Heliga Alliansen var en allians som bildades av statsöverhuvudena förRyssland,Österrike ochPreussen1815 på initiativ av kejsareAlexander I av Ryssland. Alliansen fastställdes av de tre furstarna Alexander I,Frans I av Österrike ochFredrik Vilhelm III av Preussen i Paris den26 september1815.[1][2] Den varmt religiöse Alexander ansåg att de europeiska härskarna borde styras av kristenbarmhärtighet och önskan om fred.[3] Furstarna förpliktade sig till att i den heliga treenighetens namn härska över sina folk som fäder och stödja varandra i denna uppgift.[4] De allra flesta av Europas länder anslöt sig efter inbjudan 1816 till alliansen.
I senare tiders historieskrivning har det ifrågasatts om det verkligen var fråga om en allians i den militära bemärkelsen eller om det mer rörde sig om en principiell politisk förklaring från respektive statschef.[2]
Begreppet "Heliga alliansen" används ibland felaktigt för detsäkerhets- och allianssystem mot ny fransk expansion som byggdes upp under decennierna som följde påWienkongressen och som hade sin grund iChaumonttraktaten 1814, tillkommen på initiativ av den österrikiske utrikesministern furstKlemens von Metternich ochkvadruppelalliansen från 1815.[3] Efter tsar Alexanders död 1825 förlorade Heliga alliansen sin betydelse och upplöstes i praktiken.
I den heliga alliansen, till vilken kejsare Alexander I med egen hand skrev utkastet, förklarades att
”
den heliga religionens grundsatser, rättvisans, kärlekens och fredens grundsatser bör öva omedelbart inflytande på regenternas beslut och leda alla deras handlingar.
„
Furstarna erkänner
”
att den kristna nationen, av vilken de själva och deras folk är delar, inte har någon annan härskare än den, vilken ensam makten tillhör, d. v. s. Gud, vår gudomlige frälsare Jesus Kristus, livets ord.
„
Förenade genom en sann och oupplöslig broderlighets band och betraktande sig som landsmän, förband sig furstarna – med urkundens ord –att vid varje tillfälle och överallt ge varandra hjälp och bistånd; anseende sig i förhållande till sina undersåtar och sina krigsmakter som familjefäder, ska de styra dem i samma broderlighetens anda, varav de själva är eldade, för att skydda religionen, freden och rättvisan".[2]
Den heliga alliansen har sitt ursprung i den religiösa stämning, som fyllde Alexander I under och efter segrarna överNapoleon. Han ansåg sig vara det avförsynen utvalda redskapet att slå ned revolutionens ondska och otro. Alexander I såg även sig själv som den som skulle återställa och trygga sann religiositet och verklig frihet bland folken. I detta syfte ville han förbinda sig närmast med bland annat Europas kristna statsöverhuvud. Österrikes och Preussens härskare skrev under förbundet för att inte gå emot Alexander, och inbjudningar till anslutning gick sedan ut sedan till statscheferna för alla europeiska stater – utom tillpåven och den osmanskesultanen.[2]
Samtliga inbjudna anslöt sig, bland dem ävenStorbritanniens regent, prinsGeorg, utan att rådfrågaparlamentet. Ett flertal av de parter som undertecknade alliansen saknade även sina ministrarskontrasignering (bekräftande underskrift). Båda de här omständigheterna kan anses visa att alliansen var mer av en principiell förklaring från statsöverhuvudena, snarare än en verklig politisk sammanslutning eller militär allians. I själva traktatet saknades det bestämmelser om vilka skyldigheter parterna hade motvarandra. Enligt en tolkning ville den ryska tsaren sluta samman huvudsakligen kristna länder för att stärka Rysslands utrikespolitik gentemotOsmanska riket.[2]
För det folkliga medvetandet blev snart "den heliga alliansen" symbolen för den efter 1815 allmänna politiska reaktionen motfranska revolutionen och dess följder. Namnet har ibland använts i överförd bemärkelse på de stora konferenser med stormakternas furstar och statliga företrädare, vilka under de närmaste åren efterWienkongressen sammanträdde för att ordna och reglera Europas förhållanden. Dessa konferenser hade dock lite att göra direkt med den heliga alliansen, utan de utgjorde snarare en fortsättning av det stormaktsförbund som underNapoleonkrigen slöts iChaumont i mars 1814 mellan Ryssland, Österrike, Storbritannien och Preussen.[2]
Senare under 1800-talet användes begreppet "heliga alliansen" även för andra överenskommelser eller allianser, exempelvistrekejsarförbundet som slöts mellan Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern i september 1873 - och som bekräftades med ett ytterligare avtal 1881 - kan sägas följa traditionen från den ursprungliga Heliga alliansen.[5]
Alliansurkunden finns i tryck på svenska, bland annat iSveriges traktater med främmande magter, X (bd 15, 1896, s. 93), därKarl XIII:s accessionsbrev (kontrasignerade avutrikesstatsministernLars von Engeström) också är tryckta. Se för övrigt Debidour,Histoire diplomatique de l’Europe I, och beträffande Alexander I:s åskådning, Th. Schiemann,Geschichte Russlands unter kaiser Nikolaus I (bd I, 1904).[2]
.svg)
