Helgon är personer som är föremål förvördnad (avlatindulia), särskilt efter sin död. Termen används främst i samband medkristendomen men företeelsen är känd inom de flesta religioner.PrefixetSankt (på svenska förkortat S:t) används framför manliga helgons namn, och Sankta (S:ta) används framför kvinnliga helgon. Bägge har sitt ursprung i detlatinska ordetsanctus.
Sankt ellersankta/sankte (av det latinska ordetsanctus) betyderhelig, och förkortas på svenskaS:t respektiveS:ta. Dessa prefix som tillsammans med prefixen Helige/Heliga används i Sverige framför ett helgons namn. En annan inhemsk svensk förkortning i Sverige är "Hl." (Heliga/Helige) för att beteckna till exempel "Heliga Birgitta av Vadstena" (Hl. Birgitta av Vadstena) eller "Helige Erik av Stockholm" (Hl. Erik av Stockholm). På andra språk finns ordet i former som bland andraSaint,Sainte,San ochSanta, där då förkortningen istället blir "St.".
Den katolska helgonkultens ursprung är firandet avmartyrerna. De kristna firade martyrernas dödsdagar, varvid nattvarden/kommunionen frambars vid derasgravar. Det äldsta kända exemplet ärPolykarpus, vars dödsdag firades av församlingen iSmyrna.[3] När förföljelseperioderna, som startade med kejsarNeros förföljelser runt år 60 efter Kristus, var över i början av300-talet e.Kr. byggde man oftakyrkor över deras gravar. Med tiden började man dela på martyrernas kvarlevor för att flera kyrkor skulle få en helgonrelik. När allt färre dogmartyrdöden började man även helgonförklara sådanamunkar,nunnor,jungfrur,eremiter,asketer och så kalladebekännare som levt ett särskilt heligt liv.
Inom Romersk-katolska kyrkan har man sedanhögmedeltiden en formell procedur för att erkänna någon som helgon. Man skiljer till exempel mellanbeatifikation (saligförklaring) ochkanonisation (helgonförklaring).[4]
Det första steget i en helgonförklaringsprocess är att kyrkan förklarar kandidaten somvördnadsvärd, vilket betyder att en grundlig undersökning genomförts av kyrkan för att se om det finns och i så fall bekräfta så kallade "heroiska dygder". Att någon förklarats som vördnadsvärd innebär att det är tillåtet för de troende inom enprovins eller ettstift att vörda kandidaten.
För att gå vidare till nästa steg – saligförklaringen – krävs ett vetenskapligt undersökt och bekräftat mirakel i kandidatens namn. Det krävs ytterligare ett undersökt och bevisat mirakel i den saligförklarades namn för att vederbörande skall kunna helgonförklaras av påven.
Före varje steg genomförs rigorösa utredningar om personens liv. Det tar oftast många år, ibland decennier eller rentav sekler innan någon blir beatificerad/saligförklarad eller kanoniserad/helgonförklarad. Undantag existerar dock, se till exempelModer Teresa.[5]
Alla upplagor avDen allmänna bönboken, den officiellaanglikanska gudstjänstordningen, har sedan 1549 innehållit en helgonkalender med obligatoriska helgondagar att fira – sedan 1561 även ytterligare och frivilliga helgondagar. Inledningsvis återgavs endast de helgondagar som hade existerat även före reformationen, men 1662 infogadesKarl I av England, vars avrättning 1649 ansågs vara en martyrdöd av anglikanerna (i polemik mot puritanerna). Detta firande upphörde 1859 att vara en obligatorisk firningsdag, men bland somliga anglikaner fortsatte den att firas på frivillig basis. Under 1900-talets lopp har andra efterreformatoriska gestalter infogats i de anglikanska kyrkornas helgonkalendrar, men urvalet varierar från medlemskyrka till medlemskyrka. I somliga anglikanska sångböcker, exempelvisNew English Hymnal, förekommer anrop av helgonens förbön. Ianglokatolska församlingar förekommer dessutom bruket avrosenkransen och allhelgonalitanian.
I de protestantiska kyrkorna och samfunden, avvisar man tanken på att helgonen skulle ha förtjänster i frälsningsavseende, "överloppsgärningar", som skulle kunna tillgodoräknas nu levande och möjliggöra botgöringslättnader. MedFörsta Timotheosbrevet 2:5 som grund, "Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus", avvisar man behovet av andra kanaler till Gud än Jesus själv. Däremot ser man ofta helgonen som goda föredömen och efterföljansvärda exempel.
I evangelisk-lutherska kyrkor, till exempel Svenska Kyrkan kan "helgon" dels syfta på alla kristna, dels på de förebilder som har egnafirningsdagar under kyrkoåret. Vid reformationen i Sverige behölls nitton helgondagar under kyrkoåret, men de reducerades 1772 till sex stycken, i syfte att öka statens skatteintäkter.
I Svenska kyrkans nuvarandekyrkoår ihågkoms de bibliska helgonen, till exempelJungfru Maria (påFjärde söndagen i advent),Sankt Stefan (26 december),Johannes döparen (på en söndag nära24 juni),Sankt Petrus ochSankt Paulus (på Apostladagen) med flera på särskilda dagar, medan de övriga har en gemensam helgdag i början på november,Alla helgons dag. Kollektbönen på denna dag uttrycker Svenska kyrkans officiella hållning, när man säger att Gud omger sig "med helgonens skara, låt deras förebild väcka oss till ett helgat liv, så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar". Svenska Kyrkans Centralstyrelse antog 1990 en officiell helgonkalender för Svenska Kyrkan. På liknande sätt har ELCA en helgonkalender med mindre och frivilliga firningsdagar. En evangelisk-luthersk läroskrift från 1500-talet,den Augsburgska bekännelsens apologi art. XXI, medger att Maria ber för Kyrkan, men betraktar inteAndra Mackabeerboken 15:14 (om profeten Jeremias förbön) som ett tillräckligt tungt bibelargument för att göra anrop av helgonens förböner till ett obligatoriskt kyrkobruk. Svenska Kyrkan anropar helgonen i bland annatDen svenska psalmboken 163, och i de mariaantifoner som ingår iTidegärden – Kyrkans Dagliga Bön.
Den reformerta definitionen på helgon är en helt annan än den romersk katolska, och hänvisar, precis som bibeln, till de troende i allmänhet och inte till enskilda individer som med tro och handling har utmärkt sig.
Antitrinitariska rörelser har i regel samma syn på helgon som de reformerta kyrkorna.
Lokalhelgon är personer kring vilka det uppstått en lokal kult. Kulten kan vara begränsad till enkyrkoprovins, ettbiskopsdöme, ensocken eller bara en enskildkyrka. Lokalhelgon har vanligen inte kanoniserats av påven - dock ofta av en lokal biskop.
Det finns åtskilliga exempel på endast lokalt eller nationellt erkända helgon vilka inte kanoniserats med nutida procedur, utan på det sätt kanoniseringar skedde före 1170, nämligen på stifts- eller provinsnivå. I Sverige gäller detta exempelvis "nationalhelgonet"Erik den helige, som även han brukar betraktas som skyddshelgon för Sverige i enlighet med den lokala tradition som fanns redan förereformationen.
Till de svenska helgonen skall också Finlands skyddshelgonSankt Henrik räknas, eftersom han hörde till den svenska kyrkans biskopar då Finland utgjorde en del av det svenska riket.
Namnhelgon kallas ett helgon, när det är valt som en enskild persons personliga skyddshelgon genom att man har givit personen samma namn som helgonet i fråga. Seden med namnhelgon, som knappast förekommer i Norden efterreformationen, kan ändå utgöra ett ursprung till firandet avnamnsdagar, eftersom man firade sitt namnhelgon på helgonets högtidsdag, som angavs ialmanackan.
Inomislam kallas heliga personer ofta förawliya’ (plural förarabiskawali – "vän", det vill säga "Gudsvän"). Ett exempel på en kändwali ärRabia al-Adawiyya. Den persiskasufinFarid ad-din Attar har skrivit ett prosaverk som samlar många biografier över berömdaawliyah' –Tazkiratú l-awliya.[10]
Den helige utför bland annat mirakel och profeterar. Pilgrimsfärder till helgongravar och särskilda firanden av helgon är mycket utbrett. Tankarna kring heliga personer skiljer klart mellan att ära ett helgon och den dyrkan som bara tillkommer Gud. Föreställningen om heliga män och kvinnor och den praxis som knyts till deras gravplatser är utan klar förankring iKoranen, men tolereras av många rättslärda.[11] I vers 18:21 i Koranen beskrivs det att monoteister sagt att man skulle bygga en moské över grottfolket (Sju sovare) utan att det kritiserats.[12][13]
Ihinduismen finns ingen skarp gräns mellan det gudomliga och det mänskliga. Gud kan visa sig som människa eller människor kan bli betraktade som uppenbarelser av Gud. I den folkliga hinduismen spelar heliga lärare och diktare en central roll. Deras oförbehållsamma hängivenhet till gudomen gör dem till förebilder för mänsklig fullkomlighet. I modern tid har flera hinduiska lärare och mystiker blivit firade som heliga, till exempelRamakrishna.Mohandas Gandhi betraktas inte bara som politisk ledare utan också som ett helgon och kallas därförmahatma (den store anden).[14]
Buddhismen lär att människan har möjligheten till att nå fullkomning och därmed bli ”helig”. Det finns dock olika uppfattningar om vad denna fullkomning består i.[15]
Den helige itheravada-riktningen kallasarhat (ärevördig). En sådan person har nått samma fullkomna insikt och frihet från lidande som Buddha själv och blir därför inte återfödd. Både kvinnor och män har blivitarhat, de flesta medan Buddha ännu levde. Uppfattningen är delad huruvida det är möjligt att numera bliarhat.
Inommahayana-riktningen kallas den heligebodhisattva (uppvakningsväsen). En sådan har avlagt löfte om att uppnå samma visdom som Buddha, men i stället för att sikta mot sin egen frälsning (nirvana) såsom han gör, förpliktar han sig till att ständig återfödas för att verka för alla levande väsens välfärd. Enbodhisattvas främsta egenskap är därför medlidandet och det betonas att denne inte ser någon skillnad mellan sig själv och sina medmänniskor. Både munkar och lekmän kan varabodhisattva.
Ball, Ann,Faces of Holiness: Modern Saints in photos and words. Huntington, Indiana: Our Sunday Visitor Books 1998.ISBN 0-87973-950-9
Chervin, Ronda De Sola,Treasury of Women Saints. Ann Arbor, Michigan: Servant Publications 1991.ISBN 0-89283-707-1
Dahlby, Frithiof,Helgondagar. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag 1958.
Farmer, David Hugh,The Oxford Dictionary of Saints. 3rd ed. Oxford: Oxford University Press 1992.ISBN 0-19-283069-4
Newland, Mary Reed,The Saints and Our Children. Rockford, Illinois: TAN Books and Publishers 1995.ISBN 0-89555-517-4
The Book of Saints: A Dictionary of Servants of God. 6th ed. London: Cassell 1994.ISBN 0-304-34357-9
Woodward, Kenneth L.,Making Saints: How the Catholic Church determines who becomes a Saint, who doesn't, and why. New York: Simon and Schuster 1996.ISBN 0-684-81530-3
