Harpa är ettstränginstrument som har funnits sedan antika tider, som spelas genom att knäppas, vanligen med bådahänderna. En harpa består, liksomlyran och besläktade instrument, av en ram, där en sida utgörs avinstrumentkroppen, och genom vilken strängarna är spända. Skillnaden är att på harpan går strängarna rätt ut från instrumentkroppen, medan de på lyratypen löper över instrumentkroppen som på enfiol ellergitarr.
Enmedeltida harpa till vänster, en pedalharpa till höger.
Harpan härstammar förmodligen frånOrienten. Många tidiga kulturer hade någon form av harpliknande instrument. Tidiga harpor var mer eller mindrediatoniskt stämda, liksom folkliga harpor än idag.
Tidigast belagd är en bågformig typ, konstaterad iMesopotamien redan omkring 3000 f. Kr och runt 2.700 f. Kr hos egyptierna. Vinkelharpan finns belagd något senare, även den först i Mesopotamien och senare i Egypten.[1]
Ramharpan med pelare förekom i östra medelhavsområdet under antiken, och förefaller härifrån ha spridit över stora delar av gamla välden. Till hos angelsaxerna kom den på 700-talet e. Kr. i form av en triangulär ramharpa med starkt böjt förträ. Brittiska öarna kom att bli ett centrum för harpan, och den irländska harpan blev under senmedeltiden ett populärt instrument även på kontinenten.[1]
Under medeltiden var harpan allmänt känd i västra Europa, och en mindre harpa användes för ackompanjemang av minnesångare och trubadurer. Under senare delen av 1600-talet sattes små hakar på harpans hals, vilka möjliggjorde förkortning av strängarna (hak-harpa).[2]
På 1720-talet utvecklade Hochbrucker enpedalharpa med sju pedaler för att få enkromatisk skala utan ohanterligt många strängar. Enkelpedalharpan kan höja alla strängars tonhöjd med ett halvttonsteg.
Inemot 1810 komà double mouvement-harpan (dubbelpedalharpan), som uppfanns avSébastien Érard. Den möjliggjorde en förhöjning av 2 gånger en halvton och spelning i alla tonarter.[3]
Den moderna dubbelpedalharpan har pedaler med tre olika lägen för att höja, neutralisera respektive sänka de olika strängarna. Pedalharporna ärdiatoniskt stämda och på dubbelpedalharpan justerar de sju pedalerna var för sig alla harpans olika strängar. Den vanliga moderna orkesterharpan är en dubbelpedalharpa, där tonerna kan både höjas och sänkas, och har 46 - 48 strängar. Enklare harpor och övningsharpor har en mekanisk vippa vid varje sträng som alla behöver slås om för att byta tonart.
Ett försök att ersätta den dyrbara och svårspelade pedalharpan genom ett klaverinstrument med harpliknande klang gjordes med klaverharpan (claviharpe), uppfunnen av J. C. Dietz 1813.[3]
Nuförtiden finns ävenelharpor, vilket är en harpa som kan, precis som till exempel enelgitarr, kopplas till en förstärkare.
