| Hans | |
|---|---|
.jpg) | |
| Skulptur av kung Hans från omkring 1530 i Sankt Knuds kirke i Odense. | |
| Regeringstid | 21 maj 1481–20 februari 1513 (31 år och 275 dagar) |
| Kröning | 18 maj 1483 |
| Företrädare | Kristian I |
| Efterträdare | Kristian II |
| Valspråk | Herrens högra [hand] har upphöjt mig, Herrens högra [hand] gör mäktiga ting (latin:Dextera Domini exaltavit me, dextera Domini fecit virtutem) |
| Regeringstid | 3 februari 1483–20 februari 1513 (30 år och 17 dagar) |
| Kröning | 20 juli 1483 |
| Företrädare | Jon Svalesson Smör (riksföreståndare) |
| Efterträdare | Kristian II |
| Regeringstid | 6 oktober 1497–1 augusti 1501 (3 år och 299 dagar) |
| Kröning | 26 november 1497 iStockholms storkyrka |
| Företrädare | Sten Sture den äldre (riksföreståndare) |
| Efterträdare | Sten Sture den äldre (riksföreståndare) |
| Gemål | Kristina av Sachsen |
| Barn | Johan Ernst Kristian II Jakob Elisabet Frans |
| Ätt | Oldenburgska ätten |
| Far | Kristian I |
| Mor | Dorotea av Brandenburg |
| Född | 2 februari 1455 Ålborgshus iÅlborg i Danmark |
| Religion | Romersk-katolska kyrkan |
| Död | 20 februari 1513 (58 år och 18 dagar) Ålborgshus iÅlborg i Danmark |
| Begravd | Sankt Knuds kirke iOdense i Danmark |
 | |
Hans,[a] född2 februari1455, död20 februari1513, varkung avDanmark från 1481, avNorge från 1483 och av Sverige 1497–1501, där han även är känd somJohan II.[2] Han var son tillKristian I ochDorotea av Brandenburg, bror tillFredrik I och gift 6 september 1478 medKristina av Sachsen (1461–1521).
Hans föddes den 2 februari 1455 på slottetAalborghus iAalborg, Danmark, som son till kung Kristian I och valdes redan 1456 till tronföljare i Danmark samt 1458 i Norge och Sverige. Vid sin faders död den 21 maj 1481, blev han dock endast i Danmark utan motstånd antagen till konung och först 1483, på ett möte iHalmstad, även i Norge. Hanshandfästning gav adeln och prästerskapet utvidgade rättigheter samt innehöll därjämte (februari 1483) viktiga bestämmelser, avsedda att befästa alla de tre nordiska rikenas inre självständighet. Efter att ha krönts samma år iKöpenhamn ochTrondheim erkändes han den 7 september på ett möte iKalmar, det som kom att kallasKalmar recess, avsvenska riksrådet som kung i Sverige.
Men riksföreståndarenSten Sture den äldre önskade behålla makten. Hans försökte att med politiska medel försvaga Sten Stures ställning hos högadeln, men denne lyckades i 14 år förhala konungens tronbestigning. Då hans moder, Dorotea av Brandenburg, av sin förkärlek till den yngre brodern Fredrik (sedermera konung Fredrik I) sökte skaffa denne herradömet iSlesvig ochHolstein, valde ständerna 12 december 1482 bägge bröderna till hertigar. Bägge skulle gemensamt utöva den egentliga styrelsen tillsammans med ständerna. När Fredrik blev myndig (1490), företogs delningen, varvid Hans fick den segebergska delen (mellersta Slesvig och mellersta Holstein), Fredrik den gottorpska (norra och södra Slesvig samt östra Holstein).
Hans långsiktigautrikespolitiska mål var att åter få in Sverige iKalmarunionen och att brytaHansans makt iÖstersjön. För att uppnå dessa mål allierade han sig som förste danske regent med en rysk stat.Storfursten av Moskva anföll 1495 det svenskaFinland. Detta anfall ledde 1497 till en splittring mellan Sten Sture den äldre och den svenska rådsaristokratin, som ansåg att Sten Sture misskötte kriget. Rådsaristokratin fick hjälp av Hans, som nu beslöt att göra sin rätt gällande med vapenmakt och drog till Sverige. Islaget vid Rotebro den 28 september besegrade den danska hären dalkarlarna och Sten Sture själv, som gjort ett utfall från Stockholm.
Den 6 oktober höll Hans sitt intåg i Stockholm, kröntes den 26 november till kung och fick sin son Kristian vald till tronföljare. Det var första gången på nästan en hel mansålder som Sverige fick en kung. Detta skapade entusiasm inom vissa befolkningslager. Mångafrälseman hade länge brunnit av längtan att bli dubbade tillriddare och bli berättigade till tilltalsordet "herr" – men endast en kung kunde utdela denna värdighet.[3] Sten Sture var faktiskt den ende riddaren i hela landet och hans maka var den enda som fick tituleras "fru". Frälsekvinnornas längtan efter att Sveriges rike skulle få en riktig kung med åtminstone den kungliga befogenheten att skapa herrar och fruar beskrivs av en samtidarimkrönika rent av som ett av de mer tungt vägande skälen till att Hans togs till Sveriges kung:[4]
| ” | Var frälsekvinna ville heta fruga, på det andra skulle sig för henne buga: så framfuse voro de hustrur då, att de hade gärna låtit sig till riddare slå, om de hade piltebarn i buken haft. | „ |
Hans sökte genom försonlighet och hänsynsfullhet mot stormännen framkalla en vänligare stämning mot Danmark samt fick av Sten Sture bestämda löften om trohet. Förlitande sig på detta gjorde han i februari 1500 tillsammans med sin bror ett försök att underkuvaDitmarsken, ett litet område söder om Danmark till största del bebott av bönder. Ditmarsken hade hamnat i stridigheter med Kalmarunionen, och att underkuva detta till synes svaga område föreföll som en lätt uppgift. Kung Hans började sommaren 1499 rusta inför fälttåget bland annat genom värvande av legosoldaterna inom det Saxiska gardet. Övermod, dålig planering samt få försiktighetsåtgärder ledde dock till det fruktansvärdaslaget vid Hemmingstedt, ett fullständigt nederlag, och följden därav blev att uppror året därefter utbröt i Norge och Sverige. Kalmarunionen gick med denna förlust miste om saker av oerhört värde, bland annat den beryktade "dannebrogen", samt olika guldföremål, smycken med mera till ett värde upp emot 200 000 gyllen.[5]
Det norska upproret undertrycktes med stor stränghet av Hans son, prins Kristian, vilken i Sverige senare skulle bli känd somKristian tyrann. I Sverige var ställningen farligare. Den danske kungens styre hade lett till besvikelse bland rådsaristokratin, vilket fick dem att stödja Sten Sture när denne, tillsammans medSvante Nilsson (Sture), åter ställde sig i spetsen förett folkligt uppror. Tre dagar innan Hans med sin flotta kom till undsättning till Stockholm, hade hans sista fäste där, det av hans gemål, Kristina, tappert försvarade slottetTre Kronor, nödgats ge sig 9 maj 1502. Upproret ledde till att Hans 1501 avsattes som svensk kung, och Sten Sture återigen blev utsedd tillriksföreståndare. Nya underhandlingar öppnades med Sten Sture och efter hans död (1503) med den nye riksföreståndaren, Svante Nilsson (Sture), men ledde inte till något resultat (seKalmar blodbad). År 1507 började kriget på nytt, utmärkt av danskarnas härjningar på Sveriges kuster. Då hansestäderna och i synnerhet lübeckarna inte ville avbryta all samfärdsel med svenskarna, sträckte sig kriget även till dem (1510).[6] De företog fruktansvärda härjningar på Danmarks öar och kuster, men efter ett betydande nederlag islaget vid Bornholm sommaren 1511 slöt de fred genom fredstraktratet i Malmö den 23 april 1512[7].
_grave_2009.jpg)
Hans avled på Aalborghus den 20 februari 1513 och ligger begraven iS:t Knuds kirke iOdense; en väggfast minnesvård restes över honom av hans änka.
Hans sägs ha varit en verksam och klok konung, i det att han var flitig och arbetsam i sin inre styrelse, och försiktig och fredsvänlig i den yttre politiken. Han ska ha däremot ha varit modig och fast såväl i underhandlingar som i strid, när det gällde att hävda vad han ansåg som sin rätt. Han skapade den danska flottan och försökte på alla sätt inskränka hansestädernas rättigheter och försvaga deras inflytande i Norden. Dessutom försökte han främja borgarståndets utveckling. Han ska ha varit glad och kvick i umgänget samt enkel i sina levnadsvanor. Han sägs även ha varit ädelmodig mot sina fiender och givmild mot sina vänner.
Väl klagade adeln efter hans död över flera brott mot handfästningen, och han ska även ha gjort sig skyldig till enstaka handlingar, föranledda av misstänksamhet och våldsamhet (till exempel avrättningen avräntmästaren Anders och framfarten mot rikshovmästaren Poul Laxmand). Det väckte också förargelse att han 1501–1510 ska ha haft ett utomäktenskapligt förhållande med adelsdam,Edele Jernskjæg, även efter hennes giftermål.
I Sturekrönikan (1452-1496) skildras en resa som den danske kungen Hans gjorde till Kalmar sommaren 1495.Resan var av stor politisk betydelse. Hans mål var att genom förhandlingar åter få in Sverige i Kalmarunionen och bli erkänd som kung även i Sverige och därmed hela Norden. Ett av skeppen som seglade mot Kalmar var”Gribshunden” eller ”Griffen”som anges som kungens huvudskepp. När skeppet kom tillStora Ekö bröt en eldsvåda ut ombord och skeppet sjönk.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
.svg)
