Inomsociologin används termen – ofta beskrivet somsocialgrupp – för en samling av individer som delar bestämda karakteristika, samverkar med varandra, accepterar förväntningar och förpliktelser som medlemmar i gruppen samt delar en gemensamidentitet.
Begreppetgrupp används i regel i samband med definierandet av samverkande individer, vilka har bestämda inbördes relationer.[1] Ofta förtydligas typen av grupp genom mer specifika ord:[1]
Primärgrupp – liten och med personliga relationer (exempelvis inomfamiljen, bland vänner och arbetskollegor emellan)
Sekundärgrupp – större, och gruppmedlemmarna behöver inte känna varandra (exempelvis inom enfackförening). Gruppen definieras av medlemmarnas gemensamma mål ochnormer. Den kan också kännetecknas av deras snarlikasociala status (se nedan). Se ävenreferensgrupp.
Självstyrande grupp – exempel kan vara ettkollegium/arbetslag som via delegering hanterar en stor mängd ansvar och befogenheter.
Experimentgrupp &kontrollgrupp (referensgrupp) – två gruppdefinitioner videxperimentella undersökningar. Den förstnämnda blir föremål för påverkan av experimentellt slag, till skillnad från den sistnämnda. Genom att jämföra de olika grupperna ser man skillnader som resultat avexperimentet.
En viss sorts sekundärgrupp ärsocialgruppen, ett begrepp som bland annat varit vanligt förekommande iSverige. Den användes för att definiera socioekonomisk ställning.[2] Fram till 1980-talet användes denna indelning av landets befolkning i tre socialgrupper inom samhällsvetenskaperna samt bland statliga utredningar i undersökningar över sociala fenomen.[2] De tre kategorierna definierades enligt följande:[3]
I Sverige skapades denna statistiska indelning i tre grupper 1911 avSCB i syfte att kartlägga väljarna i riksdagsvalen, då med rubriceringarna "den högre klassen" (jämföröverklass), "medelklassen" och "kroppsarbetarnas klass" (jämförarbetarklass). Vanligtvis har historiker sett den konservativa statsvetaren och statistikernPontus Fahlbecks klassindelning från hans bokStånd och klasser som inspirationskälla.[4] 1928 blev grupperna kända under beteckningarna Socialgrupp I, II respektive III. Socialgruppsavgränsningen i förhållande till olika yrken var dock inte särskilt tydlig.[3] Efter 1948 års andrakammarval slutade SCB socialgruppera väljarna efter kritik av indelningens godtyckliga konstruktion.[5] Samtidigt övertogs den inom det nygrundade ämnetsociologi såväl som statliga utredningar för att klassgruppera det svenska folkets attityder och beteenden.[6][7]
De tre socialgrupperna fanns inte med i den senare (nuvarande) svenskasocioekonomiska indelningen (SEI), vilken presenterades som ett förslag 1974 och standardiserades av SCB 1982.[8] Bland annatSocialgrupp tre har dock fortfarande en viss användning som informellt begrepp. SEI-grupperingarna delar upp befolkningen iarbetare (fyra kategorier, beroende på om facklärd eller ej, varu- eller tjänsteproducerande),tjänstemän (fyra kategorier: två kategorier lägre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå samt högre tjänstemän/ledande befattning) samtföretagare (tre kategorier: fria yrkesutövare medakademikeryrken, företagare utom lantbrukare, lantbrukare).[9]
