Golden retriever är enhundras frånStorbritannien. Liksom övriga femretrievrar är den enapporterandefågelhund. Rasen har en instinktiv kärlek till vatten. Den har ett vänligt temperament och vill gärna vara till lags. Idag är golden retriever vanligast somsällskapshund, men dess intelligens och mångsidighet gör att den passar för en mängd olika uppgifter.
I en undersökning 2012/2013 utnämndes golden retriever till världens femtepopuläraste hundras;[1] iSverige var den nummer två 2019[2].
De olikahårlagsvarianterna avretriever fanns från början i flera färgvarianter, förutom svart och leverbrunt även gult och vitt. De vita sågs med skepsis och försvann med tiden. Den förste att medvetetavla på gulaWavy Coated Retrievrar var Sir Dudley Marjoribanks, förstebaron av Tweedmouth pågodset Guisachan nära dalgångenGlen Affric väster omLoch Ness iSkottland. Han hade en gul Wavy Coated Retriever som var en skicklig apportör. År 1868 parade han denna med en tik avrastypenTweed Water Spaniel. Dessa var oftast bruna men fanns även i ljusare, gulaktiga nyanser. Rastypen dog ut under 1800-talet.
De fyra valparna i denna första kull anses utgöra grunden till golden retrievern. Senare korsades fler Wavy Coated Retrievrar och Tweed Water Spaniel in tillsammans medSt. John's Dog som är ursprunget till alla retrievrar. Viss inkorsning gjordes även med rödasettrar och en sandfärgadblodhund. Settrar användes i den tidiga retrieveraveln för att öka farten i avsöket och blodhund för att förbättranosarbetet. Sir Dudley Marjoribanks vision var att få fram en mer energisk och kraftfull hund än övriga retrievrar men som fortfarande var mild och läraktig.
I äldrekynologisk litteratur brukar det hävdas att golden retrievern skulle härstamma från ryskacirkushundar. År 1952 visade sig detta vara fel då en ättling till Sir Dudley Marjoribanks publicerade dennes noggrant fördastambok.
Från 1903 började golden retrievrar registreras somRetriever (Golden or Yellow) av brittiskathe Kennel Club. År 1908 var första gången de hade en egen klass påhundutställning. År 1913 grundades the Golden Retriever Club i Storbritannien och golden erkändes som självständig ras och 1919 fick rasen sitt nuvarande namn.
Liksom de övrigaretriever raserna är golden retriever framavlad för att användas som enapportör vid jakt på sträckandeänder och vidklappjakter påfälthöns och annatsmåvilt. Golden retriever var relativt ovanlig i Sverige fram till andra världskriget, men ökade kraftigt i popularitet på 60- och 70-talet och marknadsfördes då framförallt som familjehund. Utöver jakten som den ursprungligen togs fram för är den vanlig somledarhund och andra sortersassistanshund; somnarkotikahund och andra sorterssök- ochspårhund och somräddningshund. Den är även framgångsrik i flerahundsporter somlydnad,agility och olikabruksgrenar.
Golden retrieverns temperament beskrivs i standarden som "snällt, vänligt och självsäkert". Den är inte en enmanshund utan ska vara lika älskvärd mot främlingar som mot dem den känner väl. Dess tillit och milda läggning gör den till en dåligvakthund. En golden retriever ska inte vara överdrivet blyg eller nervös. Den typiska golden retrievern ska vara lugn, intelligent och foglig, med en exceptionell vilja att behaga sin förare (will to please). Golden retrievern ska kombinera livsglädje med tålamodet som är nödvändigt för att sitta tyst i flera timmar i ett jaktgömsle i väntan på fåglarna. Den avlades efter sitt mjuka bett som inte skadar det skjutnaviltet. Golden retriever skall älska att arbeta, både på land och i vatten samt ha en god förmåga att fokusera på en given uppgift.
Golden retrievern är känd för sin intelligens, och rankas på fjärde plats iStanley Corens undersökningHur intelligent är din hund? efterborder collien,pudeln ochschäfern. Den är också känd för sitt tålamod med barn. Golden retrievern går oftast bra ihop med andra hundar liksom katter och de flesta djur.
Golden retrievern har en tät underpäls som håller värmen.Täckhåret är glänsande och vattenavvisande. Färgen är olika nyanser av gult, guld och crème.
Den ser ut som en kraftigareflatcoated retriever. Den har även tjockare och mer vågig päls. I den internationellarasstandarden anges ingen vikt, i den amerikanska standarden anges vikten till 29–34 kg för hanhundar och 25–29 kg för tikar. Ursprungligen var crème inte en accepterad färg, men detta ändrades 1936 då även avsnittet om mankhöjd lades till. Den brittiska standarden används i alla länder förutomUSA ochKanada.
Varken vitt, rött eller mahogny är accepterade färger. När en golden retriever blir äldre, kan pälsen bli mörkare eller ljusare. Valpens päls är oftast mycket ljusare än den vuxna hundens, en valp med mörkare färgsättning på öronen kan tyda på att valpen får en mörk vuxenpäls. En golden retrievers päls får aldrig vara för lång, eftersom det kan hindra den i apporteringsarbetet.
Det finns ingen särskild rasstandard för arbetande golden retriever, men några kennlar fokuserar påjakt- ochbruksegenskaper i stället för utställningar. För att särskilja de arbetande hundarna benämns de ofta jaktgolden. Jaktgolden är mindre, smidigare och uthålligare än utställningshundarna. Jaktproven premierar också en annan mentalitet, med mer skärpa, viltintresse och energi än utställningsvarianterna. Eftersom jaktgolden registreras i samma stambok som den ordinarie typen bedöms de på hundutställningar som samma ras.
Cancer vardödsorsak för 61,4% av amerikanska golden retrievrar enligt en hälsoundersökning från 1998 som genomfördes av Golden Retriever Club of America. Cancer är troligtvis fortfarande rasens främsta dödsorsak.
