Den här artikeln handlar om den nuvarande globala uppvärmningen. För klimatförändringar i allmänhet, seklimatförändring. För mer information, sepaleoklimatologi.
Globala temperaturavvikelser från 1880 till och med 2023. Noll är medeltemperaturen från åren 1951–1980. Den svarta linjen är årliga medelvärden medan den röda representerarglidande medelvärden över 5 år.[1]Förändring av den globala medeltemperaturen fram till 2023 jämfört med medeltemperaturen mellan 1951 och 1980.[2]
Global uppvärmning är den ökade temperaturen i jordens lägreatmosfär och hav som har observerats sedan 1950-talet och som förväntas fortsätta i framtiden. Under 1900-talet steg den globala genomsnittstemperaturen med 0,74 ± 0,18 °C.[3] Jämfört med perioden 1850–1900 har den globala genomsnittstemperaturen stigit med 1,09 °C[a] fram till och med perioden 2011–2020.[4]
Den globala uppvärmningen beror främst på att balansen mellan den energi som strålar in till jorden från solen och den värme som jorden strålar ut irymden har rubbats. Mänsklig aktivitet, som bidragit tillutsläpp avväxthusgaser som har förstärkt den så kalladeväxthuseffekten, har bekräftats vara den främsta orsaken.[4] Den förstärkta växthuseffekten gör att atmosfären håller kvar mer av värmen som jorden annars skulle ha strålat ut i rymden, något som i sin tur leder till ett varmareklimat.[5]
Variationer i klimatet förekommer naturligt över tid, men mänsklig påverkan på klimatet har dominerat sedan slutet av 1800-talet.[6][7] Under 800 000 år innanindustrialiseringen nådde koncentrationen av växthusgasenkoldioxid i atmosfären aldrig över 300ppm (miljondelar). I oktober2024 var koncentrationen av koldioxid i atmosfären 422 ppm.[8] Förbränning avfossila bränslen är den främsta källan till utsläpp av växthusgaser till atmosfären, menjordbruk,avskogning, konsumtion och industriella processer har också bidragit.[9] Naturliga faktorer somsolaktivitetens variationer ochvulkanutbrott har haft en liten kylande effekt sedan 1950,[10][11] medan människans utsläpp av växthusgaser har gjort klimatet varmare.[5]
Den globala uppvärmningen får omfattande konsekvenser för såväl klimat som miljö. Några av konsekvenserna är krympandehavsis och smältandeglaciärer som leder till en högre havsnivå,[12] ökad förekomst avskyfall ochstormar,[13] utrotning av arter och risk för utrotning avekosystem,[14] ökade risker för undernäring och sjukdomar hos människor[15] och påverkan på jordbruk och matförsörjning.[16]
Begreppet "global uppvärmning" är ett specifikt fall av den mer generella termen "klimatförändring", i vilken även "global avkylning" (vilket inträffar under bland annatistider) ingår. I princip gäller termen "global uppvärmning" oberoende av orsakerna till uppvärmningen, men i nuvarande språkbruk är i allmänhet en mänsklig inblandning underförstådd.United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) använder begreppet "klimatförändring" för förändringar orsakade av människan och "klimatväxlingar" för andra, naturliga, förändringar.[17] Ordetantropogen (skapad av människor) används för att beteckna global uppvärmning och klimatförändringar som orsakas av mänsklig aktivitet.[18] När man talar om global uppvärmning och klimatförändringar brukar man skilja på väder och klimat – som har olika tidsskalor – där väder beror på de kortsiktiga förhållandena i atmosfären och kan förändras över minuter eller veckor. Klimatet å andra sidan är de långsiktiga förhållandena som rör vädret och atmosfären och brukar definieras som det genomsnittliga vädret under minst 30 års tid.[19]
Notera att denna artikel endast handlar om den pågående globala uppvärmningen som orsakats av mänskliga aktiviteter.
Två årtusendens ytmedeltemperatur enligt olika rekonstruktioner.Film frånNASA som visualiserar förändringarna med avvikelse från medeltemperaturen under 1951-1980 per månad.
Jordens klimat och den globala temperaturen har fluktuerat kraftigt historiskt. Rekonstruktioner visar att klimatkänsligheten ligger runt 8°C om man ser på förändringar som skett över de senaste 485 miljoner åren.[20] Det har exempelvis förekommit förhistoriska episoder av global uppvärmning, såsom ett värmemaximum som inträffade underPaleocen –Eocen perioderna.[21] Under de två årtusendena som föregick 1850 anses temperaturen ha hållit sig på en förhållandevis stabil nivå, dock med fluktuationer som denlilla istiden och denmedeltida värmeperioden.[22]
Temperaturväxlingarna och tidigare klimatförändringar fortgick i naturliga cykler fram till mitten av 1830-talet, då mänsklig aktivitet började att artificiellt förstärka den befintliga växthuseffekten.[23] Enligt beräkningar frånNASA har den globala medeltemperaturen ökat med åtminstone 1,1 °C sedan 1880. Den största delen av den globala uppvärmningen har skett sedan 1975, då med en takt av ungefär 0,15 till 0,2 °C per årtionde.[24]
Sedan 1950 har antalet kalla dagar och nätter minskat och antalet varma dagar och nätter har ökat.[7]
Bevis på uppvärmning från lufttemperaturmätningar förstärks med ett brett spektrum av andra observationer. Det har skett en ökning av frekvensen och intensiteten av kraftig nederbörd, smältning av snö samt landis och ökad luftfuktighet.[25][26] Ävenflora ochfauna beter sig på ett sätt som går att härleda till uppvärmningen. Till exempel blommar växter tidigare på våren.[27] En annan viktig indikator är kylningen av den övre atmosfären, vilken visar att växthusgaser fångar upp värme nära jordytan och förhindrar att den strålar ut i rymden.[28]
Global uppvärmning avser globala medelvärden, eftersom uppvärmningen varierar beroende på geografiskt område. Uppvärmningsmönster är oberoende av placeringen av växthusgasutsläpp, eftersom gaserna kvarstår i atmosfären länge nog för att blandas jämnt mellan hemisfärerna.[29] Sedan 1979 har temperaturerna på land ökat ungefär dubbelt så snabbt som havsytans temperatur (0,26 °C per årtionde jämfört med 0,12 °C per årtionde).[30] Temperaturförändringar sker långsammare i haven på grund av dess mycket storavärmekapacitivitet och vattnetsavdunstning.[31] Under de senaste 50 åren har över 90 % av den minskade värmeutstrålningen från jorden lagrats i haven och därmed värmt upp dem.[32] Resterande 10 % har smält is och värmt kontinenterna samt atmosfären.[33] Högre temperaturer i haven drivertermisk expansion som har bidragit till en tredjedel av den observerade havsnivåhöjningen sedan 2004.[34]
Den globala årsmedeltemperaturen kommer att fortsätta öka även i framtiden. Alla områden på jorden kommer att bli varmare. Med en uppvärmningstakt på 0,2 °C per årtionde, vilket är nuvarande takt, så når vi en global temperaturökning på +1,5°C jämfört med förindustriell tid omkring år 2040 och +2°C omkring 2065. Oavsett hastigheten på uppvärmningen så kommer klimatförändringen att påverka klimatet i alla delar av världen och alla delar av samhället.[35]
Klimatförändringarna kommer i framtiden att vara en fortsättning på den utveckling som vi redan kunnat konstatera. Den globala uppvärmningen kommer att fortsätta så länge som halten av växthusgaser i atmosfären ökar. Även om halten av växthusgaser i atmosfären skulle sluta öka så skulle den globala årsmedeltemperaturen fortsätta att öka med några tiondels grader till innan hav och atmosfär nått jämvikt.[35]
Detnorra halvklotet värms upp snabbare än detsödra på grund av dess större landarea och på grund av de stora områden som täcks av snö och is på vintern (med högre temperaturer täcks mindre area av snö, vilket minskar reflektionen av solstrålning och bidrar till ytterligare uppvärmning).[36]Arktiska temperaturer har ökat, och förutspås att under detta århundrade fortsätta öka med mer än dubbelt så mycket som resten av världen.[37] När glaciärer och havsisar vid polerna smälter så stör dethavsströmmar, vilket kan rubba klimatsystem och orsaka både ökad uppvärmning och strängare vintrar. På norra halvklotet har forskare kunnat visa att smältvatten från glaciäravsmältning i Grönland och Kanada har försvagatAtlantiska meridionala cirkulationen (Amoc), ett system med havsströmmar som inkluderarGolfströmmen. Vid 2°C uppvärmning beräknas strömmarna bli ungefär en tredjedel svagare jämfört med dess styrka på 1950-talet. På södra halvklotet skulle det innebära en snabbare uppvärmning, medan det i Europa skulle ge strängare vintrar. Norra halvklotet skulle även få försvagademonsuner itropikerna.[38]
Det vanligaste sättet att mäta den globala uppvärmningen är förändringar av den globala medeltemperaturen i den lägretroposfären nära jordens yta. Paradoxalt nog innebär en förstärkt växthuseffekt att troposfären värms upp, medan de yttre delarna av jordens atmosfär kyls ned. År 2009–2018 var medeltemperaturen i troposfären 0,93 ± 0,07°C högre än mellan åren 1850 och 1900.[39]
Världens CO2-utsläpp från fossila källor sedan 1970 (bl.a. för de sex länder och konfederationer som släppte ut mest).
Klimatforskarna är överens om att temperaturen på jorden ökar, och att det beror på mänsklig påverkan. I IPCC:s sjätte rapport från 2021 slås fast att "det ärotvetydigt att mänsklig påverkan har värmt upp atmosfären, havet och landmassan".[4][b] Huvudsakligen sker detta genom utsläpp av växthusgaser från förbränning av fossila ämnen somolja,kol och fossil gas.Luftföroreningar – särskilt vissa kortlivade föroreningar somsot, metan ochmarknära ozon[40] – ochavskogning påverkar den globala uppvärmningen.[41]
Koldioxidutsläpp från produktion av varor per capita och land, i förhållande till det globala genomsnittet per capita.
Den globala uppvärmningen kan också förstärka sig själv, genomåterkopplingseffekter.[42] Ett exempel på en bidragande faktor för värmebalansen är reflexionsförmågan (albedo) från snö och ismassor: När jordytan värms upp, leder det till att ismassorna vid polerna smälter. När isen smälter, tar land och vatten dess plats. Både land och vatten har mindre reflektionsförmåga än is (eftersom de är mörkare) och kommer att absorbera en större del av solenergin. Detta leder till uppvärmning, vilket i sin tur leder till ökad issmältning, och så vidare.[43]
På grund av havensvärmekapacitivitet ochmassa har de en större förmåga att lagra värme jämfört med luft eller land, något som påverkar det globala klimatet. Även om utsläppen av växthusgaser skulle nånettonollutsläpp, så skulle haven – särskilt de djupare delarna av haven – under lång tid fortsätta att värmas upp, en process som sannolikt kan pågå under tusentals år. Det innebär att haven har en stor påverkan på när klimatet kan komma att uppnå en ny jämvikt.[44]
Schematisk skiss av energiflödet mellan rymden, atmosfären och jordens yta. Värdena är uttryckta iwatt per kvadratmeter (W/m²).Nivån av koldioxid i atmosfären sedan 1958, uppmätt vidMauna Loa,Hawaii.
Atmosfärensväxthusgaser släpper igenom inkommande kortvågigstrålning från solen men absorberar delvis den långvågiga värmestrålning som jorden sänder ut i form avsvartkroppsstrålning, något som värmer upp jordens lägre atmosfär. Detta är den välkändaväxthuseffekten som upptäcktes avJoseph Fourier på 1820-talet och undersöktes kvantitativt första gången avSvante Arrhenius år 1896.[45]
Naturligt förekommande växthusgaser i atmosfären har en värmande effekt på atmosfären med i genomsnitt 33 °C.[46] Den viktigaste växthusgasen ärvattenånga som står för mellan 36 och 70 procent av den totala växthuseffekten. De främsta växthusgaserna i övrigt ärkoldioxid (CO2) som orsakar 7–26 procent,metan (CH4) med 4–9 procent ochozon (O3) som orsakar 3–7 procent av växthuseffekten.[47][48][49]
Koncentrationerna i atmosfären av koldioxid och metan har ökat med 36 procent respektive 148 procent sedan tiden före denindustriella revolutionen omkring år1750.[50] Nuvarande nivåer är avsevärt högre än vid någon annan tidpunkt under de senaste 650 000 åren, vilket är den tidsrymd som forskarna har kunnat ta fram pålitligt dataunderlag genom arktiska och antarktiska isborrningar.[51][52][53] Med mindre träffsäkra geologiska undersökningar har man visat att den senaste gången koncentrationen av koldioxid har varit högre än idag troligen var för ungefär 20 miljoner år sedan.[54] År 2000 uppskattades ungefär tre fjärdedelar av deantropogena utsläppen av koldioxid under de föregående 20 åren ha kommit från förbränning avfossila bränslen. Kvarstoden av människoorsakade utsläpp kom övervägande från ökad markexploatering, främstavskogning.[55]
Mätningar av koldioxid-nivåer i atmosfären under de senaste 400 000 åren, genom att t.ex. undersöka isborrkärnor.
De längsta oavbrutna instrumentella mätningarna av koldioxidhalter inleddes i mars 1958 på den hawaiianska vulkanenMauna Loa. Sedan dess har forskare uppmätt en ökning på 34 %. De inledande mätningarna visade 315ppm, att jämföra med en koldioxidhalt på över 385 ppm2009 och 422 ppm i oktober 2024.[8][56][57]
Koldioxidhalten varierar även naturligt i takt med årstidernas växlingar och mellan olika platser. På det norra halvklotet börjar koldioxidhalten öka under hösten och vintern när träden tappar sina löv, vilka bryts ner och avger koldioxid. Halten fortsätter öka under den tidiga våren när marken värms upp, vilket även det avger koldioxid. I takt med att växter vaknar till liv ochfotosyntesen aktiveras så tar växterna upp koldioxid från atmosfären.[58] Växtcykelns effekt på koldioxidhalten är större på norra halvklotet än det södra, eftersom det finns mer vegetation på det norra halvklotet.[59]
Koldioxidhalten fortsätter för närvarande stadigt öka, men hur kurvan kommer att se ut framöver är beroende av den framtida ekonomiska, sociologiska och teknologiska utvecklingen. IPCC-rapportenSpecial Report on Emissions Scenarios framställde ett antal scenarier där man försöker beräkna framtida koldioxidhalter. De olika scenarierna ger värden från 541 till 970 ppm år 2100.[60] Enligt IPCC räcker jordens tillgångar på fossila bränslen för att nå dessa nivåer till 2100 omkol,oljesand ochmetanklatrater utnyttjas i stor utsträckning.[61]
Luftföroreningar, i form avaerosoler, påverkar klimatet. Från 1961 till 1990 observerades en gradvis minskning av mängden solljus som nådde jordens yta. Fenomenet berodde på luftföroreningar från förbränning av biobränslen och fossila bränslen. På grund av ökadrökgasrening har mängden aerosoler minskat sedan 1990, vilket betyder att de inte längre reflekterar lika mycket inkommande solstrålning.[62]
Medan aerosoler vanligtvis begränsar den globala uppvärmningen genom att reflektera solljus, kansvarta kolpartiklar isot bidra till den globala uppvärmningen när det faller på snö eller is. Detta ökar inte bara absorptionen av solljus, utan ökar också issmältning och havsnivåhöjningen.[63] Beroende på hur sotet interagerar och blandar sig medsulfataerosoler har det beräknats att partiklarna kan ge upphov till en global uppvärmning mellan 0,2 °C och 0,37°C. Aerosolerna påverkar även tjockleken på molnlager på låga och mellanhöga altituder, vilket i sin tur kan påverkastrålningsdrivningen på jordytan.[64]
Människor förändrar jordens yta främst för att skapa merjordbruksmark. Mängden skogbevuxen mark fortsätter att minska, till stor del på grund av omvandling till åker- och betesmark itropikerna.[65] En levande skog fungerar som enkolsänka och tar upp mer växthusgaser än den släpper ut.Avskogning har därför stor påverkan på den globala uppvärmningen.[41]
Förändringar i markanvändningen påverkar inte bara upptaget av växthusgaser. Beroende på mängden träd och storleken på skogar i olika regioner, så varierar den lokala kyleffekten från den fukt som avdunstar från vegetationen. Trädens avdunstning har också en effekt på den globala uppvärmningen på så vis att vattenånga från träden hjälper moln att formas lägre ner i atmosfären. Molnen påverkar i sin tur klimatet genom att de reflekterar tillbaka solstrålning ut i rymden.[66] Samtidigt kan skogar och träd leda till en mörkare landyta, vilket innebär att mer solenergi absorberas och i sin tur kan påverka uppvärmningen av klimatet.[67]
Den globala temperaturhöjningen kan accelerera eller sakta in som en konsekvens avåterkopplingseffekter i klimatet. Dessa kan vara förstärkande/förvärrande (positiv återkoppling) eller försvagande (negativ återkoppling). Förstärkande återkopplingseffekter är exempelvis förlust av snö och is som reflekterar solljus, eller ökad mängdvattenånga i atmosfären. Vattenånga som samlas i vattendroppar och iskristaller bildar däremot moln som kan reflektera solljus tillbaka ut i rymden och därmed försvaga växthuseffekten.[43]
Temperaturen från 1880–1884 till 2013–2017 jämfört med medeltemperaturen 1951–1980.
Den globala uppvärmningen leder till att stora områden iSibirien, som länge legat ipermafrost, nu börjar att tina. När permafrost släpper, kanorganiskt material som varit nedfruset frigöras och börja brytas ner. Detta bidrar till utsläpp avväxthusgaser som frigörs i nedbrytningsprocessen, inte minst den kraftfulla växthusgasen metan. En annan faktor som kan förstärka uppvärmningen är att ett varmare klimat leder till minskade ytor täckta med snö och is, som reflekterar en stor del av den inkommande solstrålningen. Det blir på många håll kortare tid per år med snö- och istäcke. Om snön och isen försvinner, så träffar strålningen istället marken vars permafrost upphör när den värmts upp.[42]
Av de förvärrande faktorerna bekymrar sig klimatforskarna allra mest för en framtida upptining av permafrosten iArktis. Man beräknar att det i den permafrosten finns cirka 1 000 miljarder tonkoldioxid bundet i organiskt material.[68] Därtill tillkommer cirka 70 miljarder tonmetan i norra Sibirien som är en mycket starkare växthusgas än koldioxid. Permafrosten har varit intakt ända sedan senasteistiden avslutades för 10 000–11 000 år sedan och den anses binda merväxthusgaser än vad världens träd och växter gör tillsammans. De senaste åren har det kommit tecken på att permafrosten redan har börjat tina och det kan bli förödande för jordens klimat. Ökarjordens medeltemperatur med över 2,0 grader kan en fortsatt upptiningsprocess bli oåterkallelig. Det globalaklimatet kan hamna i en spiral där uppvärmningens hastighet accelererar allteftersom mer och mer av permafrosten tinar, oavsett vad människorna gör. Processen blir med andra ord självförstärkande. Skulle människan misslyckas med att minska utsläppen markant beräknas den tinande permafrosten att så småningomvarje år avge mer växthusgaser än alla flygplan, bilar och båtar gör tillsammans.[68]
En studie som genomförts av svenska och holländska forskare och som presenterades i slutet av juli 2009 visade att mycket talar för att även stora torvmossar också kommer att släppa ut stora mängder koldioxid när klimatet blir varmare. Allra känsligast är de mossar som finns i subarktiska områden som till exempel norraNorrland. Redan vid en grads uppvärmning (globalt genomsnitt) kommer enligt studien enbart mossarna på Nordkalotten att släppa ut upp till 100 miljoner ton koldioxid varje år. Värdet motsvarar ungefär 10 % av EU-ländernas totala utsläpp under ett år.[69]
Ett annat orosmoment är de stora mängdermetanhydrat som finns lagrade somklatrat framför allt under oceanerna. Metanhydrat är frusetvatten som har fångatmetangas i burliknande kristallstrukturer. Då metanhydrat formas vid högt vattentryck och låga temperaturer riskerar den globala uppvärmningen att destabilisera molekylerna i metanhydrat, vilket skulle släppa lös metan. Till viss del kan vatten lösa metan, men särskilt vid grundare vattendjup riskerar metan att slippa ut i atmosfären. Eftersom metan är cirka 20 gånger kraftigare växthusgas än koldioxid, skulle det potentiellt kunna öka den globala uppvärmningen.[70]
Växlingar i solinstrålningen under en 30-årsperiod. Variationen är mindre än ±1 promille av genomsnittet.
Ökad förekomst av skogsbränder är också en faktor som kan förvärra uppvärmningen.[71]
Att varierandekosmisk strålning skulle påverka molntäcket genom attkondensationskärnor bildas.[72] Under solfläcksmaximum, då solens magnetfält är starkast och solvinden mest intensiv, är den kosmiska strålningen in mot jordatmosfären som svagast.
Att nuvarande temperaturmätningar skulle vara felaktiga, påverkade av fenomeneturbana värmeöar.[73]
Schematisk karta från 2011 över områden som riskerar naturkatastrofer orsakade av klimatförandringer. Tidigare trodde man att många klimatflyktingar skulle fly därifrån, men de stannar ofta i närområdet sominternflyktingar.[74] Rosa: orkaner. Gul: ökenspridning och torka. Blå: översvämningar.
Såväl de nuvarande effekterna som de förväntade framtida följderna av en global uppvärmning är många och varierande, både för den naturliga miljön och för den mänskliga civilisationen. Effekter kan visa sig som höjning av havsnivån, följder för jordbruket, förtunning avozonlagret, fler och längre perioder med extrem nederbörd, minskning av öknar, minskning av torkperioder och ökad spridning av sjukdomar. På vissa av dessa områden syns effekterna idag, medan det på andra områden handlar om förväntade framtida effekter. När det gäller specifika och enskilda väderfenomen kan det vara svårt att avgöra i vilken utsträckning de orsakas av den globala uppvärmning, även om den samlade utvecklingen och längre trenden är tydlig. Som ett exempel har det eventuella sambandet mellantropiska cykloner och global uppvärmning varit omdebatterat.[75][76][77] Under 2021 publicerades en rapport som argumenterade för att det var sannolikt att den globala uppvärmningen leder till starkare tropiska cykloner.[78]
Den globala årsnederbörden förväntas öka med två procent för varje grad av global uppvärmning.[79] Antagandet bygger på en övergripande förstärkning avvattencykeln när atmosfären värms upp och därmed kan hålla mer vattenånga.[80]
Fördelningen av var nederbörden faller och när den kommer förändras av global uppvärmning. Vissa områden kan få betydligt mer nederbörd och andra betydligt mindre. Den globala uppvärmningen förväntas göra att redan fuktiga områden (tropikerna och höga latituder) får ökad nederbörd, medan torrare områden (de subtropiska zonerna) får minskad nederbörd. Nederbörden förväntas också falla mer koncentrerat i kortare perioder med kraftiga regn, vilket ökar risken för översvämningar i vissa områden samtidigt som andra kan uppleva förlängda torrperioder.[81]
I Sverige förväntas årsnederbörden öka till följd av global uppvärmning. Den största ökningen förväntas i södra och västra Sverige, medan vissa delar av norra Sverige kan se en något mindre, men ändå betydande, ökning.Vintrarna i Sverige förväntas bli blötare, medansomrarna kan bli mer varierande, det vill säga både blötare och torrare.
Dessa förändringar i dethydrologiska systemet påverkar tillgången tillsötvatten. Små förändringar i fördelningen geografiskt och i tid av den lilla andel av sötvattnet som är aktivt i vattencykeln kan få stora effekter på risken förvattenbrist, eftersom det är just detta cirkulerande vatten som är tillgängligt och förnybart för ekosystem,jordbruk,industrier ochhushåll.
Förenklat kan man säga att många regioner som redan har (perioder med) vattenbrist kommer att uppleva ökad vattenbrist till följd av global uppvärmning, medan regioner utan vattenbrist kommer att få ännu större tillgång till sötvatten.[82][83][84][85][86]
Extrema väderhändelser kan avse antingen väderhändelser som förekommer mycket sällan under en given period eller väderhändelser med mycket stor och kännbar påverkan på samhället eller miljön. I det senare fallet definieras extremväder utifrån de gränser som samhälle och miljö klarar utan att en allvarlig påfrestning uppstår.[13]
Den globala uppvärmningen ökar både sannolikheten förvärmeböljor och hur allvarliga de blir när de väl inträffar. Högre genomsnittstemperaturer i grunden gör att värmeböljorna får större skadeverkningar. I ett varmare klimat förändras även vädermönster och hur luftströmmar cirkulerar, vilket kan leda till att högtryck dröjer sig kvar längre i vissa områden, något som i sin tur kan skapa förutsättningar för att värmeböljor ska uppstå.[87] Ett varmare klimat innebär att det finns mer energi i atmosfären tillavdunstning och olika typer av rörelser i atmosfären. En varmare atmosfär kan dessutom hålla större mängder vatten. Tillsammans med avdunstningen ger det här ett häftigare kretslopp för vattnet, vilket kan ge upphov till större mängder regn och mer intensiv nederbörd. Varmare tropiska hav kan även leda till fler och kraftigare orkaner.[88] Det förändrade mer intensiva vädret skadar människor och djur, såväl som infrastruktur och jordbruk.[89][90]
Område med permafrost påHerschel Island, Kanada, som har drabbats av den globala uppvärmningen.
Både direkta och indirekta effekter av den globala uppvärmningen – som stigande temperaturer, förändradesnö- och isförhållanden, stigande havsnivåer och väderförändringar – kan få effekter inte bara för människan, utan påverkar en rad processer som i sin tur styr helaekosystems struktur och funktion. Djur- och växtlivet kan komma att tvingas till anpassningar då deras naturliga miljö förändras. Vissa arter kan trivas och frodas, medan andra kan tvingas till förflyttning eller i värsta fall bli utrotade om inte stora mänskliga insatser görs. Om årstidernas rytm rubbas kan detta ge konsekvenser i form av tidigare eller senaremigrationsdatum för flyttfåglar, vilket i sin tur kan göra att balansen mellan rovdjur och bytesdjur förändras.[91] Återkommande tö- och frostväxlingar gör att isbildningen ökar nära marken och gör att vissa arters födotillgång försämras. Områden medpermafrost väntas också minska och istället övergå tillmyrmarker. Klimatexperter är oroliga för att stora mängder metangas frigörs närtundraområden töar, vilket i sin tur ytterligare förstärkerväxthuseffekten.[92]
En höjd global temperatur kommer att påverka ekosystem på höga berg, som är mycket känsliga för ett varmare klimat. Trädgränsen kommer att flytta högre upp och vegetationen förändras både ovanför och nedanför trädgränsen. Forskare förutspår att bergens ekosystem kommer att påverkas vad gäller växtkraft, möjlighet att motstå störningar och i sin återhämtningsförmåga.[93] Andra vegetationszoner, som tempererade gräsmarker riskerar att ersättas av subtropiska områden. Detta skulle sannolikt leda till störningar i jordbruket,ekosystemtjänster och medföra en större risk för spridning av sjukdomar somdenguefeber ochsnäckfeber.[94]
Glaciärers viktbalans mellan 1945 och 2003, enligtWGMS ochNSIDC. Kurvan visar att trenden med negativ nettobalans fortsätter.
Global uppvärmning har lett till en negativ nettobalans för världens glaciärer. Glaciärerna smälter och krymper världen över.[95]
En artikel från 2021 i tidskriftenNature visade att världens glaciärer – utöver glaciärerna påGrönland och påAntarktis – mellan åren 2000 och 2019 hade tappat 267 gigaton i massa genom avsmältning. Glaciärernas avsmältning hade också accelererat från år till år. Accelerationen för glaciärernas avsmältning var lika stor eller snabbare än avsmältningen på Grönland och i Antarktis. Mellan 2000 och 2019 har havsnivåhöjningen legat på 3,56 ± 0,4 mm per år, och accelererat.[96] Samtidigt kunde artikeln också visa att glaciärsmältningen står för mellan 18 och 24% av den uppmätta havsnivåhöjningen.
Avsmältning leder till förhöjd havsnivå och sämre tillgång på färskvatten. I sin sjätte sammanfattande rapport från 2021 kunde IPCC slå fast att havsnivån i genomsnitt har ökat med 20 cm från 1901 till 2018. IPCC 2021 kunde även säga att mänsklig aktivitet sedan 1971 med stor sannolikhet (över 90%) har varit den huvudsakliga orsaken till havsnivåökningen.[4] I en specialrapport publicerad 2019 slår IPCC fast att med ett lågutsläpps-scenario (kallat RCP2.6)[97] där utsläppen av koldioxid kulminerar 2020, så förväntas havsnivån år 2100 att ha höjts med 43 cm (osäkerhetsintervall mellan 29 och 59 cm höjning) jämfört med medelhavsnivån 1986–2005. Med ett högutsläppsscenario, där vi fortsätter att släppa ut stora mängder koldioxid, så förväntas havsnivån höjas med 84 cm (osäkerhetsintervall mellan 0,61 och 1,10 m höjning) fram till år 2100. Prognoserna för havsnivåhöjningen åsätts av IPCC en sannolikhet på 66 procent eller högre.[98]
Baserat på historiska förändringar i havsnivån har forskare gjort beräkningar som visar på en havsnivåhöjning med cirka 1,3 m nästa århundrade.[99][100] Ett annat forskarteam som försökt modellera isarnas dynamiska smältning tror att cirka 0,8 m havsnivåhöjning till år 2100 är troligast.[101]
Klimatpolitik är åtgärder och strategier som politiska styren, internationella organisationer och vissa andra aktörer utvecklar och implementerar för att hantera klimatförändringarna. Målet för klimatpolitiken är att minska utsläppen av växthusgaser, begränsa den globala uppvärmningen och anpassa samhällen till de effekter som förändringar i klimatet förväntas medföra. Politiken genomförs genomlagstiftning, ekonomiska styrmedel, internationella avtal och teknologisk utveckling. Viktiga inslag i klimatpolitiken ärParisavtalet och andra globala överenskommelser, nationella mål för minskade utsläpp och initiativ för att främja fossilfri energi och klimatsmart teknologi.
Engagemanget för klimatpolitik har vuxit kraftigt sedan slutet av 1900-talet, drivet av bland annat IPCC:s rapporter. Opinionsbildare, ungdomsrörelser och trycket från vetenskapliga organisationer har även påverkat. Media har haft en avgörande roll i att sprida information och forma opinionen, bland annat genom att uppmärksamma vetenskapliga rön, klimataktivism och politiska beslut. Sociala medier har också spelat en viktig roll i att mobilisera och engagera många, särskilt yngre människor.
Samtidigt har mindre motrörelser medklimatskeptiker vuxit fram, som har ifrågasatt klimatvetenskapens konsensus och prognossäkerhet, eller pekat på att klimatpolitiska åtgärder utgör hot mot ekonomiskvälstånd och individuella friheter. Det har bidragit till att polarisera debatten om klimatpolitiken.
Det råder stor enighet om att om världen ska nå målet om 1,5 °C uppvärmning kommer det att krävas omfattande åtgärder och förändringar inom alla samhällssektorer.[102][103][104]
Klimatbegränsande åtgärder är insatser som syftar till att begränsa eller reversera den globala uppvärmningen. Det kan till exempel ske genom att minska utsläpp av växthusgaser eller genom att öka kapaciteten hos kolsänkor att absorbera växthusgaser från atmosfären.[105] Utsläpp av växthusgaser kan minskas genom olika åtgärder, såsomenergibesparing och ökad energieffektivitet, användning av energiteknik med låga koldioxidutsläpp, såsomförnybara energikällor,kärnenergi ochgeologisk lagring av koldioxid,[106][107] och koldioxidsnålabyggnader ochtransporter. Mängden växthusgaser i atmosfären kan också minskas genom att förbättrakolsänkor till exempel genom skogsplantering och att förhindraavskogning.[106][107]
FN:s miljöprogram UNEP pekar ut sex sektorer som särskilt viktiga: energi, industri, jordbruk och matproduktion, skogsbruk, transport och byggande.[102]
Inom energisektorn menar FN att det behövs starkareincitament för förnyelsebar energi och att länder behöver anta nationella mål för minskade utsläpp av växthusgaser. Industrin behöver effektivisera sin energiförbrukning och stater behöver sätta pris på användningen av kol och fossila bränslen. För jordbruket gäller det att minska matsvinnet, att äta mer växtbaserad mat (vegetarisk/vegansk mat) och att använda sig av hållbara jordbruksmetoder. Inom skogsbruket framhåller FN vikten av att stoppa avverkningen av skog, att återförskoga områden som avverkats och att skydda skog och ekosystem genom naturreservat. Gällande transportsektorn framhålls vikten av att använda klimatsnåla alternativ som elbilar, ellastbilar och tåg, att förbättra möjligheterna till gång- och cykeltrafik, samt att utnyttja möjligheterna till distansarbete. För byggnader förespråkar FN bl.a. att äldre byggnader renoveras, att uppvärmning och nedkylning effektiviseras och att länder anammar en koldioxidneutral byggnadsstandard.[102]
I en rapport frånCitibank från 2015 drogs slutsatsen att övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp skulle ge en positiv avkastning på investeringarna.[108][109]
Anpassning av samhällen till de konsekvenser som ett varmare klimat medför kallas för klimatanpassningsåtgärder. Klimatanpassning kretsar kring att stärka anpassningsförmåga och motståndskraft i samhällen mot följderna av den globala uppvärmningen. Det kan bland annat handla om att stärka naturligt förekommande processer i form avekosystemtjänster som renar luft och vatten eller hjälper till att reglera värme och fånga upp vatten vid kraftiga regnoväder.[110] I jordbruket kan det handla om att ställa om till att odla grödor som är bättre anpassade till de nya förutsättningarna, medan det i andra sammanhang kan handla om mer effektiv informationsdelning, till exempel om förhöjd risk för framtida översvämningar.[6]
Den globala uppvärmningen har debatterats sedan 1990-talet.FN:s klimatkonferenser har samlat världens högsta ledare för att sluta avtal om en begränsning av utsläpp av växthusgaser, bland annat iKyoto 1997,Köpenhamn 2009,Paris 2015 ochGlasgow 2021.[111] Vid klimatkonferensen i Paris slötsParisavtalet där världens länder kom överens om att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C och sträva efter att begränsa den till 1,5 °C.[112] Nuvarande nationella åtaganden enligt Parisavtalet är dock otillräckliga för att nå det målet. En rapport frånFN:s miljöprogram 2020 förutspådde att den globala uppvärmningen skulle bli över 3,0 °C i slutet av 2000-talet.[113] Att begränsa uppvärmningen till 1,5 °C skulle kräva att världens länder till 2030 drar ner på utsläppen från den 2020 förväntade nivån 59 gigatonkoldioxidekvivalenter (GtCO2e) till cirka 25 GtCO2e.[114]
Klimaträttvisa fokuserar på förhållandet att konsekvenserna av den globala uppvärmningen påverkar olika delar av världen olika. Redan observerade effekter av den globala uppvärmningen, samt prognoser över framtida konsekvenser, visar att konsekvenserna av den globala uppvärmningen sannolikt kommer bli kraftigare i utvecklingsländer i detglobala syd – särskilt i Afrika och Asien – än i andra delar av världen.[115] En aspekt av klimaträttvisa som har lyfts är att höginkomstländer står för en betydligt större andel av de ackumulerade utsläppen av växthusgaser än låginkomstländer (59 %, respektive 0,57% år 2021). Protester och politiska rörelser som har fokuserat på klimaträttvisa har sedan 1970-talet växt fram ur bådemiljörörelsen, ur denpolitiska vänstern och ur rörelser för urfolks rättigheter. Urfolk i olika delar av världen har lyft sin sårbarhet som redanmarginaliserade grupper och pekat på hurglobal rättvisa kan kopplas till miljö- och klimatproblem.[116]
Ett antalklimatmodeller har sedanFN:s klimatpanel IPCC:s första rapport 1990, återkommande använts och utvärderats av klimatforskare för att förstå klimatsystemet och försöka förutspå den fortsatta uppvärmningen.[117] De olika modellerna motsvarar olika scenarier för hur länge mänskligheten kommer att fortsätta att öka utsläppen av växthusgaser, och hur omfattandeklimatpolitiska åtgärder kommer att genomföras. En modells variation i prognostierad klimatuppvärmning beror på osäkerheter gällandeklimatkänsligheten, det vill säga vilken påverkan olika koncentrationer av växthusgaser får samt styrkan på de återkopplingseffekter som antingen kan förstärka eller försvaga en uppvärmning. De flesta modeller fokuserar på perioden fram till år 2100, men på grund av havens storavärmekapacitivitet samt koldioxidens långa livstid i atmosfären förväntas jordens temperatur fortsätta stiga efter detta datum även om utsläppen upphör.[118][119]
IPCC:s slutsats att den globala uppvärmningen är orsakad av människor (antropogen) utgör rådandekonsensus bland klimatforskare. IPCC:s sjätte rapport 2021 slog fast att det ärotvetydigt att mänsklig påverkan har värmt upp klimatsystemet.[4]
Även bland demetastudier som har gjorts kan man se att det över åren är fler och fler forskare som har ställt sig bakom slutsatsen att: 1) jorden värms upp globalt, och 2) den globala uppvärmningen är orsakad av människor. Enigheten har ökat från cirka 75% i Naomi Oreskes studie 2007 upp mot 100% av forskarna i James Powells studie från 2019. Bakgrunden till detta påstående hämtas från följande artiklar och enkäter:
I en artikel somJames Powell publicerade 2019 presenterade han en metastudie på 11 602referentgranskade artiklar med nyckelorden "climate change" och "global warming". Från materialet och urvalet drog Powell slutsatsen att samtliga artiklar stödde tanken att den globala uppvärmningen är huvudsakligen orsakad av människor, så kalladantropogen global uppvärmning. Enligt Powells studie fanns det alltså en konsensus eller enighet bland forskarna på 100%.[120]
I en artikel från 2013 gjordeJohn Cook med flera enkvantitativ analys av 11 944 sammanfattningar från vetenskapliga artiklar som publicerats mellan 1991 och 2011 inom ämnena "global klimatförändring" ("global climate change") och "global uppvärmning" ("global warming"). De fann att av de sammanfattningar som uttryckte en åsikt i frågan så stödde 97,1 % slutsatsen att den globala uppvärmningen är orsakad av människor.[121]
Naomi Oreskes, professor påUniversity of California i San Diego, publicerade 2004 en studie i tidskriftenScience där hon undersöktesammanfattningarna av de 928 vetenskapliga artiklar i endatabas över vetenskapliga artiklar som använt "global climate change" som nyckelord mellan 1993 och 2003. Av dessa stödde 75 procent explicit eller implicit konsensusuppfattningen om att uppvärmningen är antropogen. Övriga artiklar handlade om allmänna metoder eller om förhistoriskt klimat och tog därför inte ställning.[122] Oreskes sammanfattar undersökningen med att publicerade klimatforskare delar IPCC:s bedömning av uppvärmningens orsaker, medan Pat Michaels, en klimatskeptiker[123] knuten till den amerikanskatankesmedjanCato Institute, menade att resultatet är förutsägbart och ett bevis på attklimatskeptiker inte publiceras.[124]
Oreskes utvidgade sin analys 2007. I den sägs det att ungefär 20 % av sammanfattningarna understödde påståendet att "jordens klimat påverkas av mänskliga aktiviteter". Dessutom ansåg hon att 55 % indirekt understödde påståendet genom att bedriva forskning om klimatets utveckling (50 %) eller hur klimatändringarna kan hanteras (5 %). De återstående sammanfattningarna avsåg historisk klimatforskning eller mättekniker.[125]
Forskningen om den globala uppvärmningen och angränsande forskningsområden började under 1800-talet. 1824 beskrev den franske matematikernJean-Baptiste Joseph Fourier jordens atmosfären som ett växthus i ett försök att beskriva varför jorden behöll värme och inte var en mycket kall planet. Eunice Foote presenterade 1856 bevis för att luft innehållande koldioxid och vattenånga ledde till att luften värmdes upp.[126] 1859 visade fysikernJohn Tyndall att koldioxid kunde både absorbera och hålla värme. Några årtionden senare hävdade den svenske forskarenSvante Arrhenius att förbränningen av kol, olja och naturgas släppte ut koldioxid i atmosfären och att detta så småningom skulle värma planeten. Arrhenius publicerade även beräkningar av hur stor uppvärmningen skulle bli, vilka senare visade sig vara mycket träffsäkra. På 1930-talet kopplades stigande koldioxidnivåer ännu tydligare samman med en ökning i den globala temperaturen avGuy Callendars forskning.[127]
År 1958 påbörjadeCharles David Keeling återkommande mätningar vid Mauna Loa på Hawaii av mängden koldioxid i atmosfären. När mätningarna påbörjades var koncentrationen under 320 ppm,[127] något som i maj 2024 hade stigit till 426,89 ppm.[128] Mätningarna har lett till en resultatserie som kallasKeeling-kurvan.[128] På 1960-talet presenteradeSyukuro Manabe resultat som visade att jordens lägre atmosfär (troposfären) värmdes upp, samtidigt som den övre atmosfären – stratosfären – kyldes ner. Resultaten pekade på att den globala uppvärmningen inte orsakades av ökad värmeinstrålning från rymden, något som skulle ha värmt upp både den övre och nedre delen av atmosfären. Istället tydde resultaten på att värmeutstrålningen från troposfären hade minskat, dvs att jordens lägre atmosfär hade ökat lagringen av värme.[127]
Klimatskepticism är övertygelsen om att den globala uppvärmningen och medföljande klimatförändringar inte i huvudsak orsakas av mänskliga aktiviteter[129], alternativt det fullständiga avvisandet av påståendet att klimatförändringarna är verkliga.[130] En föreslagen uppdelning är att klimatskepticism förekommer i två distinkta varianter: epistemisk skepticism och åtgärdsskepticism. Den epistemiska varianten innebär att man tvivlar på om den globala uppvärmningen är verklig och/eller orsakad av mänsklig aktivitet, medan åtgärdsskepticismen ifrågasätter om föreslagna klimatbegränsande åtgärder är effektiva för att motverka den globala uppvärmningen.[131]
Vilka politiska åsikter, värderingar och kulturell syn på världen en person har kan åtminstone delvis förklara om någon har en klimatskeptisk övertygelse eller ej.[131] Enligt en undersökning gjord av Ipsos 2022 fanns det inget starkt samband mellan ålder och klimatskepticism, däremot kunde man se en koppling mellan politiska sympatier å ena sidan och benägenheten till klimatskeptiska övertygelser å andra sidan. Enligt Ipsos var det vanligare att personer inom denpolitiska högern var mer klimatskeptiska än personer inom denpolitiska vänstern. De kunde även se en trend åren 2019–2022 att klimatskeptiska övertygelser blivit vanligare, samtidigt som global uppvärmning och klimatförändringar fortsatt ses som de viktigaste miljöproblemen att åtgärda.[130]
Det finns vissa påståenden och teman som klimatskeptiker återkommer till. Två närliggande påståenden som avfärdas av klimatvetenskapen är: 1) Klimatförändringar har alltid förekommit och 2) Klimatförändringar är en naturlig process oberoende av mänsklig aktivitet. Även om jordens klimat historiskt genomgått varmare och kallare perioder så har klimatet sedan slutet av den senaste istiden och fram till den industriella revolutionen varit relativt stabilt. Mot bakgrund av den stabiliteten finns det många fakta som visar att det skett en betydande global uppvärmning sedan den industriella revolutionen, bland annat en kraftig ökning av koncentrationen av växthusgaser i atmosfären och det faktum att jorden under 2020-talet var 1,2 °C varmare jämfört med förindustriella temperaturer.[132]
Genom att jämföra moderna nivåer av koldioxid, metan och lustgas i atmosfären med spår av historiska klimat - som bland annat syns iårsringar på träd och iiskärnor - är det uppenbart att människor står bakom den globala uppvärmningen. Nivåerna av koldioxid i atmosfären är de högsta på 2 miljoner år, medan metan och lustgas inte haft lika höga koncentrationer på 800 000 år som de moderna nivåerna som uppmätts. Bakgrunden är den omfattande mänskliga förbränningen av fossila bränslen som kol, olja och gas.[132]
FN:s klimatpanel IPCC har sedan den inrättades 1988 sammanställt forskningsläget för klimatforskningen och publicerat flera uppmärksammade rapporter om klimatet. De rapporter som framför allt fått stor uppmärksamhet är IPCC:s sammanfattande klimatrapporter ("Assessment reports"). Dessa har publicerats 1990, 1995, 2001, 2007, 2014 och 2021.[133]
FN:s klimatpanel IPCC vid antagandet av specialrapporten om 1,5°C uppvärmning, 2018.
I augusti 2021 presenterade IPCC sinsjätte rapport, som liksom tidigare rapporter består av flera delrapporter. I rapportens första stycke skrivs att "Det är otvetydigt att mänsklig påverkan har värmt upp atmosfären, havet och landmassan. Det har skett omfattande och snabba förändringar iatmosfären,havet,kryosfären ochbiosfären."[b] Det är en starkare skrivning från klimatpanelen jämfört med tidigare rapporter. Panelen slår fast att det är helt klarlagt att människans aktiviteter har orsakat den globala uppvärmning som observeras.[4]
Enligt rapporten är det bara möjligt att undvika en uppvärmning på 1,5 °C eller 2 °C om massiva och omedelbara minskningar av utsläppen avväxthusgaser görs.[134] I en förstasidesartikel beskrevThe Guardian rapporten som "dess skarpaste varning hittills" för "stora oundvikliga och irreversibla klimatförändringar",[135] ett budskap som återgavs av många tidningar såväl som politiska ledare och aktivister runt om i världen.[136]
I samband med attParisavtalet slöts vidFörenta nationernas klimatkonferens 2015 uppskattade IPCC att världen nominellt var på väg mot 3,7 graders uppvärmning fram till år 2100. Införklimatkonferensen 2021 i Glasgow uppskattade forskarna att satsningar på fossilfri energi förbättrat prognosen något, och att världen är på väg mot 2 till 2,4 graders uppvärmning innan 2100.[137]
I IPCC:s sjätte rapport presenterades fem olika scenarier för den globala uppvärmningens utveckling mellan 2021 och 2100. Scenarierna kombinerade två olika typer av prognoser:Shared Socioeconomic Pathways (SSP) ochRepresentative Concentration Pathways.[138] Ett SSP-scenario är ett slags grundnarrativ där varje scenario har en sammanhållen berättelse med ett antal socioekonomiska och geopolitiska antaganden, samt spaningar kring ekonomiska och teknologiska trender.[138] Ett RCP-scenario är en prognos för hur klimatet utvecklas baserat på antaganden om hur bland annat utsläppen av växthusgaser utvecklas, hur markanvändningen förändras och utsläppen av luftföroreningar somsvaveldioxid ochkväveoxid.[97]
Scenarierna delades 2021 upp på kort sikt (2021–2040), medellång sikt (2041–2060) och lång sikt (2081–2100). Enligt det scenario med lägst uppvärmning – SSP1-1.9 – är det sannolikt med en uppvärmning mellan 1,2 och 2 °C på medellång sikt och uppvärmning mellan 1,0 och 1,8 °C fram till 2100. Det scenario med högst uppvärmning var SSP5-8,5 som angav en uppvärmning mellan 1,9 och 3,0 °C fram till 2060 som mycket sannolik, medan en uppvärmning mellan 3,3 och 5,7 °C fram till 2100 sågs som mycket sannolik.[139]
^ [ab]På engelska: "It is unequivocal that human influence has warmed the atmosphere, ocean and land. Widespread and rapid changes in the atmosphere, ocean, cryosphere and biosphere have occurred."
^ [ab]SMHI (2020).”Säkert och osäkert i klimatscenarierna” (pdf). Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. sid. 6.https://www.msb.se/contentassets/e5147bfb3e114cd1ac8d3bbaf34521e2/hazardsupport-osakerheter.pdf. Läst 28 december 2024. ”Framtidens klimatförändring kommer att vara en fortsättning på den utveckling som vi redan observerar. Den globala uppvärmningen kommer att fortsätta så länge som halten av växthusgaser i atmosfären ökar. Även om växthusgashalten skulle stabiliseras skulle den globala årsmedeltemperaturen öka med några tiondels grader till innan hav och atmosfär når jämvikt. Vi kan alltså vara säkra på att temperaturenkommer att fortsätta öka även i framtiden. Alla områden på jorden kommer att bli varmare. Med den uppvärmningstakt vi har nu (0.2 °C per årtionde) så når vi en global temperaturökning på +1.5°C jämfört med förindustriell tid omkring år 2040 och +2°C omkring 2065. Oavsett hastigheten på uppvärmningen så kommer klimatförändringen att påverka klimatet i alla delar av världen och alla delar av samhället”
^IPCC (2007).”Chapter 1: Historical Overview of Climate Change Science” (PDF).Climate Change 2007: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. IPCC. sid. p97 (PDF page 5 of 36). Arkiverad frånoriginalet den 26 november 2018.https://web.archive.org/web/20181126204443/http://www.ipcc.ch/pdf/assessment-report/ar4/wg1/ar4-wg1-chapter1.pdf. Läst 10 februari 2010. ”To emit 240 W m–2, a surface would have to have a temperature of around −19 °C. This is much colder than the conditions that actually exist at the Earth’s surface (the global mean surface temperature is about 14 °C). Instead, the necessary −19 °C is found at an altitude about 5 km above the surface.”
^Pearson, PN (2000). ”Atmospheric carbon dioxide concentrations over the past 60 million years”.Nature 406 (6797): sid. 695–699.doi:10.1038/35021000.PMID 10963587.
^Oreskes, Naomi (2007). ”The scientific consensus on climate change: How do we know we’re not wrong?”. i DiMento, Joseph F.; Doughman, Pamela (PDF).Climate Change.MIT Press.ISBN 0-262-04241-X
^Rönnerstrand, Björn, Oscarsson, Henrik & Axelsson, Sofia (2023).Vägar till klimatskepticism. I Ulrika Andersson, Patrik Öhberg, Anders Carlander, Johan Martinsson & Nora Theorin (red). Ovisshetens tid. Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet.
.png)
.svg)
_measurements.png)
.jpg)
