I Storbritannien blev gin mycket populärt sedan det brittiska parlamentet tillät fri produktion av gin samtidigt som man lade tungaskatter på all importerad sprit. Detta skapade en marknad förkorn som inte dög att bryggaöl på och resultatet blev att tusentals "ginhak" dök upp över hela landet. Av över 15 000 ställen som serverade alkohol, var över hälften "ginhak". Eftersom det var så lätt och billigt att tillverka, producerade man under 1740-talet sex gånger så mycket gin som öl. Detta ledde till att man från statens sida försökte höja skattesatserna även på gin. Mellan åren 1729 och 1751 stiftade man fem lagar vars syfte var att kontrollera konsumtionen av gin. Lagen från 1751, den s.k. "The gin act", blev den effektivaste och tvingade bland annat tillverkarna att bara sälja gin från licensieradeåterförsäljare, vilket inte hade den effekt som myndigheterna förväntat sig, utan människor började tillverka egen gin.
Gin fick en renässans påförbudstidens illegala jazzklubbar. Medcocktails på modet användes gin som huvudingrediens på många av de illegala jazzklubbarna.
När man destillerar gin använder man en speciell typ av kolonnapparat som kallas Coffey-destillator efter irländarenAeneas Coffey som uppfann och togpatent på apparaten.
Olika sätt att smaksätta gin på är med essenser, rackning och steeping.
Vid smaksättning använder man främst frön frånkoriander tillsammans med enbären. Dessutom används ofta till exempel apelsin, citron, kanel ochangelikarot. Smaksättningen kan gå till på olika sätt. De vanligaste alternativen är att man antingen blandar aromämnen med en mindre mängd sprit som man mixar ihop till ett så kallatmacerat. Detta fungerar sedan som en sorts koncentrat som man smaksätter den neutrala basspriten med. Det andra alternativet är att man lägger aromämnena i en korg längst upp inuti destillatorn, och spriten smaksätts när spritångorna passerar korgen. Denna metod kallas rackning.
Framställs genom att omdestillera en sprit på minst 96 vol% tillsammans med enbär och eventuellt övriga naturliga kryddor till ett minimum av 37,5 vol%. Får även smaksättas efter destillation med naturliga kryddor och/eller aromer, men den dominerande smaken måste komma från enbär.[1]
En gin som, förutom enbär, smaksatts med torkade skal från söta apelsiner för en ökad fräschör. Är ursprungsskyddad, får endast framställas i staden Plymouth i sydvästra England. Tillverkas endast av ett destilleri och produkten klassas som enDistilled gin.[1]
Ginens utveckling kan kartläggas genom dess smakutveckling. De tidigaste exemplen var helt enkelt "enbärsvatten", som förmodligen var sötad för att göra den mer välsmakande. Denna stil utvecklades senare till Old Tom Gin, en söt gin med distinkt enbärskaraktär som ibland kryddades med andra aromatiska växter. Det finns för tillfället endast en producent i Storbritannien, Haymans, och ginen säljs som en Distilled gin.[1] Den framställs även i bland annat Sverige.[2]
Urfadern till den moderna ginen och ärursprungsskyddad.Genever är en enbärskryddad sprit som får framställas iBelgien, Nederländerna samt den absolut nordligaste delen avFrankrike. Framställs antingen avmoutwijn (en destillerad maltblandning gjord av vete, korn och råg) eller en sprit med mer än 90 vol%. Genever får lagras på ekfat. Användningen avmoutwijn ger en ökad textur och dess smakkaraktär dämpar upplevelsen av enbär.[1]
Vid användning av max 15 %moutwijn kallas drycken förJongeJenever. Den måste vara färglös och får max sötas med 10 gram socker per liter.
Vid användning av minst 15 %moutwijn kallas drycken förOudeJenever. Färgen får justeras med sockerkulör och får max sötas med 20 gram socker per liter.
Jonge ochOudeJenever kan klassas somGraanjenever om antingen spriten ellermoutwijn har framställts enbart av korn.[1]
^ [abcdef]Broom, Dave (på English). Distilling Knowledge: A Professional Guide To Spirits And Liqueurs (2013). Wine & Spirit Education Trust.ISBN 9781905819232
