Geter (grekiska Γέται,getai) var enthrakisk folkstam vidDonaus nedre lopp i norra delen avBalkanhalvön. Geternes land söder och norr om Donau blevromersk provins år 46 respektive 106 e. Kr. Namnlikheten medgoterna förledde senantika historieskrivare till förväxlingar.[1]
PåHerodotos ochThukydides tid (senare hälften av femte århundradet f. Kr.) bodde geterna i det nuvarandeBulgarien. De invandrade sedermera iDakien där de fick dakerna till västra grannar. Där var de i krig med bland annatAlexander den store 335 f. Kr ochLysimachos 292 f.Kr. Geterna och dakerna var under den följande tiden attackerade av ett flertalbarbariska folk. Mot slutet av första århundradet e. Kr. stiftadeDecebalus ett nytt dakisk-getiskt rike, men han besegrades av kejsarTrajanus som förvandlade Dakien till romersk provins.
I allmänhet var geterna splittrade i en mängd små samhällen. De hade en stark odödlighetstro, och deras förnämste gud var, liksomgermanernasOden, ursprungligen en vindgud. Genom den romerska erövringen ochfolkvandringen då Dakien var ett genomgångsland förlorade geterna sin nationella identitet.
