Georg I var den första monarken avStorbritannien och Irland frånhuset Hannover. Född och uppvuxen i Tyskland lärde han sig aldrig tala engelska ordentligt utan höll sig helst till sitt modersmål tyska. Under hans regeringstid minskade monarkins makt och ett modernare system medkabinettsregering utvecklades. Under de senare åren innehades den faktiska regeringsmakten av sirRobert Walpole, som de facto varpremiärminister.
Under sina första år var han ende arvinge till faderns och tre barnlösa farbröders tyska territorier. År 1661 föddes Georgs bror, Frederick Augustus, och de båda pojkarna (som inom familjen kallades Görgen och Gustchen) växte upp tillsammans. Deras mor var frånvarande under nästan ett år 1664–1665, under en konvalescentresa iItalien, men hon korresponderade med sina söners guvernant och brydde sig om deras uppfostran, något som hon gjorde ännu mer då hon kom hem.[2] När hon kom hem fick hon ytterligare fyra söner och en dotter. I sina brev beskriver Sofia Georg som ett ansvarsfullt och plikttroget barn, en förebild för sina yngre syskon.[3] Han uppfostrades under sina första år avAnna Katharina von Offen.
År 1675 avled Georgs äldsta farbror utan avkomma, men de andra farbröderna hade gift sig, och om de fick söner skulle dessa ärva istället för Georg. Eftersom han hade en osäker framtid lärde Georgs far honom jakt och ridning och gav honom militära kunskaper och lät den femtonårige Georg följa med fälttåg i detFransk-nederländska kriget så sonen skulle tränas och testas i strid.[4]
År 1679 avled plötsligt ännu en farbror utan söner, och Ernst August blev hertig avCalenberg-Göttingen, med sin huvudstad iHannover. Georgs kvarvarande farbror,Georg Vilhelm av Celle, hade gift sig med sin älskarinna för att göra sin enda dotter,Sofia Dorotea av Celle, legitim, men verkade inte få några fler barn. Enligtsalisk lag, där land endast kunde ärvas av manliga arvingar, verkade arvet för Georg och hans bröder säkrat. År 1682 bestämde sig familjen att tillämpaprimogeniturprincipen, vilket innebar att Georg skulle ärva allt, och inte skulle behöva dela det med bröderna.[5]
År 1701 antog det engelska parlamentet en successionsordning (Act of Settlement) som förbjöd katoliker att bestiga Englands tron. Bestämmelsen främst avsåg att utestänga katolska tronpretendenter tillhörande det engelska och skotska kungahuset Stuart.
Ordningen stipulerade först och främst vem som skulle ärva kronan om den regerande kungenVilhelm III av England avled utan arvingar och om ej hellerAnna Stuart – Vilhelms svägerska, som stod i tur att ärva tronen efter honom – efterlämnade arvingar. Om både Vilhelm och Anna således dog barnlösa skulle kronan övergå tillJakob I:s dotterdotter kurfurstinnan Sofia av Hannover, Georgs mor och hennes efterkommande av protestantisk bekännelse. Som en följd av denna tronföljdsordning sattes den protestantiske kurfursten Georg av Hannover 1714 på Storbritanniens tron och år 1715 slog han ned ett invasionsförsök av den landsflyktige tronpretendenten,the old pretender,Jakob Edvard Stuart,Jakob II:s son.
Då Georg misstänkte torypartiet för att sympatisera med ätten Stuarts tronanspråk lierade han sig med whigpartiet, som kom att dominera brittisk politik fram till 1761. Georg lärde sig aldrig engelska och uteblev ofta från regeringssammanträden. Detta i kombination med att han regelbundet vistades i sitt kurfurstendöme Hannover ledde till en försvagning av kungamakten och en utveckling mot konstitutionell monarki i Storbritannien.
I sitt hemland Hannover var dock Georg oinskränkt monark och han erövrade 1719Bremen ochVerden frånSverige åt kurfurstendömet.
Georg var gift 1682–1694 med sin kusinSofia Dorotea av Celle. I samband med skilsmässan som berodde på hustruns otrohet spärrades Sofia Dorotea in på livstid på slottet i Celle. Själv hade Georg I ett förhållande med sin älskarinnaMelusine von der Schulenburg från 1691 till sin död 1727.
.svg)
.svg)