Ovanför vänster: Torre della Lanterna. Ovanför höger: Piazza de Ferrari. Nedanför vänster: San Teodoro från hamnen. Nedanför mellersta: Via Brigata Liguria. Nedanför höger: Galleria Mazzini.
Undersenmedeltiden ochrenässansen varstadsstaten Genua en av de främsta handelsstaterna i Europa med kolonier och handelsstationer över stora delar av Medelhavet. Dess främsta konkurrent varRepubliken Venedig. Strada nuova (Via Garibaldi), i gamla staden, blev 2006 upptagen påUnescosvärldsarvslista.
Genua ligger vid den innersta viken avGenuabukten, på de branta sidorna avApenninerna, 160-200 meter över havet.
Sedd från havet erbjuder staden med sin livligahamn, sinaamfiteatraliskt belägna marmorpalats, de bakomliggande grönskande höjderna, smyckade med villor, en anblick som förskaffat den epitetetla superla ("den ståtliga"). Till följd av det trånga utrymmet och det sluttande läget är gatorna trånga, krokiga och branta. Här och där är de förenade med varandra genom marmortrappor eller, överravinerna, genom broar, av vilka må nämnas den 110 meter långa och 34 meter höga Ponte Carignano.
Genua är på landsidan omgiven av dubblabefästningar, av vilka den 15 km långa yttre enceinten, 48 bastionerade fronter, ligger på de omgivande bergkammarna, där även flera detacherade verk,forten Sperone, Begato, Crocetta, Belvedere, Castellacio, Clappe, Puin, Fratello Minore, Fratello Maggiore och Diamante, anlagts. På vänstra Bisagnostranden ligger forten Monteratti, Quezzi, Richelieu, Santa Tecla och San Martino samt vid kusten San Giuliano, och därtill sexton kustbatterier ligger mellan sistnämnda fort och fornigliano. Under slutet av 1800-talet förstärktes västra fronten med två nya verk, fort Monte Guano och batteriet Monte Croce, och även kustbatteriernas antal ökades på samma gång som deras bestyckning moderniserades, varför Genua anses äga en av de starkaste fästningarna i norra Italien.
Vid hamnen finnsfyrenLa Lanterna, som är världens äldsta fungerande fyr, samt en av de fem största. "La Lanterna" är stadens symbol.
Hamnen, som utvidgades 1877 till stor kostnad (över 65 miljoner lire, inräknat hertigens av Galliera 20 miljoner), är en av de största och bäst anordnade vid Medelhavet; den består av en förhamn, (avamporto), den nya hamnen (nuovo porto) och inre hamnen (porto); den sistnämnda omfattar den forna krigshamnen (Darsena) i norr och frihamnen i sydöst.
Via Balbi, med sin fortsättning Via Cairoli, Via Garibaldi, Via Carlo Felice och Via San Lorenzo bildar Genuascorso. Andra nyare gator är Via Roma, som går utefter Galleria Mazzini, samt dess fortsättning den breda Via Assarotti, vidare Via Venti Settembre, som leder till den sydöstra stadsdelen, Via Carlo Alberto vid hamnen, samt Corso di circonvallazione a Monte, vilken är anlagd på den inre befästningsvallen i nordöst och erbjuder en vacker utsikt.
De öppna platserna är många men små: Acquaverde, med det 1862 restaColumbusmonumentet i vit marmor, Piazza corvetto medViktor Emanuels ryttarstaty (1886), Piazza dei Bianchi (med börsen), Piazza nuova, där veckomarknaderna hålls, samt Piazza Deferrari, med ryttarstaty avGaribaldi (1893) m.fl. Andra anläggningar är den högt belägna parken Acquasola, naturhistoriskt museum och en minnesstod avMazzini (rest 1882).
Staden har omkring 80 kyrkor, vilka nästan alla är rikt dekorerade. De förnämsta är Cattedrale di San Lorenzo (invigd 1118, flera gånger ombyggd i olika stilar), med målningar och plastiska konstverk, S. Anminziata (1587), S. Maria di Carignano (byggd av Alessi efterBramantes plan förPeterskyrkan i Rom, 1552- 1603), S. Matteo, igotisk stil (1278) medAndrea Dorias grav samtjesuitkyrkan S. Ambrogio (1589, med målningar avRubens ochGuido Reni).
Tre kilometer nordöst om staden ligger Genuas Campo santo, en storartad anläggning på bergsluttningarna, vilken anses för Italiens vackraste begravningsplats.
De mest berömda palatsen ärPalazzo Ducale,dogernas forna residens, Brignole Sale, vanligen kallad Palazzo rosso efter dess röda färg, samt bibliotek och tavelsamling som skänktes 1874 till staden av hertiginnan avGalliera, som också testamenterade det snett emot liggande P. Bianco till staden, vilket sedan 1893 är ett museum, kallat Galleria Brignole Salc-Deferrari, P. reale (som från 1815 tillhörde kungahuset), P. Doria (skänkt 1522 åt dogen Andrea Doria), P. Balbi-Senarega, P. Marcello Durazzo(tidigare della Scala) (de tre sistnämnda med vackra tavelsamlingar), P. Spinola (1560), P. Pallavicini m.fl.
Nästan hela stranden av bukten, från Ventimiglia till Spezia, har småningom antagit utseendet av en enda stad, där folkrika kvarter växlar med grupper av villor och trädgårdar. Strax väster om Genua ligger förstaden Sampierdarena (S. Pier d’Arena).
Genua var redan under de äldsta tiderna den förnämsta staden iLigurien, och nämns redan underandra puniska kriget (218-201 f.Kr.), då det införlivades med romerska provinsenGallia cisalpina. EfterVästromerska rikets undergång (476) bytte det flera gånger om herrar, plundrades 539 avburgunder, erövrades 570 och ödelades 640 avlangobarderna samt övergick 774 ifrankernas våld.
Under 800-talets slut, då detfrankiska riket föll sönder, gjorde Genua sig oavhängigt och bildade enrepublik som styrdes avkonsuler. Se ävenRepubliken Genua. Genom sitt gynnsamma läge lyckades staden snart förvärva vidsträckt handel, vilken under och till följd avkorstågen nådde sin högsta blomstring. Till belöning för det bistånd Genua hade lämnatbysantinerna vid det latinska kejsardömets störtande ochKonstantinopels återerövring (1261) erhöll det nämligen förstäderna Pera och Galata samt handelsfrihet iSvarta havet. Vid samma tid blev det ensamt härskande på västraMedelhavet, sedan det efter 200-åriga strider (1070-1299) krossatPisas makt och kommit i besittning avKorsika ochSardinien. Redan 1326 förlorades dock Sardinien tillAragonien. En endahandelsrepublik,Venedig, kunde nu mäta sig med Genua. Mellan de båda rivalerna utbröt under slutet av 1200-talet krig, som med korta avbrott varade i 100 år och som till en början utföll lyckligt för Genua, som 1379 erövrade Venedigs hamn Chioggia. Men 1380 återtog venetianarna hamnen och tvingade Genua till freden iTurin 1381, vilken bekräftade Venedigs övertag i handelsrivaliteten.
Efter detta krig återfick Genua aldrig sitt forna välstånd. Konstantinopels erövring avturkarna (1453) samt upptäckten av de nya handelsvägarna till Ostindien i slutet av 1400-talet gjorde slut på stadens stora makt.
I Genuas inre rasade ständiga partistrider dels emellanaristokraterna ochborgarna, dels emellan de båda aristokratiska fraktionernaguelfer ochghibelliner. 1339 lyckades borgarna genomdriva tillsättandet av en på livstid valddoge, vid vilkens sida ställdes ett råd av sex adelsmän och sex av folket. Inbördesstriderna pågick dock alltjämt och tvingade genueserna att gång på gång ställa sig under främmande övervälde: 1396-1409 lydde de under fransmännen, 1421- 36 under hertigen avMilano, 1458-61 under fransmännen, 1464-99 under hertigen av Milano, 1499-1522 under fransmännen, 1523-27 under kejsarKarl V och 1527-28 ännu en gång under fransmännen. Mitt under dessa oroligheter stiftades 1407 den berömda Georgsbanken (Compera di S. Giorgio), vilken skulle förvalta de statsinkomster som blivit anvisade till betalning av räntorna på statsskulden.
1528 återställdeAndrea Doria sin fädernestads oberoende och införde en ny, aristokratiskförfattning, vilken med få ändringar bestod till 1797, då den förändrades avNapoleon Bonaparte, som gav staten namnetLiguriska republiken. 1768 sålde genueserna sina rättigheter överKorsika till Frankrike, sedan de förgäves sökt upprätthålla sin myndighet mot upprepade uppror på ön. 1805 blev Liguriska republiken införlivad med Frankrike och delad i 3 departement. 1814 besatte engelsmännen staden, och författningen som gällt före 1797 återställdes. På grund avWienkongressens beslut (1815) blev Genua under titelnhertigdöme införlivat medKungariket Sardinien. Ett upprorsförsök i april 1849 misslyckades; två dagar efter det republiken Genua utropats, tvingade generalLamarmora staden att ge sig (4 april), varefter kungen av Sardinien utfärdade allmänamnesti.
.svg)
