Genius loci var iromersk religion en skyddsande för en viss plats. I religiösikonografi avbildades platsens ande ofta som en figur hållande ettymnighetshorn, en dryckesskål och/eller en orm. Många romerskaaltaren var uppförda för platsens egengenius. I vardagsspråk används numera begreppet genius loci ofta för att beteckna den specifika atmosfären hos en plats.
Inom ramen för modernarkitekturteori har "genius loci" blivit en term med specifik innebörd, framförallt genom en bok av den norske arkitektenChristian Norberg-Schulz,Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture från 1980. Norberg-Schulz menar att arkitekten ”hjälper” människan att bo genom att åskådliggöra "genius loci" då man skapar en plats. Genius loci är något som konkretiseras och något ständigt närvarande som vi människor förvaltar där vi bygger bo.
I artikeln ”Om platskvalitet” (1992) i tidskriftenArkitektur sammanfattar Norberg-Schulz genius loci med ordet "identitet". Vi behöver platser med stabil identitet där vi lätt kan orientera oss, för att inte bli alienerade. Genom att skapaarkitektur ger människan platsens mening en konkret form, och genom att samla byggnadersymboliserar hon sin livsform i sin helhet, skriver han. Han menar att genius loci kort uttryckt består av den mening som samlas på en plats.
Wikimedia Commons har media som rörGenius loci.