Gallikanismen är tankar, idéer och historiska strävande efter att utforma denfranska katolska kyrkan till en nationalkyrka, där biskoparna och monarken samarbetar för att uppnå viss självständighet gentemotpåvedömet. Namnet kan syfta både på rent politiska strävanden och på strömningens teologiska grundvalar, och kommer från den gamlaRomarrikesprovinsenGallien som ungefär motsvarar det nuvarande Frankrike. Gallikanismens anhängare talade gärna om den franska katolska kyrkan som denGallikanska kyrkan, och benämningen återfinns särskilt när man pratar om den franska Katolska kyrkans mer gallikanskt präglade epoker.[1] Benämningen gallikanism uppkom under 1800-talet[2][3] för att definiera motpolen till tidensultramontanism, som betonade påvestolens världsliga makt.[2]
Gallikanismen består av tre basala tankar eller principer: att den franske kungen är självständig och oberoende i världsliga frågor, att ekumeniskakoncilier är överordnade påven, och slutligen att prästerskapet och monarken samarbetar på nationell nivå gentemot Rom.[2] De flesta av gallikanismens anhängare betraktade inte gallikanismens tankar som något nytt, utan som ett återuppväckande av principer från kristendomens allra äldsta tid. Gallikanismen bestred heller inte påvens överhöghet, men menade att denna begränsades av olika faktorer.[4] Den mest berömda formuleringen av gallikanismen är de fyra gallikanska artiklarna, som antogs av kyrkomötet i Paris 1682, och kan sammanfattas som
Genom 1500-taletsreformation minskade kyrkans auktoritet, och under 1600- och 1700-talet blevnationalismen en kraft att räkna med. Bägge sakerna ledde till en krock mellan den påvliga makten och staternas strävanden efter nationell suveränitet, och allra tydligast i Frankrike. Liknande strävanden efter självständighet i någon nationell katolska kyrka kallas ibland fortfarande för gallikanism.[5] Liknande historiska strömningar i andra länder, somfebronianism i Tyskland ochjosefinism i Österrike, anses påverkade av gallikanismen.[4]
Gallikanismens äldsta rötter kan hittas påKarl den stores (742-814) tid.[2] Ett gott exempel på kampen mellan kunga- och påvemakt är striden mellan kungFilip IV av Frankrike (1268-1314) och påvenBonifatius VIII (1235-1303), där kungen bland annat hävdade rätten att ta in pengar från vakanta stift, det vill säga stift som för tillfället saknade biskop.[4] Under de kommande 150 åren utveckladeskonciliarismen, teorin eller åsikten attkonciliet såsom allmäntkyrkomöte är överordnat påven. Två viktig händelser skedde under denna tid när kungar tog beslut i samarbete med biskopsförsamlingar. Den första inträffade underpåveschismen (den stora schismen, den västliga schismen) när det fanns påvar i både Rom och franska Avignon.Karl VI av Frankrike beslöt efter en nationellbiskopssynod 1398 att inte längre lydaBenedictus XIII i Avignon, dock utan att istället erkännaBonifatius IX i Rom med argumentet att den sistnämnde inte längre agerade för folkets bästa. Den andra viktiga händelsen var 1438 dåKarl VII av Frankrike med stöd av en annan nationell synod utfärdade denPragmatiska sanktionen i Bourges, som stärkte kungamakten gentemot påvens.[2]
Som uttalad ideologi existerade gallikanismen från 1300-talet.[2] Bland tidiga teologer med betydelse för de gallikanska strävandena finnsPierre d’Ailly (1350-1420) ochJean Gerson (1363-1429).[4][7] De teoretiska och teologiska principerna utvecklades vidare av den franske juristenPierre Pithou som i bokenLes Libertés de l’église gallicane (motsv. "Den gallikanska kyrkans friheter"), utgiven 1594,[2] formulerade gallikanismens grundvalar i 83 artiklar.[4] Hit hörde kungens oberoende av påven, och hans rätt att sammankalla nationella biskopsmöten.[3] Boken godkände enbart de delar av detTridentinska kyrkomötets beslut som inte stred mot den pragmatiska sanktionen,[7] och den fördömdes av påven.[2]
De fyra gallikanska artiklarna nämnda i artikelns inledning,Declaratio cleri gallicani,[8] formulerades av biskopJacques-Bénigne Bossuet[6] och antogs av de 36prelater och 34 andra präster som kungLudvig XIV sammankallat tillkyrkomöte i Paris 19 mars 1682[4] Kung Ludvig ville skapa en praktiskt taget självständig statskyrka som lydde under monarken,[8] vilket givetvis mötte stort motstånd i Rom. Såväl påvenInnocentius XI somAlexander VIII förkastade kung Ludvigs biskopskandidater[5] och Alexander fördömde artiklarna 1690. Kungen tog tillbaka dem 1693,[2][3] men de hade ändå stort inflytande under hela 1700-talet.[3]
1700-taletsrationalism angrep katolicismens själva grundvalar och minskade därmed det franska engagemanget i gallikanismen, och efter denfranska revolutionen var den mycket försvagad. DetFörsta vatikankonciliet 1869–1870 utdelade dödsstöten mot gallikanismen genom att klart ta ställning för dess motpolultramontanismen, och ta avstånd från tre av gallikanismens fyra artiklar.[2][4]