Nietzsche var från början influerad av bland andraArthur Schopenhauer,Richard Wagner ochCharles Darwin, men kom mot slutet av sitt liv att ta kraftigt avstånd just från dessa. Han är kanske mest känd för sina teorier omövermänniskan och för sin glödande kritik motkristendomen. Han förordade en estetisk kultur istället för den kristna självuppoffringen ochhumanismens moral; därför lanserade han distinktionen mellanapolloniska och dionysiska ideal.Vetenskapen blev ett av de ämnen han kritiserade hårdast; han menade att den hade tagit kål på bådereligionens ursprungliga andliga betydelse och denromantiskaverklighetsflyende konsten. Han var även väldigt tydlig i sin åsikt om att religionen i sig var något fundamentalt negativt, ett ont som berövade människan all hennes skapande-kraft.
Nietzsche var samtida medromantiken och den tankeströmningen kom att påverka hans tidiga verk, men den fick sedan stå tillbaka till förmån förrealismen ochpositivismen. Med tiden blev han en av romantikens häftigaste kritiker. Nietzsche blev en viktig föregångare tillexistentialismen, tillika stor inspiratör för konstnärer undermodernismen och senare.
Friedrich Nietzsche föddes tre mil sydväst omLeipzig i kyrkbyn Röcken. Hans mor hette Franziska Oehler, hans far Carl Ludwig Nietzsche varprotestantiskpräst. Även hans farfar Friedrich August Ludwig Nietzsche hade varitprost, och hans morfar David Ernst Oehler var präst. Tänkbart att detta hade inverkan på hur Nietzsche såg på religion senare i livet. Nietzsche hävdade själv att hans farfars far varit polskgreve, ett påstående som inte kunnat beläggas. Påståendet tillkom under Nietzsches senare liv, då han var i opposition mot den tyska nationalismen och rasismen. Det kan förstås som att han i protest mot sagda nationalism velat framhålla sitt polska påbrå som mer framträdande än det faktiskt var.[9] När Nietzsche var bara fyra år, avled hans far. Efter faderns död flyttade familjen till mormodern iNaumburg an der Saale, och Nietzsche växte upp där tillsammans med en tre år yngre broder, Joseph, som levde till ett års ålder, och sin syster Elisabeth som var fyra år yngre. Hushållet rymde även pappans två ogifta systrar.
Barnen fostradesprotestantiskt ochkonservativt. Till detta hörde att lära sig spelapiano, och han började komponera vid tio års ålder. Familjen var konservativ, anhängare av politiken som förts iHeliga romerska riket av tysk nation, en politik som stödde sig på altaret och svärdet och som inte såg med blida ögon på varkenrevolutioner ellerarbetarrörelsen. År1858 skrevs Nietzsche in vidinternatskolanSchulpforta, där han studeradeklassiska språk och han även slog fast att han saknade sinne förmatematik. Hankonfirmerades1861, men tog året därefter avstånd från den etableradekristendomen. Sitt specialarbete tillägnade hanTheognis och han bildade samtidigt ett sällskap, Germania. Två samtida intellektuella han tog intryck av varRalph Waldo Emerson ochSchopenhauer. Under gymnasietiden började han lida av svårmigrän, en pina som förföljde honom livet ut. Denna migrän och problemen med matematiken gjorde att han tog studenten först när han var 20 år,1864.
Nietzsche poserar i sin preussiska artilleriuniform 1867.
Eftersom Nietzsche varnärsynt hade han fått frisedel vidmönstringen. År1867 tog han frivillig värvning i det beridna fältartilleriregementet i Naumburg iPreussens armé. Orsaken till detta beslut kan ha varit Schopenhauers inflytande.[källa behövs] Nietzsche blev dock skadad redan efter ett halvår och vanskötsel av såren ledde till att läkningsprocessen drog ut på tiden, vilket satte stopp för hans fortsatta karriär i armén.
På Ritschls rekommendation anställdes Nietzsche i stället1868, vid 24 års ålder som extra ordinarieprofessor i klassisk filologi viduniversitetet i Basel i Schweiz, detta trots att Nietzsche intepromoverats som brukligt är när det gäller professurer. Han utnämndes1869 till ordinarie professor. Han sade då upp sitt preussiskamedborgarskap utan att ansöka om ett nytt i sitt nya hemland, och var från den tiden till sin dödstatslös. Intresset för språk ersattes med tiden av ett vaknande intresse förförsokratikerna, särskilt genomDiogenes Laertios förmedling. Hans inställning till den akademiska världen blev så småningom bitter. I stället ville han grunda ett fritt lärosäte för helaEuropa, men saknade därtill medel. Han undervisade omAiskylos och grekisk lyrik, samt ilatin ochgrekiska vid gymnasiet. Hans installationsföreläsning handlade omHomeros och drog många åhörare. Bland kollegorna fannsJacob Burckhardt, han låg till grund för Nietzsches intresse för den hellenistiska kulturen ochrenässansen. Nietzsche hade även ett flitigt tankeutbyte med religionshistorikernFranz Overbeck.[11]
I slutna sällskap uppträdde Nietzsche ofta som pianist. Han fick rykte om sig att vara en mycket framstående sådan. NärRichard Wagner och hans hustru Cosima besökteLeipzig år 1868 fick de höra talas om hans talang, och detta blev upptakten till en ömsesidig beundran och vänskap. Nietzsche skrev ett antal musikstycken, men hans förmåga i det avseendet betraktas allmänt som obefintlig. Under tiden när paret Wagner bodde i Villa Tribschen utanförLuzern 1869–72 var Nietzsche en regelbunden gäst i deras hem.[11]
I detfransk-tyska kriget1870–1871 deltog han som sjukvårdare, varunder han var tjänstledig från universitet. De mödor han utstod då bidrog antagligen till att hans redan dåliga hälsa försvagades ännu mer. När han återvände tillBasel, började han skriva böcker vid sidan av undervisningen. Nietzsches första stora verk,Geburt der Tragödie (Tragediens födelse), utgivet1872, innebar en total brytning med Ritschl och öppet hån från framstående professorer. Sågningen ledde till att nästan alla studenter uteblev från hans föreläsningar.
Nietzsche var under denna tid mycket aktiv som författare. År 1873 skrev han en kritik tillDavid Strauss (David Strauss, der Bekenner und Schriftsteller,Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben(Historien och livet) som utkom året därpå, liksomSchopenhauer als Erzieher(Schopenhauer som uppfostrare). Han skrev och utgav böcker i hög takt, och hans produktion var omfattande. Många utkast från denna tid förblev outgivna. Framåt 1874 framgår av brev till modern att han hade ledsnat på professuren och ville ägna sig fullt ut åt sitt skrivande.
En danska, Rosalie Nielsen, förälskade sig år 1875 i Nietzsche. Hon var en frånskild officershustru och revolutionär och känslorna var inte besvarade. Kommentarer om kvinnor han har skrivit i anslutning till bekantskapen med henne och andra har gjort att han ibland betraktats sommisogynist. Samtidigt hade han flera kvinnliga vänner, en av hans stora kärlekar i livet förmodas ha varitCosima, fru Wagner,Liszts dotter; en annan var Olga Herzen. Den 11 april 1876 friade han till Mathilde Trampedach, av baltiskuradel, men hon avböjde. Bortsett från romantiska förbindelser med gifta kvinnor som var hans elever i filosofi tillbringade han även en del tid hosprostituerade där han eventuellt ådrog sig ensyfilissjukdom som kan ha utvecklats till neurosyfilis. Vissa tror att sjukdomen var bakgrunden till Nietzsches mentala ohälsa senare i livet. Denna ohälsa gjorde attThomas Mann tog Nietzsche som modell till en karaktär i verketDoktor Faustus (1947), nämligen "den syfilitiske konstnären" Adrian Leverkühn. Däremot hade Nietzsche aldrig de symptom på ögon, hud eller nervsystem, som är vanliga när det gäller syfilis. Dessutom var förloppet i Nietzsches fall alldeles för långsamt för att man direkt ska kunna härleda det till syfilis. På senare år har därför andra teorier om Nietzsches galenskap förts fram; bland annat harhjärntumör diskuterats, samtpannlobsdemens, eller möjligen den ovanliga kärlsjukdomen CADASIL.[12][13][14]
Försvagad av överansträngning,magkatarr, ögonproblem och "hjärnlidande" återupptog han lärarverksamheten. 1876 begav han sig tillSorrento på vetenskaplig resa för att återhämta sina krafter. Han hade precis givit utRichard Wagner in Bayreuth och resan gjorde brytningen mellan Wagner och honom till ett faktum; de hade blivit alltför olika. År 1877 reste han vidare tillNeapel, badortenRagaz,Rosenlaui och återkom tillBasel i september. Sina anteckningar från resan började han omforma till ett bokmanuskript med hjälp av en sekreterare som han anställde, Heinrich Köselitz, som kom att stanna hos honom livet ut. Resultatet,Menschliches-Allzumenschliches. Ein Buch für freie Geister, utgavs1878. Boken fick goda vitsord av NietzschesbrevvänJacob Burckhardt och vännenPaul Rée, medan barndomskamratenErwin Rohde var förfärad, liksomCosima Wagner som blivit religiös.
Den 2 maj 1879 nödgades Nietzsche begära avsked från professuren Basel till följd av sviktande hälsa. Dessutom uteblev studenter från hans föreläsningar på grund av debaklet kring hans skriftDie Geburt der Tragödie som väckte ett ramaskri bland filologiprofessorerna och som ansågs tillkommen för att befordra den germanska scenkonst som Wagner skapade i Bayreuth.
När Nietzsche befriats från professuren, som han med tiden kommit att se som en börda, levde han ett irrande liv, besökte den enabadorten efter den andra, bodde kortvarigt iZürich,Bern,Sankt Moritz och andra platser. För att dryga ut sjukpensionen bestämde han sig för att bli grönsaksodlare somEpikuros, men två händelser förhindrade planerna. Dels skrev hanVandraren och hans skugga, dels förvärrades sjukdomen. Under slutet av år 1879 var han så sjuk att hans mor i Naumburg fick sköta om honom, men 1880 begav han sig återigen ut på resor i Europa. Slutligen nådde hanVenedig där han dikteradeMorgenröthe. Gedanken über moralische Vorurteile(Morgonrodnad) för Köselitz, som följdes upp avFröhliche Wissenschaft.
Detta är ett av de sista fotografierna som Nietzsche arrangerade. Framför vagnen står han själv och Paul Rée, medan Lou Salomé piskar på dem. Fotografiet är taget 1882 i Luzern.
År 1882 befann sig Nietzsche liksom makarna Wagner iPalermo, men utan att en försoning ägde rum reste han vidare tillRom. I Rom lärde han kännaLou Salomé. Det ryktades om att han nu hade funnit en hustru i denna radikala unga dam, en högt bildad och filosofiskt lagd ryska, som han liksom vännen Rée förälskade sig i. Båda vännerna fick nej på sina frierier, men de tre umgicks någon tid. Det var hon som var upprinnelsen till Zarathustras uttalande "Går du till kvinnan, glöm inte piskan", vilket, troligen felaktigt, tagits försadomasochism.Mirjam Tapper har i sin bok "Den blonda besten hos Nietzsche - Lou Salomé" (2008) visat hur Nietzsches känsla av att ha varit dompterad av denna viljestarka dam tar sig uttryck i att han skriver in de berömda orden i sin bokAlso sprach Zarathustra, en bok som skrevs under den tid då Nietzsche var hett förälskad i Lou Salomé. När Lou Salomé på1930-talet fick frågan om Nietzsche hade kysst henne svarade hon att hon inte kunde minnas. Under året växlade Nietzsches passionerade känslor för henne mellan hänförelse och förakt, om vartannat.
Sjukdomen ledde till att Nietzsche började taopium i stora kvantiteter och tvingades dra sig undan sällskapslivet, medan Lou Salomé och Paul Rée under slutet av år 1882 befann sig iBerlin. Salomé introducerade Nietzsches filosofi förGeorg Brandes där och gjorde i övrigt mycket för att förbättra hans skamfilade rykte inom filosofin. Samma år påbörjade Nietzsche arbetetAlso sprach Zarathustra, som han blev färdig med 1885.
Under hela 1880-talet vistades Nietzsche huvudsakligen imedelhavsområdet. Systern Elisabeth gifte sig sent omsider medantisemitenBernhard Förster, och paret flyttade tillParaguay för att grunda ett ariskt samhälle – det är mycket väl etablerat att han bröt med sin syster på grund av hennes antisemitiska anknytningar.[källa behövs] År1886 gav han utJenseits von Gut und Böse(Bortom gott och ont), där storhetsvansinnet började bli uppenbart vilket bidrog till att de som brukade stödja honom, Burkhardt, Rohde med flera, vände honom ryggen, medanHippolyte Taine, som hyllas i verket, i ett tackbrev berömde dess vitala form och förutspådde att verket skulle öppna läsarnas ögon. Taine och Burkhardt blev slutligen de enda samtida tänkarna som han respekterade.
Åren strax innan sinnessjukdomen bröt ut fullständigt var några av Nietzsches mest produktiva och framgångsrika. År1888 höllGeorg Brandes sina Nietzscheföreläsningar som gav hans filosofi upprättelse; själv skrev hanZur Genealogie der Moral(Till moralens uppkomst),Antichrist,Götzendämmerung(Avgudaskymning) 1889,Ecce homo (postumt utgiven 1908), med flera böcker, allt under eneufori som ryckte honom från verklighetsuppfattningen. År 1888 flyttade han tillTurin där han skrev dramer, det som senare skulle publiceras somViljan till makt och musikkritikenFallet Wagner i vilket Nietzsche fördömde Wagner för bland annat hansantisemitism.
ITurin, januari1889, drabbades Nietzsche av ett slaganfall, från vilket han aldrig tillfrisknade. Samma år begick svågern Förster självmord, och systern återvände frånSydamerika. Efter en kort vistelse på psykiatriska institutet iJena vårdades han av sin mor och efter hennes död av sin syster Elisabeth Förster-Nietzsche iWeimar. Samtidigt nådde hans namn den berömmelse han inte fick uppleva som frisk, till vilket inte endast Brandes bidrog utan även systerns biografi som utkom1895. Under denna förlamning var han inte kontaktbar, men systern visade upp honom för intresserade som anlände från när och fjärran, iklädde honom vid tillfällena vit flanelldräkt och lät honom hålla mottagningar på en divan, "lugn" med "drömmande och med undrande blick" kände han inte längre igen någon. Hennes språkbruk om brodern blev i tilltagande grad fyllt av Kristusmetaforer.[15]
Friedrich Nietzsche avled efter ett slaganfall den25 augusti1900 i Villa Silberblick, vilket var ett stort hus som hans syster hyrt åt honom. Två dagar senare hölls en sorgestund i hemmet tillJohannes Brahms musik och dikter avClaus Groth. Han begravdes den 28 augusti på Röckens kyrkogård.
Titelbladet till första upplagan avBortom gott och ont, 1886.
Systern Elisabeth lät uppföra Nietzschearkivet 1895, som året därpå flyttades till det hus iWeimar som tidigare hade hystGoethe- ochSchillerarkivet. Där samlade hon outgivet material och originalmanuskript av brodern, brev och anteckningar, som sedan delvis har utgivits, men på grund av Nietzsches stundom svårlästa handstil har utgivningen varit förenad med svårigheter. En del av det postumt utgivna materialet, till exempel vissa brev ochViljan till makt, förmodas numera vara förvanskningar eller rena förfalskningar som Elisabeth gjorde för att legitimera sina egna politiska åskådningar genom att lägga orden i den då berömde broderns mun.[16]
Det första större arbetet som Nietzsche skrev varTragedins födelse, som första gången översattes till svenska avWilhelm Peterson-Berger (1902). Den bygger på en föreläsning han gav i februari1870 om den antika grekiska tragedin, vilken som bekant var ett musikdrama, och omSokrates. Han sände manuskriptet till ett förlag 1871, men ångrade sig efter att de inte verkade intresserade, och utgav det vid ett annat tillfälle, i januari1872. Av samtiden hånad, har den senare blivit betraktad som en milstolpe inomestetiken ochpsykologin.
Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben (1874, svensk översättningHistorien och livet, 1924) är enhistoriografisk redogörelse av Nietzsches syn på vad historieämnet må tjäna mänskligheten för syfte. För att historieämnet skall vara legitimt, måste det sättas i relation till nuet och dess problem. I detta verk tror han ännu på eviga värden: dessa finns uttryckta i det antika grekiska dramatsestetik – där är uttrycket ursprungligt, oavhängigtsymboler.Schopenhauer som uppfostrare (1874) brukar betraktas som enemersonskparafras. I denna vill Nietzsche förklara varförSchopenhauers filosofi vore räddningen av den tyska kulturen.
IMänskligt-Alltförmänskligt (1878), som utgavs i sitt slutliga utökade och reviderade skick1886, märks en påtaglig inverkan avPaul Rées tankar. I den ingårVandraren och hans skugga.Morgenröthe (1881), 575aforismer, uppfattade han själv som så extrem att han förbjöd sin mor och syster att läsa den. I den börjar kritiken motkristendomen bli mer konsekvent och uttalad, och som följd av detta ökar den moraliskarelativismen ochnihilismen.Den glada vetenskapen (1883) tillkom efter läsningen avKuno Fischers bok omSpinoza (en del avDen nyare filosofins historia). Redan i föregående bok hade Nietzsche börjat ifrågasätta existensen av ettmedvetande och ett jag, något som kommer till klarare uttryck iDen glada vetenskapen, och över varjeförnuft ochlogik ställer han nu driftslivet.
Så talade Zarathustra är en av Nietzsches mest lästa böcker. Det är till formen en berättelse omZarathustra som efterliknarBibelns framställningssätt. En viktig biografisk förutsättning för boken är förälskelsen i Louise Salomé och besvikelsen detta ledde till. Han skrev verket 1883 till 1885, men sista delen utgavs endast till en privat krets eftersom de föregående delarna inte sålt tillräckligt. Genom Zarathustra framställer Nietzsche sin syn på världen och olika ting.
Nietzsche (tredje från vänster i övre raden) med Philologische Gesellschaft in Leipzig.
Som filolog väckte Nietzsche uppmärksamhet bland annat genom studier överTheognis ochDiogenes Laertius samt sina föreläsningar. Ännu hans första större arbete,Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musik (1872;Tragediens födelse, 1902), behandlade ett ämne ur den klassiska filologin, även om det historiska problemet endast tjänade honom som uppslag för att framställa den livsåskådning som höll på att arbeta sig fram hos honom och åt vars utveckling han ägnade alla följande verk.
Varken samtidens filologer eller filosofer av facket ville emellertid räkna honom bland de sina. Han är nämligen i alla sina skrifter lika mycketpoet som tänkare, mera inspireradsiare än systematisk forskare. De abstraktabegrepp med vilka fackfilosofen arbetar med var för honom för torra och tomma; i deras ställe satte han fantasimättade bilder och använde en narrativ framställning. Nietzsche strävar inte efter att i det yttre ge sina tankar systematisk form. Visserligen växlade han flera gånger ståndpunkt och kritiserade sig själv, och även inom samma skrift av honom är det ofta lätt att påvisa motsägelser.
Nietzsche räknas till samma grupp filosofer somSchopenhauer,Eduard von Hartmann, ochKierkegaard, vilka gemensamt går under benämningen "viljefilosofer" eller "livsfilosofer" (med flera namn). Dessa sammanbinds av vissa nämnare:
utanförskap – de erkändes inte av samtida intellektuella
polemik mot samtidens tankeströmningar, framför allt motHegel, och kritiken som kraftkälla till deras skapande
Grundproblemet för Nietzsche är alltidkulturens gåta. En gåta som han vill lösa, intehistoriskt, utan som etiskt framtidsproblem – en historicism märks enbart i hans härledningar och förklaringar allt medan han förkastartraditionen. Hur ska mänskligheten bringas till högsta möjliga utveckling? Vid sökandet efter svaret på denna huvudfråga har han visserligen under olika tider slagit in på skilda vägar, men dessa går alla åt samma håll som hans stora patos: oppositionen mot samtidensdemokratiskajämlikhetsidéer.Brandes karaktäriserade hans ståndpunkt somaristokratiskradikalism, och detta uttryck har av Nietzsche erkänts som det mest träffande. Det är inte massans utveckling han har för ögonen, utanövermänniskans.
Filosofen ska enligt hans åsikt inte forska rätt på den givna verklighetens orsaker och sedan bara lydanaturen; hans uppgift är istället att självge livet mening ochvärde och att skapa en ny mänsklighet. Detta som en konsekvens av att värden är konstruktioner, och ingauniversalier existerar.
Den inre konsekvensen i Nietzsches filosofi är oavlåten strävan uppåt, alltid med egna krafter, utan varje bundenhet avtradition eller andras meningar. För det stora målet vet han inte av någon hänsyn; han "filosoferar med hammaren" och krossar även de fagraste illusioner. Självasanningen förkastar han, om den inte kan tjäna som medel att föra mänskligheten till dess högsta kultur: den ärmetaforisk,antropomorfierad ochmetonymisk. Därför vill han rycka upp med rötterna hela den föregående utvecklingen och grunda mänsklighetens historia från början igen. Huruvida han därför skall betraktas som enpolitisk filosof har dryftats ofta, men som regel brukar den tanken tillbakavisas – han talar inte om samhällsförändringar utan om att förändra moralen i samhället.[17]
Ända sedan han som gymnasist skrivitÖde och historia i sällskapet Germania1862 förfäktar han tanken att hans egnadepressioner beror avkristendomen – därur växer en slutsats att den kristna moralen är förkastlig och förkonstlad. Det är slavmoral, menar han, som kväser herremoralen. Detta hänger samman med att han ärateist, och ateismen upphöjer han till herremoral. Central i hans filosofi står hans teori om viljan till makt, som han ser som generatorn av handling och historia. Viljan till makt är en vilja att skapa mening genom tolkning av världen. All sådan tolkning är konstruktioner av illusioner varigenom historien upprepar sig och allting återkommer.
Lidandet är en essentiell och ofrånkomlig del av livet, menade Nietzsche, och att bejaka lidandet var därför att bejaka livet. Uttryckligen förespråkar han en våldsideologi i stället för försonande förståelse av olikheter, men huruvida dessa uppmaningar till våld bör tolkas bokstavligt har ifrågasatts senare, bland annat avKarl Jaspers.[18]
I Nietzsches utveckling som tänkare kan man urskilja tre huvudperioder. Under den första, ungdomsperioden, ärSchopenhauer ochWagner hans läromästare. Det är dessas tankar han söker sammangjuta i avhandlingenDie Geburt der Tragödie till en enhetligestetisk livsåskådning. Enligt denna är hela världen blott förkonstens skull skapad av urenheten, vilken som "det evigt lidande och självmotsägande behöver den hänförande visionen, det njutningsfulla skenet till sin egen ständiga försoning".
Världen är en dröm eller dikt av engud, som däri söker tröst för sina egna lidanden. I två olika former verkar därvid den danande gudakraften, dels som dendionysiska konstdriften, "musikens ande", formlös och frossande i de entusiastiska känslornas rus, dels denapolliniska driften, som besjälar bildhuggaren och den episke skalden och leder dem att harmoniskt dana allt i fasta, plastiska former. Om den förra är besläktad med ruset, så är denna drömmens frände. I den grekiskatragedien har de båda för första gången samverkat. Så födstragedien ur musiken. Och tragikens anda är det naturliga uttrycket för den lidande gud som danat världsalltet.
Därför trodde Nietzsche att redan grekerna varitpessimister, och hoppades på en omdaning av den moderna kulturen i samma riktning genom att något hundratal därför rätt förberedda unga män grep verket an och lärde även de andra att med sympati ta del i det eviga lidandet och i Wagners musik finna "denmetafysiska konstens tröst". Hansestetik från denna tid har varit betydelsefull, framför allt för att den erbjudit ett alternativ tillAristoteles förhärskande idé om konsten somkatharsis: den grekiska tragedin, menade Nietzsche, gav inte människan rening, utan verkademimetiskt som en sanningsenlig framställning av livets krafter.
Från väsentligt samma ståndpunkt utgår även hans fyraUnzeitmässige Betrachtungen (1873–1876), av vilka de två första är stridsskrifter mot "bildningsfilistern"David Strauss och den historiska riktningen i den senare bildningstraditionen, under det att de två senare,Schopenhauer als Erzieher ochRichard Wagner in Bayreuth, positivt utvecklar det nya idealet i anslutning till Nietzsches dåvarande läromästare. När Wagner "hjälplös och bruten sjönk ned framför det kristna korset" vände sig Nietzsche oåterkalleligen från honom. På samma gång växte han ifrån den Schopenhauerskapessimismen. Därmed förs han över till sin andra period.
Denna andra period kan karakteriseras sompositivistisk-rationalistisk, och dess huvudarbete ärMenschliches allzumenschliches (3 band, 1878-80), betecknat som "ein Buch für freie Geister" – en bok för fria andar – och tillägnatVoltaires minne på 100-årsdagen av hans död. Boken utgörs av drygt 600aforismer i nio delar. Den är i det stora hela ett uppbrott frånromantiken.
I den skönhetsdruckneDionysos' ställe träder här den lugna, klara gudinnanAthena. Det dionysiska kallas nu kraftkällan och det apolloniska regulator, och jämförs iPaul Brocas efterföljd med de respektivehjärnhalvorna: detta fick betydelse på 1900-talet när hans psykologi återföddes avRoger Sperry,Julian Jaynes ochWalter Kaufmann. I stället för konsten, som förlett människorna till så många filosofiska och religiösa villfärder, lämnas nu kulturens högsäte åtvetenskapen. Historien, belyst avdarwinismen, kommer till sin rätt och inommoralen lutar Nietzsche nu åtutilitarismen och i det hela en förståndsbaserad livsåskådning. IMenschliches allzumenschliches finns också Nietzsches åkallande av "det högre Självet" som fått betydelse för psykologin.
IDie Morgenröte (1881) söker han till och med förklara känslorna ochdrifterna intellektuellt som dunkla, ärvda reminiscenser från omdömen som en gång fällts av våra förfäders förstånd. Han har flytt till vetenskapen för att finna skydd mot Wagner och konsten, som gäckat hans förhoppningar, och söker avsvärja alla kära illusioner. I längden lyckades detta inte. Redan iDie fröhliche Wissenschaft (1882), vars andra upplaga (1887) tillökades med dikternaLieder des Prinzen Vogelfrei (Prins Fågelfri, 1901), förebådas det nya omslaget.
Fullt inträder detta medZarathustra-perioden, som framför allt representeras av Nietzsches mest originella och berömda arbete,Also sprach Zarathustra (Sålunda/Så talade Zarathustra), varav fyra delar utkom 1883-86 och utkast till en femte del införts i tolfte delen av hans samlade arbeten. Vid dess sida stårJenseits von Gut und Böse (1886;Bortom godt och ondt, 1904) ochZur Genealogie der Moral (1887;Till moralens genealogi, 1905), i vilka han vill ge kommentarer till Zarathustraboken, den bittra stridsskriftenDer Fall Wagner (1888) och den sammanfattande slutskriftenDie Götzendämmerung (1888;Afgudaskymning, 1906). Av det planlagda huvudarbetetDer Wille zur Macht, Versuch einer Umwertung aller Werte var 1888 enbart första boken,Der Antichrist (Antikrist, 1899), färdig.
I dessa skrifter återvänder Nietzsche i viss mån till den första periodens åskådningssätt, men med tillgodogörande av vissa grundtankar även från den andra. Till full klarhet lyckas han dock aldrig arbeta sig fram, särskilt i följd av de passionerade antipatier som förledde honom att med överdrivna kritiska utfall oupphörligt avbryta den positiva tankegången. Minst gäller detta omZarathustra där han låter sina åsikter förkunnas av den forniranska religionens profetiske grundläggare i ett symboliskt bildspråk, med förebilder frånAvesta (zoroastrismens samling av heliga texter) ochGamla testamentet.
Det är i denna fas som Nietzsches brytning med Schopenhauer blir som mest markant. Medan båda fokuseradeviljan och betraktade den som en motpol tillförnuftet, ville Schopenhauer genomaskes kuva viljan för bevarandet avkulturen ochcivilisationen. Nietzsche å sin sida propagerade i tilltagande grad för att släppa all vilja fri på bekostnad av allt som Schopenhauer ville bevara. Inte nog med detta: det är omöjligt att kväsa viljan, menar Nietzsche, viljan till makt kommer ändå att styra världen. Till en början ser hankonsten som förlösare av den kuvade viljan, men överger den med tiden förvetenskapen.
Tankegången iZarathustra börjar med att "Gud är död". "Om en gud finns, hur skulle jag kunna finna mig i att inte vara gud?" låter Nietzsche Zarathustra säga. Det nya ideal som skall sättas i guds ställe kan inte bli något annat än människan själv. Men inte den nuvarande, utanövermänniskan, den högreras som skall utvecklas ur vårt släkte, liksom det nuvarande urapornas.
Först hade han tänkt sig att detta nya släkte skulle uppstå som det nuvarande genomrasförädling, genom arv under kampen för tillvaron, och hänvisade till ändamålsenligaäktenskap med avsiktligt könsurval. Men sedan gör han gällande att på sådant sätt kommer endast husdjuren till och de människor som likna dem: "hjordmänniskorna", de "mycket-för-många". Övermänniskan blir då endast det lyckliga undantagsfallet, resultatet av generationers samlade kraft som plötsligt bryter fram som en explosion som av minsta tillfälliga anledning kan framkallas. IOm moralens härstamning definierar han "den ädlaste rasen" – det är vilddjuret, en blond best som spejar efter rov och vinning, och denna "dolda grundnatur kräver tid efter annan en utlösning: vilddjuret måste släppas löst, det måste tillbaka till vildmarken igen."[19]
"Jordens mening" blir då inte ett nytt släkte utan på sin höjd några få individer för vilkas skull alla de andra är till. På sådant sätt är Nietzsche konsekvent i sin aristokratiskaindividualism, som inte vet av något annat mål för den stora massan än som medel för de få, för de starka, hänsynslösa, som besjälas av sin "vilja till makt" och "distansens patos".
För övermänniskorna gäller en annanmoral än för massan, hos vilkenkristendomens negativadygder, ödmjukheten, lydnaden och medlidandet, är på sin plats. Det ärslavarnas moral, men inte herrarnas. För dessa betydde ursprungligen god detsamma som stark och duglig, och dålig detsamma som svag. Närjudarna och de kristna införde en motsatt sedelära, enligt vilken herrarnas egoism brännmärktes somsynd och självuppoffringen adlades till dygd, så var detta ett "slavuppror inom moralen", och gång på gång har detta sedan förnyats i historien så snart herremoralen för någon tid kommit till sin rätt. Så varLuther en återinförare av slavmoralen efterrenässansens kraftperiod och Nietzsche skänker i stället sina sympatier åtCesare Borgia ochNapoleon, "detta personifierade problem av det förnämsta idealet, syntesen av omänniska och övermänniska".
Eftersommoralen (bestämningen av gott och ont) endast betraktas som den romerska eller judiska kulturens uppfostran av djuret människan, följer synsättet att kulturen uppställt ett antal rättsbegrepp som människan måste lära. Dessa är att avge och hålla löften, samt medvetandet omansvar ochsamvete. Eftersom sådana samhällskrav kuvar vilddjuret, vänder sig Nietzsche emot dem, och resonerar utifrån etträttsfilosofiskt perspektiv omkringstraffteori: straff är en betalning likartad med fördraget mellanborgenär ochgäldenär. Nietzsche kan endast erkänna straffets legitimitet om det skapar gott, och använder det för sin tes om att människan är ett rovgirigt djur. "Utan grymhet ingen festivitas... Och också över straffet ligger det ju något så festligt!"[20] I sig finns inget rätt eller orätt, menar Nietzsche, så inte heller vad beträffar mord, våldsdåd eller rån, eftersom de är essenser av själva livet, och varje rättstillstånd är enligt honom därför ett livsfientligtundantagstillstånd.[21]
I motsats tillkristendomens kärleksbud uppställer Zarathustra fordran: "var hård!" – ett berömt citat är "Det som inte dödar härdar". Medlidandet ökar enbart eländet i världen; det är därför en synd för övermänniskan, "det blonda vilddjuret". Hårdhet fordrar han, men först och främst hårdhet mot sig själv, obändligt sträng självbehärskning för att bevara livets förnäma fulländning och bekämpa allt lågt och svagt i den egna naturen, dit han lika väl räknar njutningslystnaden som nyttighetssträvandet.
Den starke skall vörda sig själv som representant för livet, och bejaka detta i alla dess former. Som sin morals mästarprov uppställer därför Nietzsche tron på alltings återkomst. Läran därom utdrar Nietzsche som en konsekvens av lagen omkraftens bestånd. Enligt denna är krafterna i världen begränsade och därmed enligt Nietzsche även möjligheterna för de olika kombinationer vilka bildar livets händelser. En gång ska därför dessa möjligheter vara uttömda så att inget nytt kan inträffa. Då måste livet börja om igen och allt upprepas i precis samma former som det förut haft verklighet. Skulle vi verkligen vilja på detta sätt leva vårt liv om igen, med alla dess felsteg, alla dess missräkningar och lidanden? För Nietzsche, som led så mycket, var detta ett moraliskt kraftprov utan like. Men han trodde sig förpliktad att bestå det och kände det som den största, ädlaste segern när han även i detta kunde säga ja till livet. Detta ja blev därför spetsen av hans nya moral, och dogmen om "alltings återkomst" förkunnar han därför med nästan religiös fromhet.
Men har han då inte brutit udden av sitt förakt och sitt hat till alla de personer och alla de historiska händelser som han förut utsatt för sin hånande kritik? Det förefaller också som om Nietzsche i slutet avZarathustra intagits av försonligare stämning även mot de "mycket-för-många". Zarathustra, som förut levt i enslighet och förkunnat sin lära endast för några få utvalda, stiger till sist ned bland människorna och ger dem nyalagar. Kasternas inbördes strid är nu förbi; de härskande ska förvärva de behärskades tillit. Zarathustra förkunnar för mängden hoppet om övermänniskan och till sist även tron på "alltings återkomst". Han har förberett dem så att på hans fråga om de skulle vilja allt åter att de alla svarar ja, varefter Zarathustra dör av glädje. Kanske skulle denna försoning med demokratismen föranlett ett nytt omslag i hans utveckling om intesinnessjukdomen avbrutit hans författarskap.
Liksom synen på universalier, ärGud för Nietzsche en illusion och enmetafor för de svaga, slavarna. Ytterst är Gudstron ett exempel av människans drift att tolka världen för att ge mening åt den: Gud är namnet på uppfattningen om det goda – moralen – som för troende blivit en norm för all tolkning. Det är övermänniskans uppgift att inse att Gud är död: den kristna Guden tillhör de gamla värdena som måste förkastas. Men vad gäller ersättningen för en Gud är Nietzsche pessimistisk, för illusionerna är oundvikliga, bestämda av människans bakgrund, biologi och psyke, och utmaningen för övermänniskan är att genomskåda detta ödesbestämda illusionsmakeri i sig själv. I såvälDen glada vetenskapen somSå talade Zarathustra har Nietzsche skrivit att Gud är död, men det föreligger oenighet i frågan om hur "Guds död" skall tolkas. Enligt den ateistiska humanismen har detta tolkats som att enteocentrisk världsbild har fått ge vika för enantropocentrisk. Andra, till exempelGianni Vattimo, har i stället sett det som en metafor för att den absoluta sanningen tillbakavisats till förmån för en tolkningenspluralism och grundlöshet.[22] Gud-är-död-argumentet användes i synnerhet av de ateistiska existentialisterna, för vilka det avsåg att ingen auktoritativ norm är på förhand given, utan människorna måste själva ta den döde gudens plats.[23]
Trots att Nietzsche uttryckligen var motståndare tillsocialismen och desskollektivism ocharbetarrörelse, har många medThomas Mann i spetsen menat sig finna socialistiska tankegångar i hans skrifter.Bertrand Russell liknadeMarx och Nietzsche vid varandra, och menade att de till skillnad från en mildare socialism på kristen tradition, måste grupperas som splittringens apostlar.[24] Andra har pekat på att det dels finns proletära drag hosförsokratikerna som synes ha tilltalat Nietzsche, dels föraktade han rikedom.[25] Detta gäller också hansstraffteori iOm moralens härstamning som han sätter i en socioekonomisk symbolvärld med borgenär och gäldenär och därför tillbakavisar giltigheten av. Efter att ha fungerat som influens åtreaktionärer, blev Nietzsche sålunda en förgrundsgestalt för den nya vänsterfilosofin i Frankrike.Michel Foucault förklarade sambandet: "För många av oss unga intellektuella var intresset för Nietzsche ellerBataille inte ett sätt att avlägsna oss frånmarxismen eller kommunismen. Tvärt om var det den enda kommunikationskanalen och den enda öppningen mot det som vi trodde att kommunismen skulle kunna ge oss."[26] Även den franske filosofenMichel Onfray tolkar Nietzche som vänstersympatisör i sitt hedonistiska manifest "Kraften att leva".
Tänkandet under1900-talet brukar betecknas som antiintellektualistiskt – en misstro till denplatonska ocharistoteliska tron attförnuftet skall åstadkomma förbättringar av samhälle och människa, eller att förnuft segrar över oförnuft. I stället hardrifter ochinstinkter tillskrivits högre värde, som överställda förnuftet. Tillsammans medSchopenhauer,Kierkegaard ochHenri Bergson är Nietzsche denna strömnings främsta föregångare. Paradoxalt är Nietzsche samtidigt en förespråkare avpositivism ochvetenskapstilltro, detta dock på en striktareelitistisk grund än dedemokratiskaempiristernasrationalism. "Den sanna tolkningen" av Nietzsche är en kontroversiell fråga, och han omtolkas ständigt för att därigenom påverka de mest olika tänkarna.
Eftersom Nietzsche är en av de första att påstå att rätt och orätt är illusoriska värdekonstruktioner av det kristna idéarvet, blev han en avvärdenihilismens grundare och ett avnihilismens stora namn generellt. Med nihilism avsåg han inte att allt var tillåtet, utan att övermänniskan konstruerar nya värden utifrån sin vilja till makt. Detta fick betydelse för den så kalladeUppsalaskolan irättsfilosofin,[27] och senare förkonstruktivismen (Michel Foucault med fler) ochexistentialismen (Sartre).
Trots att Nietzsche var motståndare tillantisemitismen och kritisk mot den tyskanationalismen, blev han en viktig inspiration tillnazismen ochfascismen, där en hel Nietzschemyt odlades. En orsak till detta är bokenVilja till makt, som utgavs av systern Elisabeth postumt, och som det numera betvivlas att han är upphovsman till – systern var en frontfigur iNazityskland tills hon avled1935. Hur förhållandet mellan Nietzsche och nazismen skall beskrivas är omstritt, inte minst eftersom Nietzsche själv är inkonsekvent i sitt förhållande till "blonda, tyska arier" kontra judar och judendomen.[28] Att han fungerade som en fundamental inspirationskälla till nazismen är ett obestridligt faktum, men ändå brukar sambandet förklaras vara anakronistiskt och orättvist eftersom "den övermänniska han drömde om var en andens aristokrat, inte en primitiv huligan iSA-uniform." En sådan omvärdering av Nietzsches åskådning inträffade först från och med1970-talet.[29] Det är dock inte helt avfärdat att Nietzsches filosofi bör kategoriseras tillsammans med politisktotalitarism. Den franska filosofenAndré Glucksmann är en av de mer namnkunniga proponenterna för synsättet att Nietzsche tillsammans med landsmännenFichte,Hegel, och Marx i deras humanvetenskap ochrevolutionsidéer grundlagt de tankesystem som resulterade i de totalitära staternas befolkningskontroll och den strävan efter samhällsförändring som kännetecknade dem.[30] Nietzschearkivet iWeimar erhöll 1906 300 000 Mark genom en testamentorisk donation av den judiske mecenatenErnest Thiel, påThielska galleriet finns en kopia av Nietzschesdödsmask. Ernest Thiel var översättare av Nietzsche.[31]
Gott ist tot! Gott bleibt tot! Und wir haben ihn getötet. Gud är död! Gud förblir död! Och vi har dödat honom. [Den glada vetenskapen 125]
Was ihn nicht umbringt, macht ihn stärker. Vad som inte dödar honom, gör honom starkare. [Ecce Homo 2]
Das Wort schon »Christentum« ist ein Missverständnis -, im Grunde gab es nur einen Christen, und der starb am Kreuz. Ordet 'Kristendom' är ett missförstånd – i verkligheten fanns det bara en Kristen, och han dog på korset. [Antikrist 39]
Fünf Vorreden zu fünf ungeschriebenen Büchern (1872) KSA 1:
Fem företal till fem oskrivna böcker (I. "Über das Pathos der Wahrheit", II. "Gedanken über die Zukunft unserer Bildungsanstalten", III. "Der griechische Staat", IV. "Das Verhältnis der Schopenhauerischen Philosophie zu einer deutschen Cultur", V. "Homers Wettkampf"). Ingår i: Efterlämnade skrifter 1872-1875 (översättningJonas Asklund [m.fl.], Symposion, 2005). [Del av Samlade skrifter, 2]
Über Wahrheit und Lüge im außermoralischen Sinn (1872) KSA 1
Om sanning och lögn i utommoralisk mening. Ingår i: Efterlämnade skrifter 1872-1875 (översättning Jonas Asklund [m.fl.], Symposion, 2005). [Del av Samlade skrifter, 2]
Die Philosophie im tragischen Zeitalter der Griechen (1873) KSA 1
Filosofin under grekernas tragiska tidsålder ((översättning Martin Tegen och Joachim Retzlaff, Symposion, 2000) [Ingår iTragedins födelse, Samlade skrifter, 1)
Den glada vetenskapen: "la gaya scienza" (översättning: Carl-Henning Wijkmark, tolkning av rim och dikter Peter Handberg ochHans Ruin, Symposion, 2008) (Samlade skrifter ; 5)
Also sprach Zarathustra – Ein Buch für Alle und Keinen, 1883–1885 KSA 4
Sålunda talade Zarathustra: en bok för alla och ingen (urval och öfversättning afAlbert Eriksson, Gustaf Lindström, 1897)
Sålunda talade Zarathustra: en bok för alla och ingen (översättning Albert Eriksson, 4 uppl. genomsedd och bearbetad af Wilhelm Peterson-Berger, Svithiod, 1913)
Så talade Zarathustra: en bok för alla och ingen (översättning Wilhelm Peterson-Berger, Chelius, 1930)
Så talade Zarathustra: en bok för alla och ingen (översättningTage Thiel, granskad och med företal avJohn Landquist, Medén, 1950)
Sålunda talade Zarathustra: en bok för alla och för ingen ; Sju sällsamheter: dikter (översättning Tage Thiel, Cavefors, 1970)
Så talade Zarathustra: en bok för alla och ingen (översättning Nikanor Teratologen, h:ström, 2007)
Jenseits von Gut und Böse – Vorspiel einer Philosophie der Zukunft, 1886 KSA 5
Bortom godt och ondt (översättning Ernest Thiel, 1904)
Bortom gott och ont: förspel till en framtidens filosofi (översättningLars Holger Holm, Symposion, 2002) (Samlade skrifter ; 7)
Zur Genealogie der Moral – Eine Streitschrift, 1887 KSA 5
Till moralens genealogi: en stridsskrift (översättningErnest Thiel, Bonnier, 1905)
Till moralens genealogi (översättningOlof Rabenius, Björck & Börjesson, 1917)
Om moralens härstamning: en stridsskrift (översättningJan Sjögren, Rabén & Sjögren, 1965)
Till moralens genealogi: en stridsskrift (översättning Peter Handberg, Symposion, 2002) [Ingår iBortom gott och ont, Samlade skrifter, 7]
Der Fall Wagner – Ein Musikanten-Problem, 1888 KSA 6
Fallet Wagner: Nietzsche contra Wagner (översättning Albert Eriksson, Gustaf Lindström, 1898)
Efterlämnade skrifter 1872-1875 (översättningJonas Asklund [m.fl.], Symposion, 2005). [Del av Samlade skrifter, 2] [Innehåll: Vi filologer ; Om våra bildningsanstalters framtid ; Fem företal till fem oskrivna böcker ; Om sanning och lögn i utommoralisk mening]
Gebet an das Leben, NWV 41, 1882, ochHymnus an das Leben, Chor und Orchester, 1887: Nietzsche tonsatte 1882 en dikt av Lou von Salomé. Peter Gast omarbetade den till en komposition för kör och orkester vilken 1887 offentliggjordes under Nietzsches namn.[2]
Mer om Nietzsches musik och fler ljudfiler, sehär.
^Orth, M och Trimble, M R, "Friedrich Nietzsche's Mental Illness: General paralysis of the insane vs frontotemporal dementia",Acta Psychiatrica Scandinavia (2006)
