| Fredrik I | |
|---|---|
 | |
| Porträtt av Fredrik I avMartin Mijtens d.ä. | |
| Regeringstid | 5 december 1718–29 februari 1720 (1 år och 86 dagar) |
| Företrädare | Ulrika Eleonora d.y. Sveriges drottning |
| Efterträdare | Adolf Fredrik |
| Regeringstid | 24 mars 1720–25 mars 1751 (31 år och 1 dag) |
| Kröning | 3 maj 1720 i Stockholm |
| Företrädare | Ulrika Eleonora d.y. Regerande drottning av Sverige |
| Efterträdare | Adolf Fredrik |
| Valspråk | I Gud mitt hopp (latin:In Deo spes mea) |
| Första gemål | Lovisa Dorotea av Preussen (1700–1705, makans död) |
| Andra gemål | Ulrika Eleonora d.y. (1715–1741, makans död) |
| Barn | Fredrik Vilhelm Karl Edvard Hedvig Amalia |
| Ätt | Hessiska ätten |
| Far | Karl I av Hessen-Kassel |
| Mor | Maria Amalia av Kurland |
| Född | 18 april1676 Kassel,Hessen-Kassel, Tyskland |
| Religion | Protestantiskt kristen |
| Namnteckning |  |
| Död | 25 mars1751 (74 år) Kungshuset,Riddarholmen,Stockholm |
| Dödsorsak | Gangrän |
| Begravd | 27 september 1751 Karolinska gravkoret,Riddarholmskyrkan |
 | |
 | |
Fredrik I (Friedrich av Hessen), född17 april enl.g.s; 28 april enl.n.s.;1676, död25 mars enl. g.s.; 5 april enl. n.s.;1751,[1] varkung av Sverige från 1720 till 1751. Från 1730 var han regerandelantgreve avHessen-Kassel iTyskland till sin död. Fredrik var framgångsrik som fältherre i detspanska tronföljdskriget på de allierades sida motFrankrike. Han blevänkeman utan barn 1705, friade till Sveriges tronarvingeUlrika Eleonora och gifte sig med henne. Hon blev drottning efterKarl XII:s död, men abdikerade 1720 till förmån för sin man, som fann sig väl i rollen somkonstitutionell monark underfrihetstiden.
Fredrik införde furstehusetBrabant i Sverige somunikum, och desshessiska gren skulle ha blivit svensk kungaätt, men han avled utan egen tronarvinge i denna. GenomEufemia av Sverige och elva generationer härstammade han från kungMagnus Ladulås.
Fredrik I föddes i Kassel som son till lantgrevenKarl I av Hessen-Kassel ochMaria Amalia av Kurland. Han erhöll en för sin tid vårdad uppfostran, företog i ungdomsåren resor iNederländerna,Schweiz,Italien,Danmark och Tyskland samt förestod 1699 regeringen under faderns besök i Italien. Den 31 maj 1700 gifte han sig med sinkusin,Lovisa Dorotea av Preussen. Hustrun insjuknade i smittkoppor och avled 1705[2] efter ett barnlöst äktenskap. Då Fredrik blivit änkling började han noga se sig om i Europas kungahus efter en ny hustru och blicken föll på Ulrika Eleonora, som passade honom perfekt eftersom hon var den enda överlevande av Karl XII:s syskon och förmodades efterträda honom. Fredrik hade större ambitioner än att bara bli lantgreve av Hessen-Kassel, han ville bli kung eller åtminstone få stort inflytande över ett större rike.
Kort efter detspanska tronföljdskrigets utbrott (1701) hade Fredrik sänts av sin far i spetsen för en hjälptrupp till Nederländerna och deltog som general med stor utmärkelse för personlig tapperhet på koalitionens sida ända till dess slut genomfreden i Utrecht (1713), i den långa blodiga fejden. Fredrik tjänstgjorde bland annat underEugen av Savojen ochHertigen av Marlborough. Under krigshandlingarna ådrog sig Fredrik skador efter att ha träffats av en kula i bröstet samt ett par sabelhugg i huvudet. Tre av Fredriks bröder stupade i samma krig.[2]
Redan 1710 hade Fredrik inlett underhandling om giftermål med den svenska prinsessan Ulrika Eleonora. Hennes bror, Karl XII tog lång tid på sig, men 1714 lämnade han sitt samtycke och Fredrik reste tillStockholm, där bröllopet firades den 24 mars 1715.
Fredrik var som ingift i kungafamiljen med i fälttåget motNorge 1716 och fick i slaget vidHølands prästgård ett farligt sår. Han utnämndes samma år tillgeneralissimus över svenska krigsmakten och följde sin svåger, kungKarl XII, även på dennes tåg motFredriksten 1718. Bland de historiker som anser attKarl XII lönnmördades vid Fredriksten pekas Fredrik ofta ut som den som låg bakom det dödande skottet mot svågern. För att understödja sin gemåls anspråk på tronföljden lät han efter Karl XII:s plötsliga död häktaGeorg Heinrich von Görtz, som var hertigKarl Fredriks av Holstein-Gottorp främsta stöd. Han lät också upphäva belägringen av fästningen och förmå, genom ivriga bearbetningar, krigsbefälet att ge ett villkorligt bifall till Ulrika Eleonoras tronbestigning. Sedanständerna genom ett formellt kungaval bekräftat Ulrika Eleonoras seger över sin systerson och medtävlare, den ovannämnde Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, önskade hon upphöja sin gemål tillmedregent, men lyckades inte vid1719 års riksdag förverkliga denna plan. Fredrik fick nöja sig med att ständerna tillerkände honom titeln "kunglig höghet".
Det visade sig emellertid snart att Fredrik genom drottningens obegränsade tillgivenhet och förtroende ägde stort inflytande på regeringen. Generalissimusvärdigheten, som förut varit en hederstitel, blev nu ett högsta befäl över rikets stridskrafter med avgörande inflytande på krigsväsendet och de militära befordringarna. Försvaret mot de ryska härjningarna leddes i första hand av honom. Han stödde också beslutet att avträdaBremen ochVerden tillHannover och en del avPommern tillPreussen, för att få deras stöd (framför alltEnglands) hjälp mot tsarPeter I. Även i övrigt spelade han en stor roll, och en konflikt mellan honom ochkanslipresidentenGustav Cronhielm var anledningen till den senares snöpliga avsked. Erfarenheten av arvprinsens stora faktiska inflytande och av drottningens självrådighet gjorde, att ständerna redan följande år gick in på Ulrika Eleonoras plan att upphöja Fredrik på tronen. Villkoret var att drottningen själv nedlade kronan; dock skulle hon, i fall hon överlevde sin gemål, återinträda i sina rättigheter. Arvsrätten till tronen förblev fortfarande bunden vid hennes manliga avkomlingar. Den 24 mars 1720 valdes Fredrik I till Sveriges kung och kröntes i Stockholm den 3 maj samma år. Upphöjelsen åtföljdes av ytterligare inskränkningar i kungamakten.
Fredrik I var vid sin tronbestigning inte utan anseende och åtnjöt en viss popularitet. Han var en glad, välvillig och frikostig herre med ett ståtligt yttre, ett hurtigt, friskt och omedelbart väsen och ett angenämt umgängessätt. Han hade ett gott omdöme, tämligen god bildning och var rik på erfarenhet. Hans fördomsfrihet, öppenhet och tillgänglighet förvärvade honom lätt vänner och anhängare. Dessutom kunde han utveckla energi, när omständigheterna så krävde. Det hade han visat vid flera tillfällen under sin krigarbana.
Redan efter några år hade emellertid Fredrik I förspillt det personliga anseende han ägt vid trontillträdet. Delvis berodde det på det bedrövliga resultatet avfreden i Nystad 1721. Bitterheten blandades med misstankar att Fredrik I vid underhandlingen med tsaren snarare såg till sina egna än Sveriges intressen, när han i freden avträddeLivland,Estland,Ingermanland och en del avKarelen till ryssarna.August Strindberg kallade honom "Sveriges sämsta regent, som icke kunde tala svenska, och egentligen var tysk lantgreve."[3]
Hans nöjeslystnad och hans tydliga bemödanden att, i strid mot den nya författningen, utvidga sin makt väckte ytterligare klander och bidrog till att förstärka den opposition, som kom till uttryck vid riksdagen 1723. Ett förslag frånbondeståndet om kungamaktens stärkande inte bara avvisades direkt, utan föranledde även en sträng räfst med anstiftarna. Kungen själv skyndade att anhålla om ständernas förlåtelse och betyga sin trohet mot författningen. Detholsteinska partiet som stöddes av Ryssland började bli ett hot, och under de närmast följande åren satt Fredrik I osäkert på sin tron. Slutligen lyckadeskanslipresidentenArvid Horn att, med stöd av gynnsamma yttre konjunkturer vid riksdagen 1726-27, krossa det holsteinsk-ryska inflytandet i riket.
Från 1723 var det emellertid slut på den självständiga roll Fredrik I spelat i Sveriges politik, och fastän han förblev landets kung i ytterligare nära tre årtionden, hade hans person i det följande ringa betydelse. I stället för att utvecklas i monarkistisk riktning växte författningen snart nog ut till en fullständigparlamentarism där den politiska makten låg helt i ständernas händer, och i det sjudande politiska liv som med1730-talet bröt igenom blev kungadömet mer och mer en tom symbol eller en etikett, som nödtorftigt täckte författningens i grunden republikanska karaktär. Fredrik I:s verkliga makt var reducerad väsentligen till utnämnandet av ämbetsmän inom vissa gränser och till ett visst inflytande påutrikespolitiken, varjämte partiernas jämvikt stundom kunde göra hans allians värdefull. Den rika ekonomiska och andliga odling, som trädde fram under 1720–30-talen, och som gav tidevarvet dess bästa innehåll, hade Fredrik I mycket liten del i. Han förblev alltid en främling för Sveriges folk och lärde sig aldrig tala dess språk. Fredrik I:s personliga utveckling under den senare delen av hans levnad blev inte gynnsam. Hans medfödda bekvämlighet och njutningslystnad övergick mer och mer till verklig själslättja, moralisk slapphet och karaktärens försimpling. Hans tid utfylldes väsentligen av jakt, dryckeslag och umgänge medgunstlingar ochmätresser.
Från 1730 ingick Fredrik I en mer stadigvarande kärleksförbindelse med den seхtonåriga hovfrökenHedvig Taube, riksrådetEdvard Didrik Taubes dotter, slutligen upphöjd till romersk riksgrevinnavon Hessenstein. Denna förbindelse, som resulterade i två söner och två döttrar, antog mer och mer, särskilt efter Ulrika Eleonoras död (1741), karaktären av ettmorganatiskt äktenskap. "Äktenskapet" bekräftades aldrig av någon vigsel och löstes först genom grevinnan Hessensteins död 1744. Förbindelsen väckte stor skandal såsom det första exemplet i Sveriges kungaborg av en "maîtresse en titre" och fick en viss politisk betydelse.
Fredrik I bannlyste frimureri år 1738 och beordrade dess utövare att straffas med döden.[4]
Genom att uppmuntra kungens gryende böjelse för denna älskarinna lyckadesCarl Gyllenborg med flera fiender tillArvid Horn vinna Fredriks gunst och lägga första grunden till ett oppositionsparti, som vid 1734 års riksdag växte ut till det storahattpartiet. Partiet kunde i avgörande ögonblick binda kungens handlingsfrihet, genom att i det följande ömsom gynna den kungliga kärleksförbindelsen, ömsom hota med ständernas ingrepp och offentlig skandal. Sålunda avstod Fredrik I 1739 från sitt motstånd mot hattpartiet för att bereda riksrådet Taube ett mildare öde än de övriga medlemmarna av Horns rådkammare. Vidare förmåddes kungen 1741 att rösta för kriget mot Ryssland på det att han fick utnämna sina båda söner till svenska grevar (sevon Hessenstein). År 1745 fick Fredrik I en nyälskarinna i frökenCatarina Ebba Horn, översten friherre Krister Horns dotter, ävenledes upphöjd till riksgrevinna, vilken dock aldrig erhöll samma inflytande över honom som riksgrevinnan von Hessenstein haft, och inte heller någon politisk vikt. Förhållandet ebbade ut så småningom och nya unga adelsfröknar kom och gick så till slut började Fredrik I söka sig till prostituerade som hämtades upp till slottet, vilket ledde till att han fick öknamnet Fredrik den slemme.[källa behövs]
Till den nye tronföljarenAdolf Fredrik och hans gemål stod Fredrik I i gott fastän föga intimt förhållande; han bemötte dem med utmärkt godhet och uppmärksamhet, men lyckades aldrig vinna deras tillgivenhet, väl närmast på grund av sitt sedeslösa levnadssätt. I maj 1748 drabbades Fredrik I några gånger avslaganfall som förlamade honom och fick svårt att tala. Från och med det skulle ennamnstämpel, av vilken han förut mera undantagsvis betjänat sig, ersätta hans plats i regeringen. Kronprinsessan Lovisa Ulrika skrev om kungen i ett brev till hennes mor i början av juni 1748: "Konungen är alltjämt i samma tillstånd. Det som är sorgligast är att han helt har förlorat minnet, så att allt han säger är osammanhängande prat, som man inte förstår. Omgivningens situation är i allra högsta grad besvärande." Kungen gjorde en viss återhämtning men han återgick aldrig till regeringsarbetet som gick över till riksrådet och kronprins Adolf Fredrik. Kungen hade vid något tillfälle skadat sitt ben som orsakade ett öppet sår. Detta visade sig vara så allvarligt att såret ledde till kallbrand och av detta avled Fredrik I den 25 mars 1751 påKungshuset, Riddarholmen i Stockholm.[5]
Sedan 1730 var Fredrik I även regerandelantgreve avHessen-Kassel. Han företog 1731 en resa till detta land. Dess styrelse överlämnade han nästan helt och hållet åt sin brorVilhelm VIII av Hessen-Kassel, som sedan också kom att efterträda honom där.
Om Fredrik I kan vidare tilläggas att han införde förbud motdueller samt instiftade det officiellaordensväsendet avsett främst för svenska, men även för utländska medborgare. Då tillkomSerafimer-,Svärds- ochNordstjärneorden.
Fredrik var son tilllantgrevenKarl av Hessen-Kassel ochMaria Amalia av Kurland. Gift31 maj1700 medLovisa Dorotea av Preussen (1680–23 december1705) och den24 mars1715 med prinsessanUlrika Eleonora, dotter till kungKarl XI och drottningUlrika Eleonora samtsyster till kungKarl XII. Båda äktenskapen var barnlösa.
Barn med älskarinnanHedvig Taube (1714–1744):
| 8.Lantgreve Wilhelm V av Hessen-Kassel | |||||||||||||||||||||||||||||
| 4.Lantgreve Wilhelm VI av Hessen-Kassel | |||||||||||||||||||||||||||||
| 9.Amalie Elisabeth av Hanau-Münzenberg | |||||||||||||||||||||||||||||
| 2.Lantgreve Karl I av Hessen-Kassel | |||||||||||||||||||||||||||||
| 10.Kurfuste Georg Vilhelm av Brandenburg (även 14.) | |||||||||||||||||||||||||||||
| 5.Hedvig Sofia av Brandenburg | |||||||||||||||||||||||||||||
| 11.Elisabeth Charlotta av Pfalz (även 15.) | |||||||||||||||||||||||||||||
| 1.Kung Fredrik I | |||||||||||||||||||||||||||||
| 12.Hertig Wilhelm av Kurland | |||||||||||||||||||||||||||||
| 6.Hertig Jakob av Kurland | |||||||||||||||||||||||||||||
| 13.Sofia av Preussen | |||||||||||||||||||||||||||||
| 3.Maria Amalia av Kurland | |||||||||||||||||||||||||||||
| 14.Samma som 10. | |||||||||||||||||||||||||||||
| 7.Louise Charlotte av Brandenburg | |||||||||||||||||||||||||||||
| 15. Samma som 11. | |||||||||||||||||||||||||||||
Wikimedia Commons har media som rörFredrik I.| Företrädare: Ulrika Eleonora av Danmark Sveriges drottning | Svensk regentgemål 1718/1719–1720 | Efterträdare: Ulrika Eleonora Sveriges drottning |
| Företrädare: Karl I | Lantgreve av Hessen-Kassel 1730–1751 | Efterträdare: Vilhelm VIII |
|
