 | Den här artikelnbehöverkällhänvisningar för att kunnaverifieras.(2018-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
| Freden i Kiel | |
 Fredsavtalet i tryckt svensk översättning | |
| Typ | multitilateralt avtal |
|---|---|
| Innehåll | fred mellan å ena sidanSverige ochStorbritannien och å andra sidanDanmark |
| Signerades | 14 januari1814 |
| Plats | Kiel,Holstein |
| Parter | 3 |
| Ratificerat av |  Sverige Danmark Storbritannien |
| Signerat av | SverigeDanmarkStorbritannien |
Freden i Kiel slöts den 14 januari 1814 iKiel mellan å ena sidanSverige ochStorbritannien och å andra sidanDanmark, och var inledningen till, och enligt svenskt synsätt grundlagsskyddet för, denSvensk-norska unionen som existerade mellan 1814 och 1905. Fredstraktatet var ett resultat av att Danmark somNapoleons bundsförvant stod på den förlorande sidan iNapoleonkrigen, medan Sverige stod på den segrande allierade sidan.
Efterslaget vid Leipzig 1813 vände den svenske tronföljarenKarl Johan, som var överbefälhavare för den allierade Nordarmén, sina trupper mot Danmark och tvingade detta land till fred. Enligt fredstraktaten i Kiel avträdde den danska konungenNorge till konungen av Sverige medan Sverige avträddeSvenska Pommern ochRügen till Danmark samt en miljonriksdaler.
I det första utkastet till fredstraktat omfattade det hela kungariket Norge, men i det färdiga traktaten undantogs de norska biländerna,Grönland,Island ochFäröarna. Mellan första utkastet och det slutgiltiga traktatet ändrades också Norges status, från att det skulle införlivas i Sverige, till att det skulle bilda ett konungarike under svenska kungens ägande och suveränitet. Avtalet att Norge skulle tvingas in i en union med Sverige och dessutom skulle förlora sina biländer väckte stor vrede i Norge. Än i dag räknas Grönland och Färöarna som danskt, inte norskt. Den 17 maj antogs den norskagrundlagen (baserad påMontesquieusmaktdelningslära) iEidsvoll, och den folkvalda församlingen valde därpå den danske arvprinsen Kristian Fredrik (sedermeraKristian VIII av Danmark) till norsk kung. Men utan utländskt stöd kunde inte den nya regimen i längden stå emot den svenska kronprinsen Karl Johans krav på Kieltraktatens uppfyllande, och efter ett kort krig, i Sverige kallatFälttåget mot Norge, fick norrmännen ge vika. Den 4 november 1814 enades såstortinget och de svenska förhandlarna om villkoren, och en reviderad norsk författning antogs ochKarl XIII (i Norge Karl II) valdes till norsk kung i enpersonalunion med Sverige.
Kielfredens traktat, i synnerhet dess fjärde artikel, blev en stridsfråga vid upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge.Hans Forssell gjorde 1895 ett mycket uppmärksammat inlägg i den så kalladeUnionsdebatten där han ville bevisa, att Norge inte avträtts till Sveriges krona utan till Sveriges kung, för att vara ett kungarike förenat med Sverige.[1] Motståndarna i den så kallade "Alinska skolan" leddes avOscar Alin, som menade att Norge tillfallit Sveriges kung i egenskap av rikets representant, och bidrog avsevärt till att stärka den nationalanda som kännetecknar epoken.[2]
Mellan 1808 och 1814 var den danska önAnholt besatt av brittiska trupper. Danskarna försökte återta ön under det så kallade Kanonbåtskriget 1811, vilket inte lyckades. Britterna lämnade dock Anholt efter freden.
Weibull, Jörgen:Kielfreden iNationalencyklopedins nätupplaga. Läst 14 januari 2025.
