| Franz Brentano | |
 | |
| Född | Franz Clemens Honoratus Hermann Brentano 16 januari1838[1][2][3] Boppard,Tyskland |
|---|---|
| Död | 17 mars1917[1][2][3] (79 år) Zürich[4] |
| Begravd | Altstadtfriedhof Aschaffenburg |
| Medborgare i | Konungariket Preussen[5] |
| Utbildad vid | Münchens universitet Würzburgs universitet,habilitation, Tübingens universitet,filosofie doktor, Humboldt-Universität zu Berlin Münsters universitet  |
| Sysselsättning | Filosof[6],psykolog[6],universitetslärare |
| Arbetsgivare | Würzburgs universitet (1866–1874) Wiens universitet (1874–1895) |
| Maka | Ida Brentano Emilie Brentano |
| Föräldrar | Christian Brentano Emilie Brentano |
| Släktingar | Lujo Brentano (syskon) |
| Redigera Wikidata | |
Franz Clemens Honoratus Hermann Brentano, född16 januari1838 i Marienberg am Rhein näraBoppard, död den17 mars1917 iZürich, var en inflytelserik figur i bådefilosofin ochpsykologin. Hans inflytande är tydligt på andra tänkare såsomAlexius Meinong,Edmund Husserl ochKazimierz Twardowski. Brentano var brorson tillBettina von Arnim ochClemens Brentano, samt bror tillLujo Brentano.
Franz Brentano studeradefilosofi vid universiteten iMünchen,Würzburg ochBerlin (medAdolf Trendelenburg) ochMünster. Han hyste särskilt intresse förAristoteles ochskolastisk filosofi. Sin doktorsavhandling om vara-begreppets mångtydighet hos Aristoteles skrev han vid universitetet iTübingen. Därefter studerade hanteologi och genomgick det katolska prästseminariet först i München och senare i Würzburg (han prästvigdes den6 augusti1864). Mellan åren1865 och1866 skrev han och framlade sin habilitationsavhandling (docentavhandling) och började att föreläsa vidWürzburguniversitetet. Hans studenter under denna tid inkluderade bland andraCarl Stumpf ochAnton Marty. År1870 antogFörsta vatikankonciliet läran om påvensofelbarhet, det vill säga läran attden heliga anden under vissa omständigheter skyddarpåven från möjligheten att begå misstag i teologiska frågor. Denna lärosats vållade hård debatt, och Brentano engagerade sig djupt i frågan. Som skarp kritiker av dennadogm utträdde Brentano till slut urkatolska kyrkan och tillhörde sedan den så kalladegammalkatolska kyrkan.
År 1874 publicerade Brentano sitt viktigaste verk: "Psykologi ur empirisk synvinkel" och från1874 till1895 undervisade han vidWiens universitet. Bland hans studenter återfanns dåEdmund Husserl,Alexius Meinong,Christian von Ehrenfels,Rudolf Steiner,Sigmund Freud och många andra (seBrentanoskolan för fler detaljer). Han inledde sin karriär som ordinarie professor men tvingades sedermera att ge upp såväl sitt österrikiska medborgarskap som sin professorstjänst för att få lov att gifta sig. På universitetet kunda han sedan endast tjänstgöra somPrivatdozent (handledare för doktorander). Efter sin pension flyttade han tillFlorens iItalien men återvände tillZürich i början påförsta världskriget. Där dog han1917.
Brentano är mest känd för att i sina föreläsningar och i bokenPsychologie vom empirischen Standpunkt (Psykologi ur empirisk synvinkel) ha återinfört detskolastiska begreppetintentionalitet i den filosofiska diskussionen. Brentano såg intentionaliteten som det som kännetecknar alla psykiska fenomen och skiljer dem från alla fysiska. Han menade alltså att alla psykologiska företeelser (de så kallade mentala "akterna"), som exempelvis trosföreställningar, känslor, önskningar, varseblivningar och så vidare kännetecknas av att de handlar om något. När man tror är det alltidnågonting man tror; en känsla är alltid en känsla införnågot; en önskan är en önskan omnågot; en varseblivning är alltid en varseblivning avnågot. Brentano säger att de mentala akterna är "riktade" mot ett "intentionalt objekt", det vill säga mot föremålet för akten (alltså föremålet för ens tro eller ens känsla eller önskan eller varseblivning).
Intentionaliteten, egenskapen att ha ett intentionalt objekt, var som sagt enligt Brentano det som skilde det psykiska från det fysiska. Fysiska företeelser kunde enligt honom inte äga någon "ursprunglig intentionalitet" utan bara indirekt ge upphov till "härledd intentionalitet". Det vill säga: ett fysiskt föremål kan inte på egen hand betyda något eller symbolisera något eller stå för något eller ha mening eller föreställa något; det kan bara betyda eller föreställa något tack vare att det ger upphov till mentala akter som är riktade mot något annat än det fysiska föremålet (och som vi säger att det fysiska föremålet symboliserar eller föreställer).
”Alla mentala fenomen kännetecknas av något som de medeltida skolastikerna kallade ett intentionalt (eller mental) inexisterande objekt, och som vi skulle kunna beskriva, om än inte helt otvetydigt, som att de hänvisar till ett innehåll, är riktade mot ett föremål (vilket inte här skall förstås i betydelsen ’ett ting’) eller äger en immanent objektivitet. Alla mentala fenomen inbegriper i sig ett objekt, även om de inte alla gör det på samma sätt. I en föreställning finns det något som föreställs, i ett omdöme finns det något som bejakas eller förnekas, i kärlek något som älskas, i hat något som hatas, i önskan något som önskas och så vidare. Denna intentionala in-existens är ett särdrag för mentala företeelser. Inga fysiska fenomen uppvisar någonting liknande. Vi kan därför definiera det mentala genom att säga att det är de fenomen som i sig intentionalt innehåller ett objekt.”
-- Franz Brentano, Psychology from an Empirical Standpoint, edited by Linda L. McAlister (London: Routledge, 1995), p. 88-89.
Man kan ha mentala akter riktade mot sådant som egentligen inte finns (man kan till exempel vara rädd för spöken), ändå måste dessa saker finnassom intentionala objekt (Pippi Långstrump finns egentligen inte; men när man tänker på Pippi, är det ändå något man tänker på -- nämligen Pippi). Brentano säger att de intentionala objekten har "intentional inexistens" (det vill säga att de "existerar i det intentionala". Det kan då låta som om de intentionala objekten på något sätt finns i tankarna eller i psyket och bara där. Men det är också problematiskt, eftersom det samtidigt verkar som att man kan ha mentala akter riktade mot sådant som verkligen finns i yttervärlden (man kan till exempel vara rädd för spindlar), och är det verkligen riktiga fysiska spindlar man är rädd för, så måste det vara de riktiga fysiska spindlarna som är det intentionala objektet för ens rädsla—annars vore det ju bara påhittade spindlar som man var rädd för. Brentanos lösning på det här problemet är inte helt klar.
Han är också känd för att han hävdade attWahrnehmung ist Falschnehmung (ungefär: ”att varsebli är att ta fel”—det hela är enordlek medtyskans ”Wahrnehmung” som betydervarseblivning, ”wahr” som betydersann och ”falsch” som betyderfalsk). Brentanos poäng var att vår varseblivning av en yttre värld inte bevisar attyttervärlden faktiskt existerar eller är sådan den tycks vara; den skulle kunna vara enillusion. Däremot ärintrospektionen, det vill säga den "inre" varseblivningen av våra egnaupplevelser fullkomligt tillförlitlig, menade han.
När jag hör ett ljud kan jag inte vara säker på att det ljudet verkligen finns ute i världen, men jag kan vara helt viss om att jag hör ett ljud. Denna medvetenhet om att jag hör någonting kallar han för ”inre varseblivning”. Den yttre varseblivningen, alltså det vi upplever med vårasinnen, kan bara leda tillhypoteser om den värld vi upplever och ger oss inte omedelbar tillgång till sanningen om världen. Han och många av hans elever (i synnerhetCarl Stumpf ochEdmund Husserl) ansåg därför attnaturvetenskaperna bara kan formulera hypoteser och inte allmängiltiga, absoluta sanningar (till skillnad frånlogiken ochmatematiken).
Det ovan sagda hindrar dock inte på något sätt att Brentano var djupt övertygad om attfilosofi ochpsykologi borde bedrivas i enlighet med sammaempiriskametodologi som naturvetenskapen.