Franska härstammar, som allaromanska språk, frånlatin. Före den romerska invasionen 58-52 f Kr bodde framför allt ettkeltiskt folkslag i det som idag är Frankrike, ett folkslag somromarna kalladegaller. Andra folkslag i området variberer i söder mot dagensSpanien,ligurer vid medelhavskusten och mindregrekiska ochfeniciska grupper.
Det finns knappt 200 ord av keltiskt ursprung i modern franska. De flesta är ortnamn, namn på växter och ord som har med lantliv att göra. Latin blev snabbtlingua franca i den galliska regionen för handel, diplomati och undervisning. Det latinska talspråk, förr kallatvulgärlatin, som utvecklades till modern franska har inte särskilt mycket gemensamt med det bildade prosalatin som till exempelCiceros verk är skrivna på.
Oïl-språk (av ett äldre uttal av franskansoui "ja") är de dialekter i norra Frankrike som blev mest påverkade av frankiska invasioner. Till dessa hör bland andrapikardiska,vallonska,francien (som talades i Paris-området) ochnormandiska. Sedan den frankiske kungenKlodvig I hade döpts cirka496 stärkte frankerna sin makt över det mesta av norra Gallien och det franska språket utvecklades som en fusion av dessa dialekter. Den variant som talades i England till följd av Vilhelm erövrarens invasion 1066 kallas anglo-normandiska: många franska lånord i engelskan innehåller dialektala egenheter.
Den norra franskan med sin främsta företrädarefrancien är det romanska språk som fjärmat sig mest från moderspråket latinet vad gäller ljud- och formlära.
Langue d'oc (numera oftastoccitanska, av det alternativa uttaletoc av franskans "ja") är en dialekt (seibero-romanska språk) i södra Frankrike och norra Spanien som höll sig trognare till det latinska ursprunget och inkluderar dialekter somgascognska ochprovensalska.
Sedan 1982 bedrivs undervisning i occitanska i ungdomsskolan, men språket talas inte i någon större utsträckning. I vissa städer i södra Frankrike kan man dock se occitanska gatunamn bredvid de franska.
Nordiskavikingar invaderade Frankrike på800-talet och etablerade en maktsfär i vad som kom att kallasNormandie. Språkligt assimilerades dessa skandinaver helt och hållet av denlangue d'oïl-dialekt som fanns i området med undantag för enstaka ord för bland annat sjöfart. Den normandiska invasionen av England underVilhelm Erövraren1066 ledde till att en speciell anglo-normandisk dialekt utvecklades som försvann vid mitten av1300-talet, dåengelskan tog över som språk även inom denmerkantila överklassen ocharistokratin. Även om den normandiska invasionen inte hade en särskilt stor påverkan på det franska språket så hade den desto större påverkan påengelskan. Upp till två tredjedelar av det sammanlagda engelska ordförrådet uppskattas ha kommit via franskan.
Språket som användes under perioden från842 dåStrassburgerederna, det äldsta belägget för franska iskrift, nedtecknades till cirka1300 brukar benämnasfornfranska (ancien français). Under denna tid skrevs många kändachanson de geste,trubadurdikter som berättar omKarl den stores stordåd och deltagarna ikorstågen. Under denna tid var Paris en centralort på grund av geografiska och ekonomiska faktorer, vilket ledde till att franskan i Paris-området,francien, så småningom blev det som kallas för franska.
Genom ett kungligt påbud från 1539 blev franska officiellt språk i Frankrike
Den följande perioden förlorade franskan sittkasussystem och brukar benämnasmedelfranska (moyen français). Det är en mellanperiod då gamla former står sida vid sida med nya. Litteraturen under denna period består mestadels av översättningar av antika verk.1539 utfärdadeFrans I ett påbud (Ordonnance de Villers-Cotterêts) om att franskan skulle ersätta latinet som officiellt administrativt språk och att den skulle användas vid kungenshov. De flesta böjningar förenklas avsevärt. En reducering av slutkonsonanter framför ord som började på konsonant skedde och stavningen blev mer etymologisk och mindre uttalsenlig. En omfattande utvidgning av ordförrådet genom nybildning och lån skedde.
En reaktion mot detta kom på1600-talet och ledde till det som brukar kallasklassisk franska (français classique) då man gjorde stora ansträngningar att rensa ordförrådet från obegripliga termer och formulera enhetliga regler för grammatiken. Denna epok präglas av en stor normativitet; franskan blir en statsangelägenhet och sociala och dialektala varianter stigmatiseras. Många språkforskare brukar benämna allt från 1600-talet och framåtmodern franska (français moderne). Texter från detta sekel (till exempel pjäser avCorneille ochRacine) är relativt lättlästa, eftersom synonymer och varianter lyser med sin frånvaro.[källa behövs]
1634 grundades myndighetenFranska Akademien (Académie française) avRichelieu med uppdraget att bevara och rena franskan från yttre påverkan. Akademien finns kvar och består av 40 medlemmar som väljs på heltid och ägnar sig åt att övervaka språket och anpassa eventuellalånord för att bättre passa den franska språkbilden.
Tack vare ansträngningar från akademien, utbildningssystemet, stark statlig kontroll och medias påverkan har ett officiellt franskt språk vuxit fram. Fortfarande finns dock stora variationer i fråga om dialekter med avvikande uttal och ordförråd. Som i många andra språk har den dialekt som talas i huvudstaden (i det här falletParis), blivit det som i internationella sammanhang betraktas som "äkta" franska.[källa behövs]
En debatt pågår i dagensFrankrike om att bevara det franska språket frånengelskans inflytande (franglais) genom media, näringsliv och en ökandeglobalisering. Lagar har införts som kräver att samtliga tryckta annonser, i press och på affischtavlor, ska innehålla franska översättningar av uttryck på främmande språk och en kvotering av franskt sångmaterial (minst 40%) på radio. Påtryckningar av varierande intensitet finns också från regionala intressegrupper för att med offentligt stöd arbeta för att bevara dialektal variation.
Även om den inte har officiell status, talas franskan somandraspråk av stora delar av befolkningen i följande länder (där dess status ibland refereras till som "halvofficiell"):
Franska hävdas vara det snabbast växande språket i världen just nu med en ökning av talare med 25% sedan 2010,[6] detta då framförallt länderna söder om Sahara iAfrika i en allt större grad börjat tala franska då skolorna i dessa länder till större delen bedriver sin utbildning på franska.
Fransk lag kräver att franska används i offentliga publikationer, inomskolväsendet (även om detta ofta ignoreras) och ikontrakt. Trots en åsikt ofta hållen för sanning i amerikanska och brittiskamassmedia, förbjuder inte Frankrike användandet av utländska ord påwebbplatser ellerprivattryck. Däremot tvingas statliga myndigheter att använda den franska motsvarigheten till ett utländskt ord i publikationer och offentliga handlingar om ett sådant finns. Myten kan ha uppstått efter att ett förbud liknande detta skapades i den kanadensiska provinsenQuébec, där en lag som infördes 1977 för att skydda franskans ställning från 1977 föreskrev att endast franska skulle användas på skyltar. Denna lag mildrades 1993.
Cirka 9% av alla fransktalande bor iKanada och franska är jämte engelskan ett av landets två officiella språk. Denfederala regeringen är enligt lag bunden att upprätthålla samhällsservice på både franska och engelska, parlamentsförhandlingar måste publiceras på bägge språken och samtliga marknadsprodukter måste ha tvåspråkig märkning. Runt 22 % av alla kanadensare talar franska somförstaspråk.
Franska är det enda officiella språket iQuébec. Mellan 1977 och 1993 upprätthöll provinsen stränga lagar mot skyltar på offentlig plats på andra språk än franska. Många av dessa bestämmelser har under årens lopp ogiltigförklarats som stridande mot konstitutionen, inklusive upprätthållandet av förbud mot andra språk än franska på kommersiell skyltning, rättsprocesser och debatter i lagstiftande församlingar. 1993 skrevs lagen om så att skyltar på andra språk tilläts så länge franskan behöll en dominerande ställning.
Franska är officiellt språk iNew Brunswick,Northwest Territories ochNunavut. IOntario har franskan inte officiell status, men myndigheterna upprätthåller ändå samhällsservice på franska i 23 utvalda samhällen där många fransktalare bor.
Samtliga provinser gör ansträngningar för att tillgodose sina fransktalande medborgares behov även om kvaliteten varierar kraftigt mellan enskilda provinser.
Franskan har en så kalladdjup ortografi, det vill säga att stavningen är inte bara en enkel representation av nutidens uttal, utan den är starkt påverkad av språkets historia. Många ljud går att stava på flera sätt; man kan alltså inte räkna ut ett ords stavning genom att lyssna på uttalet. Däremot kan man oftast räkna ut hur ett ord uttalas om man ser det skrivet, fast reglerna är ganska invecklade. Några saker att lägga märke till:
Om ett ord slutar på konsonant(er) är denna (dessa) oftast stum(ma).
Schwa-ljudet /ɘ/, ofta kallat "instabilt e", har en stark tendens att förstummas. I vanligt talspråk brukar man bara uttala det om man annars skulle få konsonantsammanstötningar som vore svåra att uttala. Och ofta uttalar man det fort och otydligt.
En slutkonsonant som normalt är stum kan ibland ändå uttalas om nästa ord börjar på vokalljud. Fenomenet kallas "bindning" och är mycket vanligare i skriftspråksnära stil (till exempel nyhetsuppläsningar) än i vanligt talspråk.
Franskan skiljer inte på betonad och obetonad stavelse - alla stavelser i ett ord uttalas ungefär lika starkt, bortsett från dem med instabilt e. I en fras betonar man den sista stavelsen före pausen (eller den näst sista om den sista har instabilt e), och det innebär att om man läser ett ord isolerat kommer förstås sista stavelsen att betonas. Franskan har alltsåfrasaccent snarare änordaccent.
Eftersom franskan inte skiljer mellan betonade och obetonade stavelser kan fransk vers inte användaversfötter på samma sätt som de germanska språken. I stället har man byggt versformerna på antalet stavelser per rad. För att uppfatta musikaliteten i en (äldre) fransk dikt så som den är tänkt måste man därför veta hur stavelser räknas:
1. Kombinationerna /wa/ och /ɥi/ räknas som enstaviga.
2. Man binder (uttalar slutkonsonanter) så ofta som möjligt.
3. Instabilt e uttalas alltid (och gäller då för fullvärdig stavelse)utom när det föregås eller följs av ett annat vokalljud; då är det stumt och räknas inte. Instabilt e i radens sista stavelse uttalas visserligen när man läser dikten, men räknas inte in i versschemat.
Två exempel med numrerade stavelser:
urChanson av Alfred de Musset (1810-1857). Tio stavelser i varje rad.
Nästan alla substantiv får ändelsen-s i plural. Till exempelhomme/hommes "man/män". Ändelsen är stum i modern franska, så man kan säga för talspråkets del att de flesta substantiv saknar pluralböjning. Men numerus framgår ändå nästan alltid även i talad franska genom att artiklar eller liknande småord har en pluralböjning som hörs. Vid bindning uttalas pluraländelsen som tonande s-ljud. En del substantiv som slutar på vokal+u har i stället pluraländelsen-x, till exempeldieu/dieux "gud/gudar"; detta-x har aldrig uttalats "ks" utan har helt enkelt uppstått genom att man i medeltida handskrift utformade bokstavens på ett särskilt sätt efteru.
En del substantiv, bland annat de flesta på-al,-ail, bildar plural på hörbart sätt:journal/journaux "tidning/tidningar",travail/travaux "arbete/arbeten".
Formerna i de tre första kolumnerna är alltid knutna till ett verb: de måste placeras i verbets omedelbara närhet enligt mycket bestämda regler för ordföljd. När de placeras efter verbet skrivs de samman med detta genom bindestreck:Avez-vous couru ? "Har-ni sprungit?" Objektspronomen skall oftast stå före verbet:Je le vois. "Jag honom ser."
De självständiga formerna används när pronomenet inte fungerar som subjekt eller objekt.
Adjektivet böjs i femininum med ändelsen-e; vissa adjektiv får även någon liten förändring av stammen. Exempelnoir/noire "svart",blanc/blanche "vit". Detta-e är ettschwa-ljud, ett "instabilt e", som uttalas svagt eller inte alls, men det kan göra att slutkonsonanter som är stumma i maskulinum kommer att uttalas i femininum. Exvert/verte "grön". Pluraländelse är-s som sätts efter respektive genusform, och har samma varianter som substantivens plural-s.
Adjektiven bildarkomparativ med ordetplus, fast det finns ett fåtal adjektiv som har särskilda böjningsformer i komparativ, ärvda från latinet.Superlativ bildas genom att komparativformen förses medbestämd artikel.
vert / plus vert / le plus vert "grön/grönare/grönast".
Det finns ett system för böjning av svaga verb i franskan. Verb kan delas in i två delar: Verbstam och suffix.
Exempel: Verbet "parler" (att tala). "Parl-" är stammen på verbet och "-er" är suffixet.
När man tillämpar tabellen nedan tar man bort suffixet och ersätter det med rätt böjning.Alla franska verb slutar på antingen-er,-ir eller-re. Dessa tre suffix delas in i varsin grupp: Första, andra och tredje gruppen, där de böjs enligt bestämda regler. Starka verb har även dessa suffix men är undantag för reglerna.
Pronomen
ER-verb eller 1:a gruppen
IR-verb eller 2:a gruppen
RE-verb eller 3:e gruppen
Je
-e
-is
-s
Tu
-es
-is
-s
Il, Elle, On
-e
-it
-
Nous
-ons
-issons
-ons
Vous
-ez
-issez
-ez
Ils, Elles
-ent
-issent
-ent
Dessa verb böjs i passé composé med att man byter ut suffixet mot ett annat. För "er-verb" (eller 1:a gruppen) är det "-é", för "ir-verb" (eller 2:a gruppen) är det "-i" och för "dre-verb" (eller 3:e gruppen) är det "-u". Alla pronomen använder samma suffix i passé composé.
Exempel:
ER-verb: "Parler" (att tala) blir "parlé" (talade, talat)
IR-verb: "Finir" (att sluta) blir "fini" (slutade, slutat)
DRE-verb: "Vendre" (att sälja) blir "vendu" (sålde, sålt)
Finita former. Dessa böjs efter subjektets person och numerus.
Presens. Anger nutid. Formerna kommer från latinets presensformer.
Imperfekt. Pågående eller upprepad handling i förfluten tid. Formerna från latinets imperfekt.
Passé simple. Avgränsad enstaka handling i förfluten tid. Former från latinets perfekt. Detta tempus förekommer inte i nutida talspråk - där det har ersatts avperfekt - men är fullt levande i skriven franska av något mer formell/officiell karaktär.
Konditionalis. Motsvarar svenska konstruktioner med "skulle". Formerna har utvecklats på medeltiden ur en hjälpverbskonstruktion.
Imperativ. Uppmaningar.
Konjunktiv. Används mest i bisatser i samband med uttryck för vilja, avsikt, känsla, åsikt och liknande. I nutida franska förekommer nästan bara presens konjunktiv (former från latinets presens konjunktiv), som därmed inte längre har tempusbetydelse utan används i både nutid, dåtid och framtid. I äldre skriftspråk (före 1900-talet) användes även imperfekt konjunktiv (former från latinets pluskvamperfekt konjunktiv), och i nutida skriven franska förekommer fortfarande en liten del av dessa former.
Alla ovanstående tempus och modus bildas genom böjning. Utöver dem finns en rad tempus som bildas med hjälpverb, bland annat perfekt ochpluskvamperfekt.
Passivum bildas med hjälpverbetêtre "att vara" + perfekt particip av huvudverbet.
Franskan härstammar som nämnt ifrånlatinet. Men på grund av betydande ljudförändringar kan de latinska orden vara näst intill oigenkännliga i modern franska. Att många franska ord ändå liknar de latinska beror på att de är så kallade "lärda ord" (mots savants) som lånatsefter dessa förändringar. Franskan är antagligen det språk som lånat allra flest ord från latinet. I vissa fall bildar de "folkliga orden" (mots populaires) och de lärda dubbletter, somchose (sak) ochcause (causa). I de flesta fall är även de lärda orden till viss del förfranskade. De lärda orden har ofta en mer abstrakt betydelse och är ofta adjektiv.
Till exempel lat: noctem < fr: nuit (natt) - lat: frater < fr: frère (broder).Men fr: nocturne = nattlig - fr: fraternel= broderlig, fraternité = broderskap.
Merparten av franska ord härstammar från latinet eller har bildats med hjälp av latinska och grekiskaordrötter. Det finns många ordpar där ett ord (oftast substantivet) har ärvts från latinet via fornfranskan och det andra (oftast adjektivet) lånats in från latinet senare och därför gör ett mera formellt intryck. Exempel:
broder:frère /fraternel
finger:doigt /digital
öde:foi /fidèle
kyla:froid /frigide
öga:œil /oculaire
Franska ord som har utvecklats från latinet är oftast svårare att känna igen änitalienska ord av latinskt ursprung eftersom franskan under sin utveckling frånvulgärlatin hade en tendens att reducera den sista obetonade stavelsen eller låta den smälta ihop med närmast följande ord.
Det uppskattas att mindre än 13 % (4 200) av orden i ett vanligt franskt lexikon somPetit Larousse ellerMicro-Robert Plus (35 000 ord) är av utländskt ursprung. Cirka 25 % (1 054) av dessa kommer från engelskan och är relativt nyligen inlånade. Från alla andra språk eller språkgrupper är färre än 1 000 ord inlånade vardera, där de största är italienska, germanska språk, gallo-romanska språk, arabiska och tyska.[7]
I skriven franska användsaccent circonflexe (^) (cirkumflex) för att markera att en konsonant, vanligtvis ett 's' i fornfranskan eller latinet har utgått, det ger en svensk läsare möjlighet att känna igen ord som annars uttalsmässigt är oigenkännliga, som âne/åsna.
Namn på institutioner, organisationer etc. som består av flera ord har normalt skrivits medversal begynnelsebokstav bara i det första ordet och medgemen begynnelsebokstav på alla följande ord. Bruket har på senare tid blivit vacklande. Det förekommer också att alla ord i sammansatta namn skrivs med versal begynnelsebokstav. I motsvarandeakronym skrivs alltid alla bokstäverna versalt.
Skrivmaskinens tangentbord konstruerades från början med utgångspunkt från bokstavsfrekvenserna i det engelska språket. Dessa tangentbord identifieras med de sex första bokstäverna på den översta bokstavsraden, QWERTY. Detta stämmer emellertid dåligt med bokstavsfrekvenserna i det franska språket, och på franska skrivmaskiner disponeras tangenterna på ett annat sätt, som identifieras med AZERTY som de sex första bokstäverna på översta bokstavsraden. Andra vanliga tecken i franska meddiakriter (à, ç, é etc) har också fått egna placeringar på diverse tangenter.
I takt med att datorer införts har denna tangentbordslayout bibehållits, och franska datortangentbord använder alltså AZERTY. Dessa tangentbord har också en väsentlig skillnad från till exempel amerikansk och svensk tangentbordslayout beträffande siffertangenterna: 1, 2, 3 etc. kräver att man håller nereskift-tangenten och specialtecknen erhålls genom att trycka på dessa tangenter utan skift, det vill säga tvärtemot det amerikanska och svenska sättet.
Franskan var tidigare ett mycket viktigt språk för internationell kommunikation i helaEuropa. Franskan var under1600-talet och framförallt1700-talet näst efter tyskan det viktigaste främmande språket iSverige. Man kan säga att franskan var dåtidens engelska. Från den tiden har svenskan en stor mängd franskalånord, särskilt många militära termer och ord för teater, lyxartiklar, konst och kläder. En del personer var till och med rädda för att svenskan skulle "ätas upp" av franskan.
Under 1600-talet invandrade mångavalloner till Sverige och Sverige fick därmed en kort tid en liten franskspråkig minoritet.
Diplomaters umgängesspråk har traditionellt varit franska, och för många personalkategorier inom svenska utrikesförvaltningen krävs följaktligen alltjämt goda kunskaper i franska.
"Köksfranska" är kockars fackspråk i Sverige, och i finare sammanhang skrivs alltid matsedeln på franska.
