Franker var en grupp av samladegermanska stammar, däriblandsugambrer,salier ochripuarier. De utgick från ett område kring flodenRhen omkring början avvår tideräkning, och utvidgade under tusen år, framför allt under demerovingiska ochkarolingiska kungaätterna, sitt maktområde till att periodvis omfatta stora delar avEuropa.
Namnetfranker har givitFrankrike dess namn och betydde förmodligen ”fri” påfrankiska. Namnet kan ha kommit från en form av bredbladigt kastspjut, eller möjligen från en för frankiska krigare typisk stridsyxa, kalladfrancisca.
Frankerna har också givit namn åtFranken, en region iTyskland som går tillbaka till Hertigdömet Franken och vars befolkning till väsentlig del utgjordes av östfranker.
Frankerna skilde sig från andragermaner på två viktiga sätt:
- De släppte aldrig kontakten med sin ursprungliga hemvist, bredde ut sig snarare än att vandra till nya områden.
- De blevkatoliker i motsats till de flesta andra germanska stammar som bekände sig till denarianska kristendomen. IRom refereradeRomersk-katolska kyrkan till Frankrike som ”Roms äldsta syster”.
Frankernas ursprung förblir relativt dunkelt. Den huvudsakliga informationskällan,Gregorius av ToursHistoria Francorum (Frankernas historia), sträcker sig fram till594 men citerar i sin tur flera förlorade källor somSulpicius Alexander ochFrigeridius och är delvis ett beställningsverk av den frankiska aristokrati som Gregorius personligen stod mycket nära. Andra källor är romarnaAmmianus Marcellinus ochSidonius Apollinaris.
Förmodligen växte frankerna fram underfolkvandringstiden genom föreningen av flera mindre germanska stammar iRhendalen och området öster därom, somusipeter,tenkterer,sugambrer ochbrukterer. Denna sociala utveckling kan bero på den turbulens i området som romarnas krig motmarkomannerna omkring166 skapade under200- och300-talen. Gregorius hävdar att frankerna ursprungligen levde iPannonien för att därefter slå sig ner påRhens stränder.
Omkring250 lyckades frankiska stammar tränga in genomGallien och vidare ända bort tillTarragona iKatalonien och utgjorde en plåga i området under ett decennium innan romerska styrkor besegrade dem och slängde ut dem från romerskt territorium. 40 år senare tog frankerna kontrollen över området kring flodenSchelde och störde under en tid sjöfarten mellan Gallien och England innan romarna lyckades pacificera området utan att fördriva frankerna.
Under 300-talet ska de frankiska stammarna ha delat upp sig i två grupper: desaliska (”salt”) ochripuariska (”flod”) frankerna. Före800-talet, om inte tidigare, bör denna uppdelning ha upphört att existera men hade under tid en viss juridisk betydelse.
Desaliska frankerna ledda avChlodio ochMerovech utmärkte sig snart från andra germaner genom sina kontakter med Rom och medChilderik I, som stred tillsammans med den romerske generalenAegidius mot bådevisigoter ochOdovakar, blev det romerska inflytandet ännu starkare. Detta blev upprinnelsen till det som skulle bli denmerovingiska kungaätten.
355–358 ingrepkejsarJulianus mot frankerna efter att de återigen tagit kontroll över flodtrafiken på Rhen men överlät sedan en avsevärd del av provinsenGallia Belgica varpå frankerna blevfoederati, Roms bundsförvanter, och de första germanerna som blev permanent bofasta inom det romerska riket. Detta område motsvarar dagensFlandern och södraNederländerna där man än idag talar detvästgermanska språketnederländska.
När Rhen korsades av germanska stammar406 slog frankerna tillbaka dem och huvuddelen av den barbariska invasionen gick därför söder om flodenLoire vilket, till viss del, kan förklara varförParisbäckenet förblev romerskt långt efter att imperiet fallit.
Frankernas inflytande i Europa ökade markant med Childerik I:s sonKlodvig I som med sin seger överSyagrius486 erövrade de ännuromerska territorierna mellan flodernaLoire ochSomme omkring dagensParis. Därmed hamnade större delen av norra Frankrike under hans regering.498 antog han som förstegermanske kungkatolicismen och avsade sigarianismen som fortfarande var stark bland de germanska stammarna. Vidslaget i Vouillé507 besegrade han tillsammans medburgundernavisigoterna och vid Klodvigs död511 var alla franker enade i ett rike som sträckte sig ända ned tillPyrenéerna.
I takt med att frankerna kom i kontakt med och blandades med den romerska lokalbefolkningen kom de att gå över till majoritetsbefolkningens språk. I Frankrike dogfrankiskan ut redan omkring 600, i södra Belgien levde språket kvar ännu till omkring 1300.[1]
Klodvigs fyra söner delade enligt germansk sed riket mellan sig, liksom deras söner gjorde efter dem, och de ständiga striderna i det frankiska riket ledde till att kontrollen alltmer försköts från den merovingiska till den karolingiska ätten och751 kundePippin den lille, son tillKarl Martell, slutligen inta kungatronen.
Med Pippins sonKarl den store utökades den karolingiska makten till att omfatta stora delar av Europa.771 kom hela det frankiska riket under hans krona och till hans rike inkorporerades därefterLombardiet774 ochBayern788. Han besegrade796avarerna påDonauslätten och undanträngde801muslimerna iSpanien ända ned tillBarcelona innan han till slut lyckades underkuvasaxarna804. För att gengälda Karl den stores politiska stöd tillpåvedömet lät år800påvenLeo III kröna Karl den store tillromersk kejsare.
Det frankiska riket delades än en gång vidLudvig den frommes död (Karl den stores son, kejsare814–840) efterfördraget i Verdun843. Det förenades åter för en kort tid884–887 underKarl den tjocke varefter kejsartiteln övergavs i det som kom att bli det franska kungadömet.
- ^Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord frankiska)
Wikimedia Commons har media som rörFranker.
