Frankfurtskolan (tyska:Frankfurter Schule) var entvärvetenskaplig skolbildning inom samhällsteori och kritisk filosofi som växte fram vidInstitutet för socialforskning (Institut für Sozialforschung) iFrankfurt från 1929 i relation till, men oberoende från,Johann Wolfgang Goethe-universitetet. Frankfurtskolan grundades i Weimarrepubliken under mellankrigstiden och bestod av intellektuella, akademiker och politiska dissidenter som inte var nöjda med de samtida samhälleliga formationerna under 1930-talet. Frankfurtskolans teoretiker ansåg att den dåvarande samhällsteorin inte räckte till för att förklara de turbulenta samhällsklimat som präglade 1900-talets kapitalistiska samhällen. Kritiska mot konventionell kapitalism såväl som mot stalinism, vilka de ansåg vara filosofiskt rigida system för social organisering, efterforskade deltagarna alternativa vägar till att förverkliga social utveckling hos samhällen.[1]
Noterbart för skolbildningen är denkritiska teori som utvecklades. Institutet för socialforskning stängdes en kort tid efter detnazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933, eftersom många av de som var verksamma vid institutet var avjudisk härkomst och dessutom företrädderadikala politiska ståndpunkter.[2] Från 1934 till 1950 verkade därför många av Frankfurtskolans medlemmar i USA.
Under de första decennierna varMax Horkheimer,Theodor Adorno ochHerbert Marcuse de tongivande personerna inom Frankfurtskolan.[2] Under efterkrigstiden, efter att Institutet för socialforskning återvänt till Frankfurt, varJürgen Habermas,Oskar Negt,Alfred Schmidt ochAlbrecht Wellmer några av de ledande företrädarna. Frankfurtskolans idéer hade särskilt stark ställning under 1960- och 1970-talen i bland annatUSA ochTyskland, och dess tankar anammades bland annat av de radikala studentrörelserna under denna tid.
Framgången för denryska revolutionen, i kombination med väsentligt sämre resultat för de centraleuropeiska revolutionerna, anses ha lett till att några unga marxister började ompröva några av Marx' antaganden.Georg Lukács från Ungern var en av de första, och till en början den mest betydelsefulla, ideologerna för det som skulle bli Frankfurtskolan. Som finansiär blev Felix J. Weil betydelsefull, som enda barn till Hermann Weil och förmögen på både sin moders och faders sida. Weil tog examen i statsvetenskap i Frankfurt och började intressera sig för marxism. Den unge Weil började sponsra ett antal radikala projekt varav ett hade namnet "Erste Marxistische Arbeitswoche", den första marxistiska arbetsveckan. Där lärde han känna Georg Lukács,Karl Korsch och andra som skulle bli viktiga personer i den nya skolan. Nätverket växte och idéer om en permanent inrättning föddes. Weil avsatte 120 000 mark per år och planen var att döpa det nya institutet till "Institut für Marxismus", Marxistiska Institutet, men för att inte provocera valde man av "aesopiska" skäl ett mer oskyldigt namn, som hade en speciell innebörd för de invigda.[3] Detta var nämligen under perioden då institutets medlemmar inte kommit att förkasta stora delar av det idégods man senare skulle komma anse inte höll måttet.[4]
Institutet för socialforskning (IfS) och de första åren
Institutet för socialforskning grundades i Frankfurt am Main 1923 av nationalekonomenFelix Weil och var från grundandet kopplat tillJohann Wolfgang Goethe-Universität. Vid grundandet var det ett institut med inriktning påsocialismens ocharbetarrörelsens teori och historia.[5] Felix Weil, som kom från en välbärgad tysk-judisk familj, ordnade finansieringen av institutet.[6] Som förste föreståndare för institutet utsågsaustro-marxistenCarl Grünberg, men det var först när filosofenMax Horkheimer 1930 efterträdde Grünberg som föreståndare som institutet fick den inriktning som lade grunden för Frankfurtskolan. Horkheimer uttryckte detta som att "med grund i aktuella filosofiska frågeställningar organisera undersökningar där filosofer, sociologer, nationalekonomer, historiker och psykologer förenas i varaktig arbetsgemenskap."[6]
Genom tidskriftenZeitschrift für Sozialforschung, som utgavs från 1932, och god tillgång till forskningsfinansiering knöt institutet flera forskare till sig, som kom att utgöra den första generationen inom Frankfurtskolan. Bland dessa fannsWalter Benjamin, psykologenErich Fromm,Leo Löwenthal,Franz Neumann,Friedrich Pollock ochKarl Wittfogel.[2]
Efter det nazistiska maktövertagandet i början av 1933 och den kort därpå följande stängningen av institutet flyttade det viaGenève ochParis tillNew York, där institutet från 1934 hade en hemvist vidColumbia University.[2] Några av de ledande medlemmarna, Horkheimer, Pollock och Adorno, flyttade dock vidare tillKalifornien 1940 respektive 1941.[6]
Företrädarna för den kritiska teorin såg sin teoribildning i motsatsförhållande till traditionellborgerlig ochpositivistisk teori.[2] Denna typ av traditionell samhällsteori ansågs nöja sig med att beskriva verkligheten som den var, och beskriva detta befintliga tillstånd som naturligt och nödvändigt. Den kritiska teorin utmärkte sig däremot genom att vara kritisk till den rådande ordningen, och fokuserade på möjligheten till förändring. Detta innebar ett aktivt ställningstagande för ett socialistiskt samhälle som företrädarna för Frankfurtskolan såg som präglat avdemokrati och med frigjorda samhällsmedborgare.[2] Detta synsätt framkom bland annat i Horkheimers skrift från 1937,Traditionelle und kritische Theorie.
Senare kom en mer "pessimistisk" hållning att prägla mycket av Frankfurtskolans tänkande. Ett exempel på det ärUpplysningens dialektik (Dialektik der Aufklärung) som Horkheimer och Adorno gav ut 1947. Där menade de att devästerländska samhällena, både de socialistiskt och borgerligt kapitalistiska, präglades av ett instrumentellt ochteknokratisktförnuftstänkande inställt på makt, behärskande och effektivitet, och som inte lämnade något utrymme för rent mänskliga värden.[2] Denna pessimism och kritiska syn påupplysningsfilosofins konsekvenser delades dock inte av alla inom Frankfurtskolan. Bland annat Marcuse företrädde även fortsättningsvis en mer "aktivistisk" filosofi.
Kulturindustrin blev också en del av den tidiga Frankfurtskolans analyser, där Horkheimer ochTheodor Adorno hade en kritisk hållning.
Hela 1950-talet, då institutet åter etablerats i Frankfurt, var en produktiv period för Frankfurtskolan. De producerade exempelvis en omfattande studie om "den auktoritära karaktären".[källa behövs] Det var också under detta decennium, efter återkomsten till Frankfurt, som skolans andra generation kom fram. Den andra generationens mest inflytelserike tänkare och centralgestalt ärJürgen Habermas, och mycket av den andra generationen har ägnats åt kritik av andra etablerade vetenskaper.[2]
Mot Adorno och Horkheimers pessimistiska hållning stodHerbert Marcuses mer aktivistiska. HansOne-Dimentional Man från 1964 kom att ha stor betydelse under 1960-talets studentrevolt i USA.[8]
Sedan dess har en tredje generation tillkommit, därClaus Offe kan nämnas.
^Jay, Martin (1996). The Dialectical Imagination: A History of the Frankfurt School and the Institute of Social Research. University of California Press. sid. 7-8
.jpg)