| Francisco Suárez | |
.jpg) | |
| Född | 5 januari1548[1][2][3] Granada[4][2],Spanien |
|---|---|
| Död | 25 september1617[1][2][3] (69 år) Lissabon[2] |
| Medborgare i | Spanien |
| Utbildad vid | Universitetet i Salamanca |
| Sysselsättning | Teolog[5],universitetslärare,jurist,filosof[5],katolsk präst |
| Arbetsgivare | Universitetet i Salamanca Coimbras universitet |
| Redigera Wikidata | |
Francisco Suárez, född5 januari1548 iGranada,Spanien, död25 september1617 iLissabon,Portugal, var enspanskfilosof ochteolog, som betraktas som en av de främstaskolastikerna. Han räknas ofta somfolkrättens fader, och tillhördeSalamancaskolan.
Francisco Suárez föddes i Granada i Spanien, och inträdde iJesuitorden iSalamanca när han var sexton år. Sålunda kunde han studerafilosofi, vilket han gjorde i fem år. Till en början var han ingen lovande student, men med tiden fick han fina betyg, och fortsatte då medteologi. Efter det undervisade han i filosofi iÁvila ochSegovia. Han prästvigdes 1572, varefter han undervisade i teologi, i Ávila och Segovia (1575),Valladolid (1576),Rom (1580–1585),Alcalá (1585–1592),Salamanca (1592–1597) ochCoimbra (1597–1616).
Han skrev om mångahanda ämnen, och författarskapet är omfattande även i sidor räknat. Hans samlade verk pålatin uppgår till 26 band. Han har skrivit omjuridik, relationen mellankyrka ochstat,metafysik ochteologi. Han har ofta kallats folkrättens fader, och hansDisputationes metaphysicae hade en stor läsekrets iEuropa under1600-talet.
Suárez betraktades som den främsta filosofen under sin samtid.PåveGregorius XIII åhörde hans första föreläsning iRom och hans råd söktes även av påvePaulus V för dennes utrikespolitiska förbindelser. KungFilip II av Spanien sände Suárez tillCoimbras universitet för att skänka det en del av filosofens glans.
Efter Suárez död, som tilldrog sig antingen iLissabon eller Coimbra, ökade hans berömmelse, och han fick ett stort inflytande över filosofer somHugo Grotius,René Descartes, ochGottfried Leibniz.
Suárez viktigaste bidrag till filosofin var inommetafysiken och inomrättsfilosofin. Han var en av de sista skolastikerna, och var påverkad avthomismen.
För Suárez handlarmetafysik om reellessens ochexistens, i stället för begreppslig essens och existens. Han var ense med andra skolastiker om attGuds essens och existens är desamma (sedet ontologiska gudsbeviset), men han menade till skillnad från dessa att essensen och existensen hos finita varelser inte är distinkta. Han hävdade att distinktionen mellan essens och existens är begreppslig; de kan inteuppträda separat, debegrips separat. Åtskillnaden mellan essens och existens ansåg Suárez med andra ord inte vara avlogisk art, utanepistemologisk.
I den upprörda striden omuniversalierna (seuniversaliestriden), intog Suárez en medelväg mellan denpanteistiskt färgaderealismen somDuns Scotus företrädde, ochWilhelm av Ockhams extremanominalism. Suárez betraktas som en "moderat nominalist". Han menar att de enda veritabla och reella enheterna i den existerande världen ärindivider; att påstå att universalier har en oberoende existens (ex parte rei), vore att reducera individer tillaccidenser i en odelbar form. Suárez vidhöll attSokrates mänsklighet visserligen inte var annorlunda änPlatons, men samtidigt utgörs denna inte av en och samma mänsklighet; det finns lika många formella enheter (i detta fall mänskligheter) som det finns individer, men dessa individer har ingen faktisk enhet, utan en essentiell eller konceptuell (ita ut plura individua, quae dicuntur esse ejusdem naturae, non sint unum quid vera entitate quae sit in rebus, sed solum fundamentaliter vel per intellectum). Den formella enheten är dock inte någon godtycklig intellektuell konstruktion, utan existerarin natura rei ante omnem operationem intellectus.
Hans arbeten inom metafysik, vilka består av anmärkningsvärda kraftprov i systematisering, är i sanning ett vittnesbörd ommedeltidens tänkande, där han kombinerar de tre gällande skolorna:thomism,scotism ochnominalism. Han är också en djupsinnig kommentator till arabiska ochhögmedeltida arbeten. Den skola han bildade som sin samtids störste metafysiker benämnssuarism.
Suárez främsta insatser var med hans arbeten omnaturrätt, hans åsikter ompositiv rätt, ochmonarkens status. I sitt omfattande verkTractatus de legibus ac Deo legislatore, föregriper han i vissa avseendenHugo Grotius ochSamuel Pufendorf, genom att uppställa en central distinktion mellan naturrätt ochfolkrätt; den senare såg han som bestående av sedvänjor. Fastän hans metod genomgående ärskolastisk, berör han samma frågor som Grotius. Hans primära ståndpunkt är att alllagstiftning såväl som all myndighetsutövning, kommer avGud, och att varje rättskällasauktoritet har mynnat ut från Gud. Suárez vederlägger den patriarkala teorin omregering och om regenten sommonark av Guds nåde, vilket var en populär teori i samtidensEngland och i viss utsträckning även på kontinenten. Han argumenterade emot den slagskontraktualism som var dominerade hos de tidig-moderna politiska filosoferna, somThomas Hobbes ochJohn Locke, men samtidigt genljuder vissa av de mer frihetliga lockeanska kontraktsteorierna även hos Suárez.
Människors natur, menade Suárez, har Gud givit dem i form av en social natur, och till detta hör förmågan att stifta lagar. När ett politiskt samhälle inrättas, konstitueras dess natur av människorna som utför detta; människor som överlämnar sin naturliga lagstiftande förmåga till en härskare. Eftersom de gav härskaren dennamakt, har de rätt att ta tillbaka makten, att göra revolt mot härskaren — men endast om härskaren behandlar dem illa, och de måste då agera måttfullt och rättvist. I synnerhet har folket förbundit sig till att underlåta att mörda sin härskare, hurtyrannisk han än må ha blivit. Om en regering har påtvingat folket dess styrelse, har folket å andra sidan inte bara rätt att försvara sig genom att revoltera; de är berättigade att mörda den tyranniske härskaren.
På tillskyndan avpåvePaulus V skrev Suárez1613 en avhandling med en dedikation till de kristna furstarna av Europa, med titelnDefensio catholicae fidei contra anglicanae sectae errores. Den riktade sig mot de trohetseder somJakob I av England krävde av sina undersåtar. På Jakobs befallning brändes skriften avbödeln, och läsning av den förklarades vara ettmajestätsbrott ochlandsförräderi. Med detta och föregående verk, ger Suárez det tydligaste uttrycket i sin samtid förfolksuveränitetsprincipen.
Wikimedia Commons har media som rörFrancisco Suárez.
| |||||||||||||||||||
