| Fornsvenska | |
| Svænska (1300-tal)[1] | |
| Region | |
|---|---|
| Period | ca 800–1500 |
| Status | ersatt aväldre nysvenska på 1500-talet |
| Språkfamilj | Indoeuropeiska
|
| Latinska alfabetet Runor | |
| Språkkoder | |
| ISO 639‐3 | – |
| Andra språkkoder | fsv, osw |
 Artiklar om svenska |
Fornsvenska är benämningen på detfornöstnordiska (Svenska) språket som talades i dåtidensSvea rike (Svealand, norraGötaland) och norraöstersjön (Åland,Finland,Estland) undervikingatiden och vidare i det medeltidaSverige fram till slutet avmedeltiden, omkring perioden 800–1500, och som senare utvecklades till detnysvenska språket; från att det nordiska språket övergår frånurnordiska tillfornnordiska under 700-talet till att det gamla germanskakasussystemet bryts ner av tyskt influens undersenmedeltiden (1350–1500), vilket fullbordades med översättningen avNya testamentet 1526 som fått markera början föräldre nysvenska.
Det nordiska språket under denna period (800–1500) är till en början desamma över helaNorden med få regionala skillnader och börjar först åtskiljas till olika språk, såsomsvenska,danska ochnorska är idag, undersenmedeltiden. De tidiga regionala skillnaderna indelas iöst- ochvästnordiska, där fornsvenskan är enfornöstnordisk form, föranledd avuröstnordiska. De andra fornöstnordiska formerna ärforndanska,fornskånska ochforngutniska. Nordligare finns ävenforndalska ochfornjämtska som har få belägg och uppvisar drag från både öst- och västnordiska.
Fornsvenskan efterfornnordiskan indelas i tre enkla perioder:runnordiska,klassisk fornnordiska ochmedelnordiska,[2][3] med tillägg vid behov såsom den uppdelade runsvenskan samt ursvenskan nedan:
Det nordiska språk som talats i större delen avSverige tillhör den gruppering som kallasöstnordiska språk. Skiljaktigheter motvästnordiska språk, om än små, syns redan på 600-talet och därmed går det att tala om enuröstnordiska ochurvästnordiska.[5]
Det nordiska språket förändras kraftigt under 600-talet och 700-talet vilket syns i runskriften, där vissa runor blir ålderdomliga och nya experiment dyker upp, vilket slutar med att deäldre runorna ersätts med en ny uppsättning kalladeyngre runor. Den äldre runraden skapades runt Kristi födelse för att uppfylla ljudvärdena förurgermansk skrift och hade 24 runor med ungefär ett ljudvärde pär runa, men den nya är istället kryptiskt konstruerad och skär ner runorna till 16 stycken medan den samtidigt bär fler ljudvärden totalt. Det nya språket kallasfornnordiska och utgör grunden för fornsvenskan.
Fornsvenskan undervikingatiden är enbart belagd genomrunskrift och kallas därför enkeltrunsvenska, även om den knappt skiljer sig från samtidarundanska ochrunnorska, vilka kollektivt kan kallasrunnordiska. Liksom tidigare är fornnordiskan uppdelat i en östlig och västlig variation, där fornsvenskan tillhör denfornöstnordiska språkgruppen, tillsammans medforndanska,fornskånska ochforngutniska, även om den senare skiljer sig ytterligare. Norrut finns ävenforndalska ochfornjämtska med mera som uppvisar element från bådefornöstnordiska ochfornvästnordiska (fornnorska).
Under 1000-talet introducerasstungna runor och antalet runskrifter skjuter i höjden, särskilt i Sverige, ett resultat av att runstenar blir mode.
När det svenska statsskicket kristnades under slutet av 1000-talet började skrift med latinska bokstäver överta runskriften som skriftsystem, ett resultat av uppförd kommunikation med den katolska kyrkan. Framförallt två grupper använde skriftspråket: kungens män och kyrkans män. Kungens män skrev ned till exempel lagtexter. Kyrkans män, såsom munkar, översatte religiösa texter från grekiskan och latinet. De äldsta handskrifterna på svenska är lagtexter. Den äldsta lagtexten är ett fragment som kallashednalagen, ursprungligen nedtecknad under 1000-talet eller 1100-talet, men enbart bevarad som kopia avOlaus Petri under tidigt 1500-tal. Den äldsta kompletta lagtexten är denäldre Västgötalagen från början av 1200-talet (runt 1225), vilket utmärker början föräldre fornsvenska ellerklassisk fornsvenska.
På den här tiden fanns det inga regler för hur man skulle stava eller skriva ochortografin var överlagfonetisk, alltså att man skrev ungefär som man talade. Stavningsmönster fanns sedan tidigare från runskriften menortografi finns även inhämtat frånfornengelskan, troligen via Norge.
Runskrift fortsatte vidare att vara det folkliga skriftsystemet och runt början av 1200-talet reformerades runortografin för att fungera analogt till det latinska alfabetet, vidare kallademedeltida runor. Under en tid skulle präster kunna både latinsk skrift och runskrift, och runor började egentligen inte försvinna förräntryckeriet gjorde latinska textböcker mer tillgängliga på 1400-talet.
Vid mitten av 1300-talet kom den första rikssvenska lagboken,Magnus Erikssons landslag, vilket utmärkeryngre fornsvenska, ellermedelsvenska.
Under denna period lånade det svenska språket in många ord från andra språk. Eftersom kyrkans folk översatte texter frångrekiskan ochlatinet, så lånades många nya ord in från dessa två språk. Exempel:altæri,biskupear,klockæ,kloster.
Rika personer och hantverkare från områden i det som idag är Tyskland bosatte sig ofta i Sverige.Hansan bildades på 1300-talet och många köpmän som talade språketlågtyska bosatte sig i svenska städer. Det svenska språket påverkades mycket av Hansan. Språket tog till sig en mängd lågtyska ord inom olika områden. Exempel:
Denna utveckling kulminerade medAlbrecht av Mecklenburg, men också efter dennes tronavträde 1389 skulle tyskarna ha ett betydande inflytande.[6]
Ordförrådet från fornsvenska finns samlat iOrdbok öfver svenska medeltidsspråket.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||