 | Den här artikeln harkällor, men denbehöverflerfotnoter för att kunnaverifieras.(2017-07) Motivering:Enbart två fotnoter i dagsläget. Hjälp gärna Wikipedia med attlägga till fotnoter om du kan, eller diskutera saken pådiskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort. |
| Forniriska | |
| Goídelc | |
| Uttal | [ˈɡoiðʲelɡ] |
|---|---|
| Region |  Irland Isle of ManStorbritanniens västkust |
| Utdött | Utvecklades tillmedeliriska omkring 900-talet |
| Språkfamilj | Indoeuropeiska |
| Latinska alfabetet | |
| Språkkoder | |
| ISO 639‐2 | sga |
| ISO 639‐3 | sga |
Forniriska (Goídelc) är det namn som ges åt den äldsta form av degaeliska språken som har längre bevarade texter. Den användes från 500-talet till 900-talet, då den hade utvecklats till medeliriska.
Den nutida forskningen om forniriskan är fortfarande starkt influerad av de arbeten som utfördes av ett litet antal experter i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, däriblandRudolf Thurneysen och Osborn Bergin (1873–1950). Deras böcker ses än i dag som obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för forniriska.
En ännu äldre form av iriska kallasprimitiv iriska. Fragment av primitiv iriska, främst personnamn, är kända från inskrifter i sten skrivna medoghamalfabetet. Dessa inskrifter härstammar från omkring 300-talet till 500-talet. Primitiv iriska ligger fortfarande mycket näraurkeltiska som utgör föregångaren till allakeltiska språk.
Forniriska är ursprunget till moderniriska,skotsk gaeliska ochmanx. I stort sett är de moderna språkensgrammatik ochljudsystem enklare än forniriskans.
Liksom många andra äldreindoeuropeiska språk var forniriskan ytterst rik påböjningar. Särskilt verbsystemet med dess fullständigt dubbla system av oberoende och beroende former samt dess rikedom påsuppletivstammar gav en mycket svåröverskådlig mångfald böjningsformer. Men även de flesta andraordklasserna böjdes rikligt. Den grundläggande satstypen varVSO (predikat (verb)-subjekt-objekt). Särskilt inom lyriken var vissa varianter möjliga, vilka senare övervägande utvecklades tilltopikaliseringsmedel.
Även i fonologiskt hänseende var forniriskan ett komplext språk. På detta språkstadium (som ett resultat av utvecklingarna i den arkaiska iriskan före 600) visade sig för första gången kännetecken sompalatalisering,konsonantmutationer och nya ljud som uppstått genom mutation,synkope ochapokope samt förenkling.
Forniriskans ordförråd är övervägande av gaeliskt ursprung, men starkt uppblandat medlatinska ochbrittiska ord. Den latinska delen av lexikonet berör ofta begrepp från det kyrkliga området (bendacht <benedictum "välsignelse";ecl(a)is <ecclesia "kyrka";o(i)frend <offerendum "mässa",ifernn <infernum "helvete"). Den omständighet att en del av det kyrkliga ordförrådet visar spår från brittiskan respektive brittisktvulgärlatin visar att åtminstone en del avkristnandet genomfördes av britter. Det är också bekant från hans egna skrifter attPatrick ursprungligen var walesare.
Relativt litet finns bevarat av rent samtida källor. Dessa företräds främst av kortare eller längreglosor i marginalerna eller mellan raderna i religiösalatinskahandskrifter, de flesta bevarade i kloster i Schweiz, Tyskland, Frankrike och Italien, sedan de förts dit av tidiga irländska missionärer. Medan många av de äldre handskrifterna på Irland verkar ha blivit utnötta av upprepad och hårdhänt användning utsattes deras motparter på kontinenten mycket mindre för den risken eftersom de sällan användes när de inte längre blev förstådda.[1]
De tidigaste forniriska passusarna kan vara de avskrifter som hittas iArmagh-boken ochCambrai-homilian, som båda tros vara från början av 700-talet. Bland viktiga samlingar glosor på kontinenten från 700-talet och 800-talet finns Würzburg-glosorna (främst) påPauli brev, Milano-glosorna på en kommentar tillPsaltaren ochSankt Gallen-glosorna påPriscianus grammatik. Vidare exempel återfinns iKarlsruhe (Tyskland), Paris (Frankrike), Milano, Florens ochTurin (Italien).
Förutom glosorna finns vissa dikter och andra korta texter bevarade, även då mest i marginalen till större texter. Den tidigaste av dessa ärAmra Cholm Cille, en lovsång tillColumba, grundaren av klostret påIona, som avled 597. Den korta dikten måste ha skapats kort efter Columbas död, alltså omkring år 600. En handskrift från sent 800-tal från klostret iReichenau, numera iSankt Paul im Lavanttal (Österrike), innehåller en besvärjelse och fyra forniriska dikter, däribland diktenPangur Bán. I den besjunger en munk den förtroliga tvåsamheten mellan honom själv och hans vita katt Pangur Bán.Liber Hymnorum ochStowe-mässboken härrör från ungefär 900 till 1050.
Förutom samtida vittnesbörd har den överväldigande majoriteten av forniriska texter belagts i handskrifter från ett antal senare datum, ungefär från 900-talet till 1500-talet. Exempelvis innehåller handskrifter från den senare medeliriska perioden, såsomLebor na hUidre ochLeinsterboken, texter som tros härröra från skrivna förebilder på forniriska som nu är förlorade och behåller tillräckligt mycket av sin ursprungliga form för att förtjäna att klassificeras som forniriska. Bevarandet av vissa språkliga former som var vanliga under den forniriska perioden kan ge anledning att anta att ett forniriskt original direkt eller indirekt ligger till grund för den överförda texten.
Kopiering av äldre handskrifter var en av huvuduppgifterna i de medeltidaklostrensskriptorier. Skrivarna gjorde detta på olika sätt. Delvis skrevs äldre texter av noggrant, delvis redigerades de mer eller mindre, det vill säga de anpassades språkligt och innehållsmässigt till modernt bruk och förmenta fel rättades till. För moderna forskare är det då ofta svårt att rekonstruera den faktiska historien bakom en text, som består av flera "tidsskikt". Sådana texter innehåller ofta en blandning av medeliriska och forniriska passager, i vilka de forniriska delarna likväl gått genom senare redaktörers händer och möjligen förändrats. Det rör sig alltså sällan om "ren" forniriska. Genom rikedomen på sådana texter (iriskan har den mest omfångsrika världsligatextkorpusen i det tidigmedeltidaVästeuropa) kan man dock säga jämförelsevis mycket om forniriskansgrammatik,fonologi ochordförråd. Dessutom har uppenbart vissagenrer, framför allträttstexter, förändrats mycket mindre än andra. På grund av många rättstexters rätt höga ålder (däribland samlingenSenchus Már från ungefär 600-talet) bildar de därför, trots att de oftast upptecknats först senare, en väsentlig källa till studiet av forniriskan (och det tidiga iriska samhället).
Forniriskanskonsonantuppsättning visas i tabellen nedan./N/, /Nʲ/, /L/, /Lʲ/, /R/, /Rʲ/ representerarfortissonoranter vars exakta artikulation är okänd, men som troligen var längre, mer spända och allmänt kraftigare artikulerade än sina lenis-motsvarigheter/n/, /nʲ/, /l/, /lʲ/, /r/, /rʲ/. Liksom nyiriskan uppvisar forniriskan kontraster mellanvelariserade ochpalataliserade konsonanter.
| Labial | Dental | Alveolar | Velar | Glottal | ||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Nasal | velariserad | m | N n | ŋ | ||
| palataliserad | mʲ | Nʲ nʲ | ŋʲ | |||
| Klusil | velariserad | p b | t d | k ɡ | ||
| palataliserad | pʲ bʲ | tʲ dʲ | kʲ ɡʲ | |||
| Frikativ | velariserad | f v | θ ð | s | x ɣ | h |
| palataliserad | fʲ vʲ | θʲ ðʲ | sʲ | xʲ ɣʲ | hʲ | |
| Nasalerad frikativa | velariserad | ṽ | ||||
| palataliserad | ṽʲ | |||||
| Approximant | velariserad | R r | ||||
| palataliserad | Rʲ rʲ | |||||
| Lateral | velariserad | L l | ||||
| palataliserad | Lʲ lʲ | |||||
Vissa detaljer av forniriskansfonetik är okända./sʲ/ kan ha uttalats[ɕ] eller[ʃ], som i nyiriska./hʲ/ kan ha varit samma ljud som/h/ och/eller/xʲ/./Nʲ/ och/Lʲ/ kan ha uttalats[ɲ] respektive[ʎ]. Skillnaden mellan/R(ʲ)/ och/r(ʲ)/ kan ha varit att de förra vartremulanter och de senareflappar.
Forniriskans uppsättningmonoftonger är:
| Kort | Lång | |||
|---|---|---|---|---|
| Slutna | i | u | iː | uː |
| Centrala | e | o | eː | oː |
| Öppna | a | aː | ||
Fördelningen av kortavokaler iobetonadestavelser är lite komplicerad. Alla korta vokaler kan förekomma i obetonade öppna slutstavelser (enöppen stavelse är en stavelse utan slutkonsonant), efter både breda och smala konsonanter. De främre vokalerna/e/ och/i/ stavas oftaae ochai efter breda konsonanter, vilket kan tyda på ett tillbakadraget uttal här, kanske någonting i stil med[ɘ] och[ɨ]. Alla tio möjligheter visas i de följande exemplen:
| Forniriska | Uttal | Svenska | Noter |
|---|---|---|---|
| marba | /ˈmarva/ | döda | 1 |
| léicea | /ˈLʲeːɡʲa/ | lämna | 1 sg.konj. |
| marbae | /ˈmarve/ eller/ˈmarvɘ/ | döda | 2 sg.konj. |
| léice | /ˈLʲeːɡʲe/ | lämna | 2 sg.konj. |
| marbai | /ˈmarvi/ eller/ˈmarvɨ/ | döda | 2 sg.indikativ |
| léici | /ˈlʲeːɡʲi/ | lämna | 2 sg.indik. |
| súlo | /ˈsuːlo/ | öga | gen. |
| doirseo | /ˈdoRʲsʲo/ | dörr | gen. |
| marbu | /ˈmarvu/ | döda | 1 sg.indik. |
| léiciu | /ˈLʲeːɡʲu/ | lämna | 1 sg.indik. |
I obetonadeslutna stavelser (det vill säga de som har slutar med en konsonant) kan en kort vokals kvalitet nästan fullständigt förutsägas av om de omgivande konsonanterna är breda eller smala. Mellan två breda konsonanter är vokalen/a/, som idígal/ˈdʲiːɣal/ "hämnd" (nom.). Mellan en smal och en bred konsonant är vokalen/e/, som idliged/ˈdʲlʲiɣʲeð/ "lag" (nom./ack.). Före en smal konsonant är vokalen/i/, som idígail/ˈdʲiːɣilʲ/ "hämnd" (ack./dat.), ochdligid/ˈdʲlʲiɣʲiðʲ/ "lag" (gen.). De huvudsakliga undantagen till detta mönster är att/u/ ofta förekommer när följande stavelse innehöll ett *ū iprotokeltiskan (till exempeldligud/ˈdʲlʲiɣuð/ "lag" (dat.) < PC *dligedū), och att/o/ eller/u/ ofta förekommer efter en bredlabial (till exempellebor/ˈLʲevor/ "bok",domun/ˈdoṽun/ "värld").
Forniriskans uppsättningdiftonger visas i denna tabell:
| Långa (bimoraiska) | Korta (monomoraiska) | |||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| ai | ia | ui | au | ĭu | ău | |
| oi | ua | iu | eu | ou | ĕu | |
Följande är en sammanfattning av deljudförändringar som enligtAlexander Macbain gav (skrivna) forniriska former frånprotokeltiska.[2] (Ordningen är inte kronologisk.)
Liksom de flesta medeltida språk har forniriskan ingen fixerad stavning, så följande påstående ska ses som generaliseringar. Enskilda handskrifter kan variera kraftigt från dessa tumregler.
Det forniriskaalfabetet består av följande artonlatinskabokstäver:
Dessutom användsakut accent ochpunkt somdiakritiska tecken på vissa bokstäver:
Ett antaldigrafer används också:
I ord-initial ställning, där ingenkonsonantmutation har tillämpats, har konsonanterna följande ljudvärden: de är breda förebakre vokaler (a,o,u) och smala förefrämre vokaler (e,i):
| Konsonant | När ingen initialkonsonantmutation har skett i ord-initial ställning förea,o,u | När ingen initialkonsonantmutation har skett i ord-initial ställning föree,i |
|---|---|---|
| b | /b/ | /bʲ/ |
| c | /k/ | /kʲ/ |
| d | /d/ | /dʲ/ |
| f | /f/ | /fʲ/ |
| g | /ɡ/ | /ɡʲ/ |
| h | Se diskussion nedan | |
| l | /L/ | /Lʲ/ |
| m | /m/ | /mʲ/ |
| n | /N/ | /Nʲ/ |
| p | /p/ | /pʲ/ |
| r | /R/ | /Rʲ/ |
| s | /s/ | /ʃ/ |
| t | /t/ | /tʲ/ |
Forniriskan har både ljudet/h/ och bokstavenh, men det finns inget konsekvent förhållande mellan dem. Ord som inleds med vokal skrivs ibland med ett outtalath, särskilt om de är mycket korta (prepositioneni "i" skrevs iblandhi) eller om de behöver betonas (namnetIrland,Ériu, skrevs iblandHériu). Å andra sidan skrivs ord som börjar med ljudet/h/ vanligen utan bokstavenh, till exempela ór/a hoːr/ "hennes guld". Om ljudet och stavning sammanfaller är det av en tillfällighet, somní hed/Nʲiː heð/ "det är inte".
Efter vokal ellerl,n, ellerr kan bokstävernac, p, t stå för antingen tonande eller tonlösa klusiler. De kan också dubbeltecknas med endera ljudvärde:
| Forniriska | Uttal | Svenska |
|---|---|---|
| mac ellermacc | /mak/ | son |
| bec ellerbecc | /bʲeɡ/ | liten |
| op elleropp | /ob/ | vägra |
| brat ellerbratt | /brat/ | mantel |
| brot ellerbrott | /brod/ | pikstav |
| derc | /dʲerk/ | hål |
| derc | /dʲerɡ/ | röd |
| daltae | /daLte/ | fosterbarn |
| celtae | /kʲeLde/ | som gömmer |
| anta | /aNta/ | av återstående |
| antae | /aNde/ | som återstår |
Efter vokal står bokstävernab, d, g för frikativorna/v, ð, ɣ/ eller deras smala motsvarigheter:
| forniriska | Uttal | Svenska |
|---|---|---|
| dub | /duv/ | svart |
| mod | /moð/ | arbete |
| mug | /muɣ/ | slav |
| claideb | /klaðʲev/ | svärd |
| claidib | /klaðʲivʲ/ | svärd (pl.) |
Efterm ärb en klusil, men efterd,l ochr är det en frikativa:
| forniriska | uttal | svenska |
|---|---|---|
| imb | /imʲbʲ/ | smör |
| odb | /oðv/ | kvist |
| delb | /dʲelv/ | bild |
| marb | /marv/ | död |
Eftern ochr ärd en klusil
| forniriska | uttal | svenska |
|---|---|---|
| bind | /bʲiNʲdʲ/ | melodisk |
| cerd | /kʲeRd/ | "konst" |
Eftern,l ochr ärg vanligtvis en klusil, men det är en frikativa i några ord:
| forniriska | uttal | svenska |
|---|---|---|
| long | /Loŋɡ/ | skepp |
| delg ellerdelc | /dʲelɡ/ | törne |
| argat ellerarggat | /arɡad/ | silver |
| ingen | /inʲɣʲen/ | dotter |
| bairgen | /barʲɣʲen/ | limpa bröd |
Efter vokaler ärm vanligen en frikativa, men ibland en (nasal) klusil, i vilket fall den också ofta dubbeltecknas:
| forniriska | uttal | svenska |
|---|---|---|
| dám | /daːṽ/ | sällskap |
| lom ellerlomm | /Lom/ | kal |
Digrafernach,ph,th förekommer inte i ordinitial ställning utom under lenition, men överallt där de förekommer uttalas de/x/, /f/, /θ/.
| forniriska | uttal | svenska |
|---|---|---|
| ech | /ex/ | häst |
| oíph | /oif/ | skönhet |
| áth | /aːθ/ | vadställe |
Bokstävernal,n ochr dubbeltecknas när de anger de spända sonoranterna, och skrivs enkla när de anger de slappa sonoranterna. (Men de spända sonoranterna skrivs vanligen enkelt i ordinitial ställning.)
| forniriska | uttal | svenska |
|---|---|---|
| corr | /koR/ | trana |
| cor | /kor/ | sättande |
| coll | /koL/ | hassel |
| col | /kol/ | synd |
| sonn | /soN/ | stake |
| son | /son/ | ljud |
Forniriska följer den typiska VSO- (verb-subjekt-objekt-)strukturen som delas av de flestaökeltiska språk (fastän andra ordföljder är möjliga, särskilt underBergins lag). Verben böjs i de flesta former som är typiska förindoeuropeiska språk, det vill sägatempusenpresens,imperfekt,futurum ochpreteritum;modusenindikativ,konjunktiv,konditionalis ochimperativ samtdiatesernaaktivum ochpassivum. Den enda verbform som saknas i forniriskan ärinfinitiv. Denna täcktes, liksom i de nutida gaeliska språken, av ett verbalsubstantiv. Personliga pronomen som används som direkta objekt prefigeras till det verb som de hör till (efter andra prefix, och beskrivs därför ofta som infix). Prepositioner har samma ställning som i latinet, inklusive att kunna fungera som verbprefix.
I allmänhet ställsadjektiv efter sittsubstantiv. Bådaordklasserna indelas liksom i andra indoeuropeiska språk i olika klasser, som beror på ordstammens stamvokal respektive den konsonantiska bildningen av kasusen. Bland substantiven finns tretton klasser (stammar på-o-,-ā-,-io-,-iā-,-i-,-ī-,-u-,diftong,guttural,dental, nasal,-r och-s), bland adjektiven endast 5 klasser (stammar på-o-/-ā-,-io/-iā-,-i-,-u-, konsonant – den sista sammanfattas på grund av för få exempel).Deklinationsmönstret är avhängigt dessa klasser.Thurneysen hade fjorton substantivklasser, definierade av stammens morfologiska märkning, sju vokalstammar och sju konsonantstammar (inklusive en klass med oregelbundna och oböjliga substantiv).
Forniriskan hade tregenus, maskulinum, femininum och neutrum, trenumerus,singular,dualis ochplural, varav dualis endast är belagd i begränsad omfattning med något distinkta former, fastän den nästan alltid föregås av räkneordetdá, "två", fem kasus (nominativ,vokativ,ackusativ,genitiv ochdativ). Kasus och numerus är ärvda från indoeuropeiskan. Dativ förekommer dock knappast som självständigt kasus, utan används oftast tillsammans med bestämdaprepositioner. Den fullständiga uppsättningen kasus är endast synlig i nominalfrasen, där artikeln orsakar mutation av substantivet, och där de följande adjektivens initialljud ändras beroende på den underliggande kasusändelsen. Följaktligen skiljer sig nominativenin fer bec "den lille mannen", från ackusativenin bfer mbec, men ibland är sådana mutationer inte utskrivna. I det följande står H för lenition, N för ellips av åtföljande adjektiv och h för prefigering avh på följande vokalinitiala adjektiv.
De ändelser som ärvts från urindoeuropeiskan framstår i forniriskan endast delvis som egentliga ändelser. Genom synkope och apokope i arkaisk iriska har de nedärvda ändelserna oftast gått förlorade, men de yttrar sig fortfarande i utljudets kvalitet.
| Feminina ā-stammar | Singular | Dualis | Plural |
|---|---|---|---|
| Nominativ/Vokativ | túath H | túaith H | túatha |
| Ackusativ | túaith N | ||
| Genitiv | túaithe (h) | túath N | |
| Dativ | túaith H | túathaib | |
| Maskulina o-stammar | Singular | Dualis | Plural |
|---|---|---|---|
| Nominativ | fer | fir H | |
| Vokativ | fir H | fer | firu h |
| Ackusativ | fer N | firu h | |
| Genitiv | fir H | fer N | |
| Dativ | fiur H | feraib | |
fer/f´er/, "man", mask. -o-stam, < protokelt.*u̯iros. jmf. lat.vir. Av detta exempel kan utläsas att de ursprungliga suffixen som*-i i genitiv, som i språk somlatin ännu är lätt igenkännliga, i forniriskan delvis har bevarats endast som reflexer (stamvokalens kvalitet, utljudetspalatalitet). Även ändelsen-(a)ib i dativ plural är en motsvarande förkortning av*-ibis (kanske*-ibis >*-ibih >*-ivih >*-ivi >-iv´). Ungefär som i latinet dyker den relevanta konsonanten upp bara i några kasus i konsonantstammarnas böjning:
Exempel:tene/t´en´e/, "eld", mask. dentalstam. Uppgifterna om uttal bygger på slutledningar genom språk- och språkstadiejämförelser.
| Maskulina dentalstammar | Singular | Plural | Dualis |
|---|---|---|---|
| Nominativ | tene /t´en´e/ | tenid /t´en´ið´/ | dá thenid, dá thene /daː θ´en´ið´/, /daː θ´en´e/ |
| Vokativ | – | – | – |
| Ackusativ | tenid N /t´en´ið´/ | teintea /t´en´t´a/ | dá thenid, dá thene /daː θ´en´ið´/, /daː θ´en´e/ |
| Genitiv | tened /t´en´eð/ | tened N /t´en´eð/ | dá thened /daː θ´en´eð/ |
| Dativ | tenid /t´en´ið/, tein /t´en´/ | teintib /t´en´t´iv´/ | dib teintib /d´iv´ t´en´t´iv´/ |
Verb står initialt i satsen (de föregås endast av några partiklar, som bildar ett "verbkomplex", och mycket få adverb). De flesta verb har, förutom de tempus, diateser och modus som nämns ovan, två uppsättningar former: En sammansatt form och en absolut form. Den sammansatta formen består normalt av ett eller flerpreverb (partiklar, av vilka några ursprungligen är prepositioner: jämföra-,e-,in-, etc. i latinska verb), följd av en verbstam, som kan antingen suffigeras för tempus, person, modus och aspekt, eller där dessa kan visas med vokalförändringar i stammen (till exempelas·beir presens "säger",as·rubart preteritum "sade",as·béra futurum "kommer att säga"). Personliga pronomen som direkta objekt placeras som infix mellan preverbet och verbstammen. Före denna centrala "verbfras" placeras olika andra partiklar som modifierar verbets betydelse (inklusive negation) eller anger vissa speciella satsstrukturer. Den absoluta formen används när inga infix är nödvändiga, och andra nödvändiga element anges i en annan del av meningen. I övergripande mening är verbstrukturen agglutinerande. Ett enda verb kan stå som en hel mening i forniriskan i vilket fall emfatiska partiklar som-sa och-se fogas till slutet av verbet.
Verbet bildar den mest komplexa delen av forniriskans grammatik. Historiskt sett har många forniriska verb uppstått ur komplicerade bildningar av enstam och flera förstavelser (upp till 6 efter varandra). Dessutom härskade i den arkaiska iriskan – och enligt de flesta forskares mening även i forniriskan – en mycket stark betoning på första stavelsen. I arkaisk iriska ledde detta till att ord med minst tre stavelser genomsynkope ochapokope blev starkt förkortade. I forniriskan var betoningen på första stavelsen möjligtvis inte längre riktigt så starkt accentuerad, men fortfarande tillräckligt stark, för att låta "krympa" verb som för negations- eller frågesyften hade en framförställd partikel. Exempelvis blev
I det andra exemplet används på grund av betoningsförändringen (och den därför nödvändiga starkare artikulatoriska kraften för den första stamstavelsen) i stället för det svagt artikuleradedo- en form av det ursprungligapreverbetto- (här somta-). Detta mönster av "absoluta" och "avhängiga" (vid sammansatta verb – som ovan, med förstavelse – "deuterotoniska" och "prototoniska") former går igenom hela det forniriska verbsystemet. Många nyiriska verb härstammar från de prototoniska formerna, så till exempeltabhair från forniriska(ni.)tabair.
Till detta kommer ett högt antalsuppletivstammar.
Objektspronomeninfigeras oftast i forniriskan:
Vid enkla verb utan förstavelseprefigeras för infigeringssyften den betydelselösa förstavelsenno- och den avhängiga verbformen används:
Forniriskan uppvisar ännu många av de böjningsformer för verb som ärvts frånurindoeuropeiskan. Alla verbformer bildassyntetiskt, det vill säga formerna innehåller själva genom suffix eller ljudförändring information om person, numerus, tempus, modus och diates. Endast i tempusböjning spelar även prefix (ro- i dåtidstempus) en roll. Flertalet tempus, flera modus och trediateser (aktivum,passivum,deponens) finns dock inte fullt belagda för varje enskilt verb och användes möjligtvis inte heller fullständigt.
Alla övriga ordklasser som är vanliga i indoeuropeiska språk finns belagda,artiklar,pronomen,prepositioner,räkneord,partiklar,adverb,konjunktioner ochinterjektioner.
Motsvarande de tregenusen finns tre artiklar, som ställs framför substantivet och är fullständigt böjda. I vissa kasus sammanfaller de dock (nominativ singular: mask.in,int; fem.ind,in,int; neutr.a). Delvis skiljer sig dock även till synes identiska artiklar genom närvaro eller frånvaro av konsonantmutation på det följande substantivet.Demonstrativa pronomen ställs däremot efter substantivet i tillägg till artikeln.
Då övervägande syntetiska verbformer används, som redan innehåller information om person, förekommerpersonliga pronomen relativt sällan. De kan dock användas som betonad form, och i detta fall i fleraemfasstadier:mé (betonat "jag", "mig") >messe (starkt betonat "jag", "mig"). I det äldre språketsuffigeras objektspronomen (1. pl. sg. ack. då-um:berthum/b´erθum/ "han/hon/den/det bär mig"). Senare blev deinfigerade (se ovan, "Verb"), där tre olika klasser infigerade personliga pronomen används beroende på framförstående preposition/partikel.
De flesta prepositionerna är enkla och styr antingen dativ (a "från",di "av",do "till",re "före") eller ackusativ (cen "utan",eter "mellan",la "med"), i några fall båda beroende på betydelse (till exempel läge/riktning). Liksom är vanligt i ökeltiska språk smälter de samman med personliga pronomen till så kalladekonjugerade prepositioner:
Med tidens lopp kom dessutom sammansatta prepositioner (från preposition och substantiv) starkare i bruk. Dessa styr då oftast genitiv.
Av räkneorden böjs endastdá "två",trí "tre" ochcethir "fyra", då uppdelat efter genus. Då styr olika böjningsformer lenition respektive nasalering av det räknade ordet. Räkneordencóic "fem" ochsé "sex" styr likaså lenition, i genitiv nasalerar de (utan speciell böjningsform). Räkneordensecht "sju",ocht "åtta" ochnoí "nio" nasalerar det räknade ordet.
Under helamedeltiden bestod nära ekonomiska och kulturella kontakter mellan Irland och grannländerna, framför allt de övrigaBrittiska öarna, men även medBretagne. Genom att delar avDál Riata expanderade till sydvästraSkottland och irer bosatte sig påIsle of Man (exakt när är omstritt, men troligen mellan 400-talet och 600-talet) kom forniriskan att användas i koloniseringsområdena. Även medWales fanns det täta förbindelser, men iriskan kunde i längden inte hålla sig kvar där. I norra och västra Skottland samt på Isle of Man slog iriskan varaktigt igenom och utvecklade sig (möjligen från ungefär 900-talet till 1100-talet) självständigt. En bromsande faktor för skiljaktiga utvecklingar var framför allt inflytandet från vandrande diktare (filid), som utförde sitt arbete både på Irland och i Skottland och bidrog till en vittgående och länge ihållandestandardisering av åtminstoneskriftspråket i båda områdena. En splittrande faktor var däremot det språkliga inflytandet frånvikingarna, som var vida större i Skottland och på Isle of Man. Resultatet av den bestående koloniseringen av skandinaver (som inte skedde i denna omfattning på Irland) bestod å ena sidan av ett betydande antallånord samtortnamn, å andra sidan i förenkling av de grammatiska strukturerna i denskotska gaeliskan ochmanx.
