| For LP Fans Only | ||||
| ||||
| Samlingsalbum avElvis Presley | ||||
|---|---|---|---|---|
| Utgivning |  23 januari1959 | |||
| Inspelat | Juli 1954–september 1956, Sun Studio,Memphis, RCA Studios, McGavock Street,Nashville, RCA Studio 1,New York City, 20th Century Fox Stage 1, Hollywood, Radio Recorders,Hollywood | |||
| Genre | Rock'n'roll,rockabilly,blues,country,pop | |||
| Längd | 24:04 | |||
| Skivbolag | RCA Victor | |||
| Producent | Sam Phillips,Steve Sholes, Lionel Newman,Elvis Presley | |||
| Ljudtekniker | Bob Farris, Ernie Oehlrich, Bob Mayer, Ken Runyon, Thorne Nogar | |||
| Elvis Presley-kronologi | ||||
| ||||
| Singlar frånFor LP Fans Only | ||||
| ||||
For LP Fans Only är ett samlingsalbum av den amerikanske sångaren och musikernElvis Presley. Det är hans sjunde album och det släpptes avRCA Victor imono (LPM 1990) den 23 januari 1959.[1] Det var det första albumet i musikhistorien där artistens namn saknades på omslaget.
När Elvis Presley påbörjade sin tvååriga värnplikt i mars 1958 fanns endast ett begränsat antal nya låtar tillgängliga för utgivning. För att upprätthålla intresset kring honom och hans musik valde hans manager, Tom Parker, och hans skivbolag, RCA Victor, att ompaketera äldre material som ännu inte förekommit på något album.For LP Fans Only var det första av tre sådana album som släpptes 1959, och bestod av tio låtar, varav nio hade utkommit på singel och en på EP. Fyra av låtarna, däribland "That's All Right" och "Mystery Train", var inspelade och utgivna på Sun Records 1954 och 1955. Fem var studioinspelningar för RCA, och en, "Poor Boy" härrörde från Elvis första film,Love Me Tender.
Elvis Presleys fyra första album hade sammanlagt legat 29 veckor på förstaplatsen på Billboards albumlista i USA, och de två följande albumen hade nått tredje respektive andra plats. Det sjunde albumet,For LP Fans Only, nådde dock endast plats 19 på samma lista.[2][3][4] På den konkurrerandeCashbox-listan nådde det plats 20.[5] Det sålde initialt 200 000 exemplar i USA, vilket ändå var en framgång eftersom alla låtar redan hade släppts på singel- och EP-skivor.[6]
Den 24 mars 1958 påbörjade Elvis Presley sin militärtjänstgöring[9][10][11] med sin grundutbildning vidFort Hood iTexas.[12][13][14] Den 14 augusti 1958 avled Elvis mor, Gladys, som han stod mycket nära.[15][16] Den 22 september 1958 avreste han till Tyskland[17] där han skulle tillbringa återstoden av sin tjänstgöringstid fram till mars 1960.[7][8] Under Elvis bortovaro från musikscenen skulle hans manager, Tom Parker, och hans skivbolag, RCA Victor, arbeta på att hålla Elvis kvar i rampljuset.[18][19] Parker tänkte också förbereda scenen för Elvis nya karriär vid hemkomsten,[19] vilket innebar att i första hand göra honom till en filmstjärna på heltid. En filmkarriär ansågs både mer prestigefylld och ekonomiskt mer fördelaktig än en fortsatt satsning på enbart musik.[8] Parker lyckades också förhandla fram betydande förbättringar av Elvis filmkontrakt.[20][19]
Under flera år hade Parker och RCA:s ansvarige Steve Sholes bråkat om hur många skivor som skulle ges ut per år.[19] Parker ville inte att Elvis skulle överexponeras och förespråkade en liten utgivning för att inte mätta marknaden.[21][19] RCA förutsatte att rock'n'roll förr eller senare skulle ersättas av nya trender, så som skett med musikstilar tidigare,[8] och Sholes ville intensifiera utgivningstakten och smida medan järnet var varmt.[19]
Elvis Presley hade överträffat alla tidigare artisters framgångar inom skivindustrin, och han var fortfarande den bäst säljande artisten i skivbranschen.[22] Under hans frånvaro hösten 1958 var skivförsäljningen fortsatt stark, mycket till följd av de nyaKing Creole-utgåvorna[23][24] och samlingsalbumetElvis' Golden Records.[25] Däremot tycktes de dagar då hans skivor sålde i två till tre miljoner exemplar vara förbi.[26][8]
Skivmarknaden var totalt sett på nedgång. Försäljningen av singlar sjönk, och albumförsäljningen hade ännu inte utvecklats för att kunna kompensera för tappet.[8] Steve Sholes hade ihärdigt argumenterat för fler inspelningar för att säkerställa att det fanns material för utgivning under den tid Elvis skulle vara borta, och Parker hade till slut gått med påen extra inspelningsdag i juni 1958 då Elvis hade permission.[8] Detta gav upphov till fem låtar, av vilka fyra framgångsrikt kunde ges ut på singel under 1958 och 1959.[19][18] Men Sholes hade velat säkra minst 22 låtar, tillräckligt för fem singlar och ett helt album. I stället hade han dessa fem låtar och ytterligare en dryg handfull överblivna inspelningar där flera inte var färdiga och Elvis hade ansett dem vara otillfredsställande för utgivning.[19][21] Sholes försökte på alla sätt få Elvis att spela in fler låtar, erbjöd sig till och med att åka till Tyskland och spela in där, men Parker sade nej.[27][20] RCA krävde dock att Elvis, som stod för upp till 40 procent av bolagets årliga försäljning, skulle fullfölja sitt kontrakt om minst fyra singlar och ett album per år.[19]
Parker valde därför att paketera om Elvis äldre singlar i en serie EP-skivor med titelnA Touch of Gold.[28][29] Han lät också tillsammans med RCA sammanställa tre nya samlingsalbum som utkom under 1959. De bestod av tio låtar vardera,[18][24] där alla tidigare utkommit på singel- eller EP-skivor men inte på album.[28] Den första av dessa varFor LP Fans Only[30] följt avA Date with Elvis[31] ochElvis' Gold Records, Vol. 2.[32][28]
I slutet av januari 1959,[1] medan Elvis befann sig i Tyskland, gav RCA ut samlingsalbumetFor LP Fans Only.[24][28] Det var ingen genomtänkt sammanställning,[33] utan bestod av låtar som varken hängde samman tidsmässigt eller tematiskt.[18] Utöver att hålla Elvis namn i blickfånget var syftet att nå den växande LP-marknaden.[6] Albumet bestod av tio tidigare utgivna låtar – nio från singlar och en från en EP – som aldrig utkommit på LP.[6] De äldsta låtarna på albumet var närmare fem år gamla[24] – fyra låtar som ursprungligen hade givits ut på Sun Records 1954 och 1955.[24] Den nyaste var "Playing for Keeps", som tillsammans med A-sidan "Too Much" varit en hit på singellistan under vintern 1957.[24] En anmärkningsvärd detalj med albumet var att Elvis genombrottslåt "That's All Right" och den hyllade "Mystery Train" fick sin albumdebut.[18]
| ||
| Elvis Presleys första singel på Sun Records: "That's All Right" med B-sidan "Blue Moon of Kentucky".[34][35] |
"That's All Right" var Elvis Presleys första professionella inspelning,[36] utgiven på singel tillsammans med den två dagar senare inspelade "Blue Moon of Kentucky".[37][38][39][40][41] Två gånger – i juli 1953 och januari 1954 – besökte ElvisMemphis Recording Service och spelade in sammanlagt fyra låtar för eget bruk,[a][43][42][36] i förhoppning om att uppmärksammas och få möjlighet att göra en riktig inspelning. Sommaren 1954 kontaktades han av studion. Sam Phillips satte honom i kontakt med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black, och tio dagar senare, den 5 juli 1954, återvände de till studion för att försöka spela in något kommersiellt gångbart.[42][44][45]
Scotty Moore spelade leadgitarr, Elvis kompgitarr ochBill Blackståbas.[47] Inledningsvis försökte de med ballader som Elvis kände till, i en stil liknande dem han tidigare spelat in privat.[38] De spelade in "Harbor Lights"[42] och "I Love You Because",[48] men inspelningarna var förhållandevis traditionella.[38][49][50] Under en paus tog Elvis spontant upp sin gitarr och började spelaArthur Crudups "That's All Right, Mama". De båda andra föll in i kompet.[51][52][53] Sam Phillips insåg omedelbart att de hade något speciellt.[54][49][48][36][55]
Jämfört med Crudups version är tempot snarlikt,[48] även om Elvis tolkning går något snabbare.[56] Han förenklade och förändrade också delar av melodin, särskilt i de två sista verserna.[48] Genom att korta av låten, ge den en mer konventionell struktur och ett råare uttryck, samt kombinera en självsäker men samtidigt sårbar sångstil,[48] skapade han en mer kommersiell inspelning.[48] Han omformade Crudups något lojt framförda blueslåt till en mjukt klingande country-popmelodi, nu med en mer rytmisk, drivande basgång.[56] Det blev en blueslåt med tydliga countryinfluenser.[53] "That's All Right" har fått en central plats i populärmusikhistorien, och dess tillkomst beskrivs ofta som en betydelsefull händelse som inledde en musikalisk och kulturell revolution. Med den blev Elvis Presley den förste unge vite artisten från Södern att nå berömmelse genom att sjunga rock'n'roll – en stil han inte skapade, men som ändå skiljde sig från allt som föregick den.[57][58][59]
_-_Memphis_-_Tennessee_-_USA_(7206762220).jpg)
"You're a Heartbreaker" spelades in vid en session iSun Studio sent 1954, möjligen den 15 november,[61][62] samtidigt med "Milkcow Blues Boogie".[63] De båda låtarna kom att utgöra Elvis tredje singel på Sun, släppt i januari 1955 (Sun 215).[60] Scotty Moore spelades leadgitarr, Elvis Presley kompgitarr och Bill Black ståbas.[61][63] De utgjorde en trio som sedan oktober 1954 hade börjat kalla sig "Blue Moon Boys" när de uppträdde.[64] På plats var också gitarristen Doug Poindexter, som dock inte deltog i inspelningarna.[61] "You're a Heartbreaker" hade skrivits av Sam Phillips vän Jack Sallee, och var hans enda kända låt.[65][63] Den var en countryinfluerad låt,[66] och kan ha varit den första av Elvis inspelningar som kan betecknas som renodlad country,[67][68][69] även om också tidigare inspelningar var countryinfluerade.[67] Den var en country-pop-låt i upptempo.[70] Till skillnad från "Blue Moon of Kentucky", där Elvis hade omformat en traditionell countrysång till något modernare, behöll den ganska snabba "You're a Heartbreaker" ett mer traditionellt uttryck.[67][71] Framförandet är avskalat och lekfullt, men rymmer också en viss råhet.[67]
"I'm Left, You're Right, She's Gone" spelades in den 5 mars 1955[72] och blev B-sida på Elvis fjärde Sun-singel som utkom den 10 april tillsammans med den en månad tidigare inspelade "Baby Let's Play House".[73][60][74] Sam Phillips hade bett den unge Stan Kesler, som själv hoppades få spela in för Sun Records, att skriva en låt åt Elvis. Tillsammans med Bill Taylor skrev han "I'm Left, You're Right, She's Gone". Låten Elvis kom att spela in var således en originalkomposition.[74][69]
Sam Philips hade också anlitat den unge Jimmie Lott att spela trummor på sessionen,[74][75] vilket blev första gången som slagverk användes under en Elvis Presley-session.[74][69] Elvis spelade in låten i två versioner, en snabb och en långsam. Sam Phillips gav ut den snabbare versionen.[74] Den utgivna versionen låg mer i linje med dåtidens kommersiella överväganden.[67] Det var en rockabillyballad,[67] men med en tydlig countryprägel.[74][69] Stämningsmässigt påminde den om både "You're a Heartbreaker" före den och "I Forgot to Remember to Forget" efter den.[46][74] Samtidigt hade den med sin galopperande energi[67] samma ljusa, melodiska tilltal som "That's All Right". Den fick därför stor uppmärksamhet på countryradiostationer och nådde många nya marknader utanför Elvis kärnregion, som omfattade Tennessee, Mississippi, Louisiana, Arkansas och Texas.[73]
Det är oklart när den långsamma versionen, som tidigt också kallades "My Baby's Gone",[67] spelades in. Det kan ha skett flera månader tidigare.[74] Den enda dateringen som finns säger samma dag som den snabbare versionen, den 5 mars 1955.[76] Den utkom officiellt först trettio år senare på albumetA Golden Celebration.[74] Den versionen hade ett bluesarrangemang i långsamt tempo,[67] vilket var dess mest framträdande kännetecken,[74] med en gitarrslinga inspirerad av Delmore Brothers "Blues, Stay Away From Me".[69]
"Mystery Train": I juli 1955, troligen den 11:e[77] eller 21:a,[78] under Elvis sista fullskaliga session för Sun Records,[79] spelades tre låtar in: "Tryin' to Get to You", som var tänkt att bli den sjätte Sun-singeln, men som aldrig gavs ut då Elvis kontrakt såldes till RCA,[80][81] samt "Mystery Train" och "I Forgot to Remember to Forget", som blev Elvis femte och sista singel på Sun.[81][60][82] Scotty Moore och Elvis Presley spelade som vanligt gitarr under inspelningarna medan Bill Black spelade bas.[83] Till denna session hyrde Sam Phillips in trummisen Johnny Bernero.[78][84][85] Han deltog dock inte på inspelningen av "Mystery Train".[78][85]
"Mystery Train" hade skrivits av bluessångaren Junior Parker, och senare tilldelades även Sun Records ägareSam Phillips upphovsrätt på låten.[86][77][87] Den hade 1953 varit en lokal hit för Junior Parker på Sun, men Elvis version är mycket annorlunda i jämförelse med Parkers original.[79][86] Även om båda versionerna har ett tågliknande rytmiskt driv i arrangemanget, framför Elvis låten mycket snabbare och inte som Parkers långsamma blues.[79][88] Elvis omformade återigen en låt,[79] där arrangemanget förenklades med färre instrument och utan blås.[89] Scotty Moores gitarriff lånades från Junior Parkers andra låt på singeln, "Love My Baby",[86] och den frammanade känslan av ett rullande tåg, medan Bill Black höll takten på sin bas.[88] Elvis framför den lekfullt och livfullt, men med tydlig frasering och andningskontroll,[88][88] och han förändrar fraseringen genom att snabbt klippa av sista tonen i varje textrad.[79] Texten skildrar en värld i kaos, med förluster och brustna hjärtan.[90] Tillsammans med "Tryin' to Get to You" brukar "Mystery Train" ses som höjdpunkten för Elvis kreativitet på Sun,[91][88] och den räknas till hans främsta Sun-inspelningar.[79]
"I Was the One": Elvis Presleys första studiosession för sitt nya skivbolag,RCA Victor, ägde rum den 10–11 januari 1956[95][96] i deras studio på McGavock Street i Nashville.[93][97] Under första dagen spelades "I Got a Woman",[98][99] "Heartbreak Hotel" och "Money Honey" in.[95][97] Följande dag spelade Elvis in två av de tio låtar som RCA:s Steve Sholes hade föreslagit. Den ena var balladen "I'm Counting on You", den andra "I Was the One", även den en ballad.[100][101][102][96] Vid sessionen deltog förutom Elvis Presley på sång och gitarr,Scotty Moore på gitarr ochBill Black på bas.[97]D. J. Fontana, som skulle komma att spela trummor med Elvis under lång tid framöver, gjorde här sin studiodebut.[103][104][105] GitarristenChet Atkins, som hade i uppgift att samordna inspelningen på plats i Nashvilles RCA-studio,[106] deltog också på gitarr, ochFloyd Cramer spelade piano.[93][107] Under andra inspelningsdagen fanns dessutom Gordon Stoker från sånggruppenThe Jordanaires och bröderna Ben och Brock Speer på plats och stod för bakgrundssången.[96]
"I Was the One" hade skrivits av Hal Blair och Bill Peppers, men trots att de arbetat med låten i flera månader hade de inte lyckats få till texten och melodin som de önskade. Eftersom både Elvis och representanter för musikförlaget Hill & Range gillade låten, tog musikförlaget den till Aaron Schroeder och Claude Demetrius, som vid denna tid samarbetade, och bad dem att inom några dagar färdigställa låten, vilket de också gjorde.[108][97] Tillsammans med Chet Atkins utarbetades ett enkelt men genomarbetat arrangemang.[109][110] Elvis röst var här starkare än den någonsin hade varit i Sun Records studio,[110] också för att han för första gången någonsin fick stöd i sången av de tre bakgrundssångarna.[111][110][93] Låten handlar om en man som ångrar allt han lärt sin tidigare flickvän om kärlek och passion.[112] Det var en ballad som tonåringar kunde relatera till.[112] Den blev stilbildande för de beat-ballader som Elvis senare spelade in.[112] I senare intervjuer beskrev Elvis ofta "I Was the One" som en av sina favoriter och inspelningen som ett av de stoltaste ögonblicken i sin tidiga RCA-karriär.[112][109] "I Was the One" gavs ut på singel som B-sida tillsammans med "Heartbreak Hotel", vilken blev Elvis första listetta påBillboard Hot 100.[113]
"My Baby Left Me" spelades in den första dagen av den inspelningssession som ägde rum den 30–31 januari och 3 februari 1956 i RCA:s studio 1 iNew York.[115] Inspelningarna var förlagda dit mellan Elvis två första nationella tv-framträdanden påTommy andJimmy DorseysStage Show.[116][117] Vid tillfället spelades de fyra återstående låtarna på Elvis debutalbum,Elvis Presley in: "Blue Suede Shoes", "One-Sided Love Affair", "I'm Gonna Sit Right Down and Cry (Over You)" och "Tutti Frutti".[118] Övriga låtar som spelades in var "So Glad You're Mine", "Lawdy Miss Clawdy" och "Shake, Rattle and Roll". Som vanligt deltog Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas och D. J. Fontana på trummor, samt därutöver Shorty Long på piano.[119][120][121][115]
"My Baby Left Me" hade skrivits avArthur Crudup,[116] som också hade skrivit "So Glad You're Mine"[115] och Elvis första singel, "That's All Right".[38][122][116] Crudup hade först spelat in blueslåten 1950, men Elvis omarbetade version gjorde den mer tillgänglig för dåtidens unga.[116] Elvis sjöng den i ett högre tonläge än vanligt, vilket gav rösten en sorts klagande ton.[116] Soundet påminner mycket om det på Sun-inspelningarna,[116] men här tillkommer trummor och piano.[122] Låten gavs ut som B-sida på singel tillsammans med "I Want You, I Need You, I Love You",[116][123] som toppade bästsäljarlistan i USA.[124][2][125]
"Lawdy, Miss Clawdy": Steve Sholes hade föreslagit sex låtar, men Elvis hade avfärdat alla förutom "One-Sided Love Affair".[122] Eftersom en uppföljare till "Heartbreak Hotel" fortfarande saknades, återvände gruppen till studion den 3 februari efter två dagars uppehåll.[122][118] Fortfarande saknades nya låtar som Elvis ville spela in.[127] Därför tog han sig först an "Lawdy, Miss Clawdy" ("Jösses, fröken Clawdy!"),[116] en rhythm-and-blues-låt, skriven och först utgiven avLloyd Price 1952.[126][118] Prices originalversion var kraftfull och självsäker med en vemodig ton[118] där Price lät både vädjande och arg.[126] Trots att Elvis gjorde en cover på Prices vid den tiden redan klassiska originalversion[116][118] förnyade han låten och gjorde den till sin egen.[128][118][129] Han tycks ha betraktat Miss Clawdys beteende med förundran.[126] Låten inleds med Shorty Longs pianointro itrioltakt,[116][126] och har ett arrangemang som är enklare och utan blås.[116] Elvis framförande är lekfullt.[126] Han skulle återkomma till "Lawdy Miss Clawdy" både i sintv-special från 1968[118] och senare på scen under 1970-talet.[116]
"Shake, Rattle and Roll", skriven av Jesse Stone[130] under namnet Charles Calhoun,[115][132] hade ursprungligen utkommit medBig Joe Turner i april 1954.[130][127][131] I juni 1954 släppteBill Haley & His Comets en coverversion[130][133] som gjorde Bill Haley till en nationell stjärna.[127] Elvis började framföra låten live sent 1954. Han sjöng den påLouisiana Hayride och i ett medley med "Flip, Flop and Fly" på The Dorsey Brothers "Stage Show" i januari 1956.[134][135] Big Joe Turners R&B-hit[133][127] hade enboogie woogie-känsla via pianospelet och skapade ett dansvänligt storbandssound med handklappningar och saxofonspel.[130] Haleys grupp behöll saxofonspelet men lade till ett countryinfluerat baskomp med slapteknik.[130]
Elvis inspelning, som blev sessionens sista,[121] liknade hans live-framförande av låten.[136] Jämfört med Turners och Haleys versioner var Elvis tolkning mer energisk, gitarrdriven och rockabillyinfluerad.[134] Soundet liknade det på Sun-inspelningar som "Good Rockin' Tonight", inte minst genom Scotty Moores slingrande gitarrspel, men med ett fylligare arrangemang.[134] Efter några tagningar uttryckte Steve Sholes oro över den vågade textraden "solen lyser genom de där klänningarna som du bär",[en 1] varpå versen togs bort.[127][136] När versen togs bort försvann även Shorty Longs pianosolo.[127] När inspelningen var klar ansåg Sholes att låten behövde bakgrundssång. Eftersom inga bakgrundssångare hade hyrts in till sessionen, fick Elvis och kompbandet – Scotty Moore, Bill Black och D. J. Fontana – för första och enda gången själva lägga på bakgrundssången.[127][121][115] "Shake, Rattle and Roll" gavs ut tillsammans med "Lawdy Miss Clawdy"[118] i ett massläpp av singlar i augusti 1956.[137]
"Poor Boy" spelades in för Elvis första film,Love Me Tender. Liksom filmens övriga tre låtar skrevs den av filmens musikaliske ledare, Ken Darby.[138] Elvis manager Tom Parker insisterade dock på att även Elvis skulle krediteras som låtskrivare på samtliga låtar i filmen. Eftersom Darby var ansluten till ASCAP och Elvis till konkurrerande BMI – två organisationer som inte tillät gemensamma upphovsrätter – listade Darby sin fru Vera Matson hos BMI och angav henne som låtskrivare. Därför tillskrivs "Poor Boy" Matson–Presley.[139][138] Filmbolaget20th Century Fox insisterade på att musiken skulle spelas in i deras stora filmstudio med deras egna musiker. Elvis fick varken välja vilka låtar som skulle spelas in eller spela in med sitt eget band.[140][141] Eftersom filmens handling var förlagd till 1800-talet användes enbart akustiska instrument.[142] Vito Mumolo spelade gitarr, Michael "Myer" Rubin bas, Richard Cornell trummor, Luther "Red" Roundtree banjo och Dominic Frontieri dragspel. The Ken Darby Trio stod för bakgrundssången.[141][143]
"Poor Boy" spelades in den 24 augusti 1956.[141] Den 4 september spelades en tredje vers in instrumentalt och dagen därpå lade Elvis på sin sång till den nya versen.[143][137] Låten var en nyskrivenhillbilly-folksång,[144][145] en stilhärmande countrymelodi med dragspelsackompanjemang.[146][144] Elvis sjöng den i sitt högre register med en mjuk röst.[145] Filmen fick inget eget soundtrackalbum. I stället gavs de fyra låtarna, inklusive huvudlåten "Love Me Tender", ut på en EP den 21 november 1956.[144] Utöver titellåten[3] tog sig även "Poor Boy" in på topplistan och nådde plats 35.[146] Skivan sålde initialt över 600 000 exemplar[144] och registrerades 1992 av RIAA för en försäljning av en miljon exemplar.[147]
"Playing for Keeps" skrevs av Stan Kesler,[75][148][149] som även låg bakom Sun-låtarna "I'm Left, You're Right, She's Gone" och "I Forgot to Remember to Forget"[150][151][152] Den spelades in under en tredagarssession den 1–3 september 1956 på Radio Recorders i Hollywood. Sammanlagt färdigställdes 13 låtar,[75] 11 som hamnade på albumetElvis och två som gavs ut på singel – "Too Much" och "Playing for Keeps".[153] Utöver Elvis Presley på sång och gitarr, deltog Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas och D. J. Fontana på trummor. The Jordanaires, som vid denna tid var ett fast inslag i både Elvis studioinspelningar och hans liveframträdanden[150] medverkade på bakgrundssång.[154][155] Ingen pianist hade anlitats,[156] och därför turades Elvis Presley och tenorsångaren Gordon Stoker frånThe Jordanaires om att spela piano på de låtar där det behövdes.[137][157][158][159]
"Playing for Keeps" spelades in som första låt den första dagen.[157] Elvis spelade själv piano på låten.[157][156] Det var en rak, stillsam och innerlig ballad med en countrykänsla,[160][151] som Elvis sjöng med en röst som samtidigt var ömsint och beslutsam.[150] The Jordanaires röster växlade i bakgrunden mellan att ge Elvis stöd under verserna och att skapa ett samspel med honom under sticket.[150] Tillsammans med A-sidan "Too Much" gavs den ut på singel i januari 1957,[161] och nådde plats 34 på Top 100-listan,[124] medan "Too Much" nådde 2:a plats på Top 100-listan och toppade bästsäljarlistan.[124][2]
AlbumetFor LP Fans Only utkom den 23 januari 1959.[1] Det debuterade den 23 mars 1959 på plats 20 på albumlistanBillboards "Best-Selling LP's" i USA,[3] som vid tiden omfattade 25 album.[162] Den 30 mars 1959, efter två veckor på listan, nådde det plats 19,[6][162][163][164] som blev dess högsta position.[3][6] Totalt låg albumet 8 veckor på listan.[3]
PåCashbox noterades albumet första gången den 14 mars 1959 på plats 24 på tidningens bästsäljarlista,[5] som vid tiden omfattade 25 album.[165] Den 18 april, efter fem veckor på listan, nådde det plats 20,[166] som blev dess högsta position. Totalt låg albumet sju veckor på listan.[5]
Originalutgåvan i USA med 10 låtar utkom 1959.[1][167] I Storbritannien gavs albumet ut under namnetElvis (RD 27120) och hade en delvis annan låtuppsättning med 14 låtar.[168][169] RCA återutgav originalalbumet på LP i januari 1965 i elektronisk stereo.[170][171] I april 1989 återutgavs originalalbumet på CD för första gången av RCA.[172][173] En mer omfattande utgåva på två CD:ar släpptes i december 2018 på samlaretikettenFollow That Dream. Denna specialutgåva inkluderade, utöver originalalbumet, ett antal bonusspår, samt live- och radioframträdanden från 1954–1955, TV-framträdanden frånTommy andJimmy Dorsey's Stage Show,TheMilton Berle Show ochTheSteve Allen Show, samt hemmainspelningar gjorda i Tyskland i december 1958.[174][175]
AlbumetFor LP Fans Only var det första i musikhistorien där artistens namn inte fanns med på omslaget.[164] I stället pryddes framsidan av ett porträtt av Elvis Presley, vilket ansågs tillräckligt för att identifiera honom.[164][176] Albumtiteln var diskret placerad i en ruta uppe i hörnet tillsammans med RCA-logotypen.[164] RCA:s grafiska formgivare utnyttjade Elvis militärtjänst för att marknadsföra honom som en god medborgare, vilket återspeglades på baksidan av omslaget där en bild av Elvis i arméuniform fanns.[177][176] Albumet nominerades för bästa grafiska utformning och design av albumomslaget, med Tom Parker som ansvarig. Det förlorade dock mot albumetShostakovich: Symphony No. 5 framförd avNew York Philharmonic under ledning avLeonard Bernstein.[178]
| Professionella recensioner | |
|---|---|
| Publikation | Betyg |
| Allmusic |  [179] |
| MusicHound Rock |  [180] |
| Encyclopedia of Popular Music |  [181] |
| New Rolling Stone Record Guide | [182] |
| The Rough Guide to Elvis | [183] |
IBillboard Magazine skrev man att de utmärkta låtarna på albumet, som består av flera av Elvis Presleys tidigare inspelningar, i huvudsak går i en rockande, bluesig stil. Man menade att han genuint behärskar denna typ av material. Dessutom påpekades att skivomslaget, med en bild på Elvis iklädd arméuniform på baksidan och en porträttbild för fansen på framsidan, är tilltalande.[176]
ICashbox Magazine ansåg man attFor LP Fans Only skulle bli en storsäljare och tillfredsställa Elvis-anhängare i väntan på att Elvis skulle återvända och spela in ny musik. Albumet innehöll gamla singlar från Elvis, många från tiden innan hans berömmelse. Man lyfte särskilt fram energiska låtar som "Lawdy, Miss Clawdy", "Poor Boy", "Mystery Train" och "Shake, Rattle and Roll".[184]
Den amerikanske musikkritikern och musikjournalistenStephen Thomas Erlewine, skrivande förAllmusic, ansåg attFor LP Fans Only har en tydlig bluesprägel och rockar hårt. När albumet utkom hade Elvis Presley varit i det militära i åtta månader, och Erlewine menade att RCA, utan nytt material att tillgå, inte hade mycket att välja på annat än att sammanställa ett album bestående av Sun-inspelningar och RCA-inspelningar som tidigare endast utkommit på singlar och EP-skivor. Han ansåg att även om det skedde oavsiktligt, lyckades de skapa en av 50-talets bästa rock'n'roll-skivor.[179]
Den största förtjänsten, enligt Erlewine, var att Sun-inspelningarna "That's All Right", "Mystery Train", "I'm Left, You're Right, She's Gone" och "You're a Heartbreaker" blev tillgängliga på LP, eftersom de hör till de bästa låtar Elvis Presley någonsin har spelat in. Han lyfte också fram RCA-inspelningar som "Lawdy, Miss Clawdy", "Shake, Rattle and Roll", "My Baby Left Me" och "I Was the One".[179]
Musikskribenten Paul Simpson ansåg albumet vara en märklig blandning av Sun-låtar, återutgivningar och B-sidor, och menade att det senare blivit något överflödigt eftersom allt material tillgängliggjorts på andra album. Han lyfte dock särskilt fram den utsökta "Playing for Keeps".[183]
Under sin första tid på topplistorna i USA sålde albumet 200 000 exemplar[6] – vilket med tanke på det korta albumet med bara tio låtar, som dessutom alla redan var utgivna på singel- och EP-skivor, ändå får betraktas som bra siffror.[6]
For LP Fans Only
| Sida 1[185] | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nr | Titel | Kompositör | Inspelningsdatum[186] | Längd | |||||
| 1. | That's All Right | Arthur Crudup | 5 juli 1954 | 1:59 | |||||
| 2. | Lawdy, Miss Clawdy | Lloyd Price | 3 februari 1956 | 2:11 | |||||
| 3. | Mystery Train | Herman Parker Jr.,Sam Phillips | 21 juli 1955 | 2:28 | |||||
| 4. | Playing for Keeps | Stan Kesler | 1 september 1956 | 2:55 | |||||
| 5. | Poor Boy | Vera Matson,Elvis Presley | 24 augusti 1956 | 2:16 | |||||
| Sida 2[185] | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nr | Titel | Kompositör | Inspelningsdatum[1] | Längd | |||||
| 1. | My Baby Left Me | Arthur Crudup | 30 januari 1956 | 2:14 | |||||
| 2. | I Was the One | Aaron Schroeder, Claude Demetrius, Hal Blair, Bill Peppers | 11 januari 1956 | 2:37 | |||||
| 3. | Shake, Rattle and Roll | Charles Calhoun | 3 februari 1956 | 2:29 | |||||
| 4. | I'm Left, You're Right, She's Gone | Stan Kesler, William Taylor | 5 mars 1955 | 2:41 | |||||
| 5. | You're a Heartbreaker | Jack Sallee | 15 november 1954 | 2:14 | |||||
Total längd: | 24:04 | ||||||||
| CD 1[174][175] | CD 2[174][175] | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Uppgifterna, hämtade från Keith Flynn och Ernst Jørgensen, avser inspelningar gjorda iSun Studio iMemphis,Tennessee, den 5 och 7 juli 1954,[47][37][38] någon gång november eller december 1954, möjligen den 15 november,[61][63] mars 1955, kanske den 5 mars,[72] och mest troligt antingen den 11 eller 21 juli 1955;[78][77] i RCA:s studio iNashville,Tennessee den 10–11 januari 1956;[95][96][97] i RCA:s studio 1 iNew York den 30–31 januari[119][120] och 3 februari 1956;[121][115] på 20th Century Fox stage 1 iHollywood den 24 augusti 1956;[141][143] samt i Radio Recorders Studio 1 iHollywood,Kalifornien, den 1–3 september 1956.[157][158][159][155]
Veckolistor[redigera |redigera wikitext]
Referenser[redigera |redigera wikitext]Anmärkningar[redigera |redigera wikitext]Noter[redigera |redigera wikitext]
Citat på engelska[redigera |redigera wikitext]Källor[redigera |redigera wikitext]
|
