Fläta är en sammanfogning av tre eller fler remsor i ett diagonalt överlappande mönster. Det förknippas inte minst medhårflätor, men förekommer i många sammanhang och är i vissa fall etthantverk i sig självt.
Flätning är en teknik som sannolikt är äldre änvävning, och kanske rent av är upphovet till vävningen. Flätor kan göras helt flata, men också spiralformade eller runda med eller utan kärna inuti. En annan flätvariant som förekommer somvävavslutning är den slags fläta som läggs tätt emot kanten av väven. Flättekniker har varit vanliga för att framställa snören, tågvirke, band, nät med mera.
Förutom för textiler använts för halm, gräs, säv, rottning, kvistar grenar, bark, näver träspån med mera. För korgtillverkning med tekniken, seKorgflätning.
Som del iefterarbetet vidvävning förekommer också flätning i olika grad och slag. Antal grupper av trådar som flätas ger upphov till vad flätningen namnges till. Exempelvis har man i enfemfläta fem grupper av trådar som flätas (inte enbart fem enstaka trådar).
Vid flätning som avslutning på entrasmatta är flätans avslutning och fästning av vikt. En vanlig pärlknut är inte särskilt trevlig att snubbla över på golvet. Flätan måste avslutas på något annat lämpligt sätt, knytas med några enstaka trådar ur flätan, eller surras. Vid knytning av några tampar ur flätan spretar de knutna ändarna ut åt sidorna, varför en fästning av dem, upp tillbaka i flätan, förändrar helhetsintrycket.
Mest omfattande flätarbeten medtextil anknytning är de traditionellafyrflätningarna som förekommit som avslutningar på företrädesvis linnevävar. I Sverige förekommer fyrflätning främst i mellersta Sverige upp till Jämtland och uppvisar likheter med den äldresprångningen. I södra Sverige användes i stället treflätning, som uppvisar likheterknypplade spetsar.[1]
Metoden bygger på att flätorna, i fyrtaliga grupper, övergår i varandra och skapar ettmönster. Avslutningarna blev därmed sådana konstverk att väven i sig gjordes ganska anspråkslös för att inte förta den praktfulla "fransen".
Hårkullornas flätning av framförallt människohår tillsmycken och prydnad är en helt egen konstart, så kalladehårarbeten. Produktionen skedde genom flätning eller knyppling. Med en tradition tillbaka i1500-taletsEuropa kom tekniken av någon okänd anledning tillDalarna omkring1830 och blev där en stor hemindustriell verksamhet, särskilt i byarnaVåmhus ochBonäs. Kullorna spred sitt arbete vidare genom många och långa vandringar där de samtidigt sålde och producerade klockkedjor, ringar, armband, halsband, broscher, örhängen med mera. Än idag kan man titta på och köpa hårarbeten i Våmhus.[2]
 |  |