Fram till 1600-talet kallade man havsdjur i allmänhet för fisk, exempelvis det äldre svenska ordet "valfisk", och fortfarande använder engelskan orden "starfish" om sjöstjärnor och "jellyfish" om maneter. Betydelsen havsdjur finns bara i de västliga indoeuropeiska språken, alltså i germanska, italiska och keltiska språk, men kan möjligen härstamma från det urindoeuropeiska verbet *peh₂- med betydelsen att utfodra, att skydda, att ge näring och är i så fall kognat med urslaviska *piťa och sanskrit पितु (pitu) med betydelsen mat, litauiska piẽtūs "lunch", iriska ith "korn", latin pānis "bröd" samt de engelska, tyska och svenska orden food, Futter och foder.[1]
Fiskar är enparafyletisk grupp, och som sådan har den inte någon naturlig plats i systematik baserad på utvecklingshistoria.Fiskar är den största gruppen inomryggradsdjuren och omfattar cirka 30 000kända arter, och det finns säkert fler arter som vi inte känner till.
Till fiskar räknas de lägre kraniedjuren, pirålar, nejonögon, broskfiskar och benfiskar, bland de senare också tofsstjärtfiskar och lungfiskar som tillhör fyrfotadjurens utvecklingslinje.
Fiskar delas vanligen in i klasserna eller överklasser, som följer:
Fiskarna finns i stort sett överallt där det finns mycket vatten och även i en del ganska små vattensamlingar.Lungfiskar, som lever iAfrika,Sydamerika ochAustralien, kan klara en hel torrperiod genom att gräva ner sig och andas med hjälp avlungor. När derasgölar vattenfylls igen återgår de tillgälandning.
Djuphavsfiskar kallas de fiskar som lever på större djup än 100 meter. Man har hittat fiskar som lever ända nere på 5 000 meter, något som gjort stora evolutionära anpassningar för tryck, kyla och mörker nödvändiga.
Många fiskar saknarljusorgan, och hos de arter som har sådana varierar placeringen stort.Marulken,Lophius piscatorius, har till exempel ett "metspö" med ett lysande "bete" (illicium) ovanpå huvudet.
Nästan alla fiskar har en strömlinjeformad kroppsbyggnad, som kan indelas i huvud, kropp och stjärt; dock är gränserna mellan dessa tre delar inte alltid tydligt markerade.
Plakoid- och ganoidfjäll består avben ochemalj, medan cykloid- och ctenoidfjäll består av enbart ben. Utanpå fjällen har fiskarna ett skyddande slemlager, som produceras av körtlar i huden.
Många fiskar har ettkamouflage för att undkomma rovdjur. Detta efterliknar oftast bottnens färg, eftersom faran brukar komma uppifrån. En del rovfiskar, till exempelgädda (Esox lucius), är dock kamouflerade för att lättare kunna fånga byten.
Hos fiskar som lever istim, till exempelsill (Clupea harengus), är det vanligt medsilverglittrandefjäll för att förstärka illusionen av att stimmet är en enhet, vilket dels kan skrämma ett rovdjur och dels göra det svårare att välja en enskild bytesfisk.
En del fiskar har skarpa färger för att visa att de är giftiga, så kalladaposematisk färgteckning och en del fiskar efterliknar denna utan att själva vara farliga, så kalladmimikry.
Uppkomsten av käkar gjorde det möjligt för fiskar att äta fler typer av föda som exempelvisväxter och andra organismer. Fiskars föda tas in via munnen och bryts ner imatstrupen. Imagsäcken fortsätter nedbrytningen, och hos de flesta benfiskar fortsätter behandlingen ipylorusbihangen (appendices pyloricae), som är fingerliknande blindsäckar. I pylorusbihangen utsöndrasspjälkandeenzymer och näringsämnen absorberas. Hos andra fiskar kommer dessaenzymer frånlevern ochbukspottskörteln. Matsmältningsapparaten avslutas medtarmsystemet. Detta är, till skillnad mot till exempeldäggdjur, inte uppdelat itunn- ochtjocktarm utan är lika tjock hela vägen till analöppningen.
De flesta fiskarter upptar och avsöndrar gaser viagälarna som sitter på varsin sida omsvalget. Gälarna är uppbyggda av trådlika strukturer som kallas filament, som vart och ett innehåller ett nätverk avkapillärer, vilket ger en stor yta som kan upptasyre och avgekoldioxid. Utbytet av dessa sker genom att fiskarna suger in syrerikt vatten i munnen och pumpar ut det över gälarnas filament.Blodet i kapillärerna flyter i motsatt riktning mot vattnet, vilket leder till större utbyte än om det flödat i samma riktning. Det syrefattiga vattnet släpps sedan ut genom gälöppningarna på sidorna av svalget. Vissa typer av fiskar, somhajar ochnejonögon, har flera gälöppningar, men de flesta arter har en enda. Öppningen skyddas av en benig flik. Vissa fiskarter, somguramier, har utvecklat ett organ kallatlabyrint som gör att de kan klara sig i omgivningar fattiga på syre eller som ofta torkar ut. Ett rör leder syrerik luft till detta organ genom fiskens mun. Lungfiskar, bågfenor, fengäddor och bengäddor andas med lungor.
Fiskar har ett slutetblodomlopp med etthjärta som pumpar runtblodet i ett enkelt kretslopp genom kroppen; blodet går från hjärtat till gälarna och därifrån vidare till resten av kroppen och sedan tillbaka till hjärtat. De flesta fiskar har hjärtan med fyra delar:Sinus venosus,förmak,kammare ochBulbus arteriosus. Trots detta har hjärtat bara två rum, då Sinus venosus är en tunn säck som samlar blodet från fiskens vener innan det släpps in i förmaket, och bulbus arteriosus är ett tjockt rör som förbinder hjärtat medaortan. Förmaket är ett stort muskulöst rum, som ser till att blodet endast flödar en väg ur kammaren, vilket är ett rum med tjocka, muskulösa väggar som står för själva pumpandet av blodet.
Även om de flesta fiskar ärväxelvarma finns det arter som inte följer detta mönster. Endotermabenfiskar tillhör allaunderordningen Scombroidei, som till exempelsvärdfisk,tonfisksläktet och en "primitiv"makrill. Alla hajar i familjenLamnidae har möjlighet att höja sin kroppstemperatur, och det finns indicium på att även medlemmar av familjenAlopiidae har denna förmåga. Det finns också stora skillnader i vilka grader de olika arterna kan variera kroppstemperaturen; svärdfisken och besläktade arter kan bara värmaögonen ochhjärnan medantonfisk ochhåbranden kan upprätthålla temperaturer mer än 20 °C över vattnets. Även om endotermi kostar mycket energi tros den istället ge fördelar som starkare muskler, snabbarenervsystem och snabbarematsmältning.
Precis som många andra vattenlevande arter avsöndrar fiskar överflödigtkväve i form avammoniak. En del av restprodukternadiffunderar ut genom gälarna till det omgivande vattnet, medan andra utsöndras med hjälp avnjurarna som filtrerar ut dem från blodet, och hållerammoniakhalten i blodet i schack. Saltvattenlevande fiskarter förlorar vatten genomosmos, vilket gör att salterna aktivt måste pumpas ut ur kroppen.Hajar och de flesta andrabroskfiskar får ut salterna främst genom en körtel vid analöppningen, men också via njurar och tarmsystem.Benfiskar löser problemet genom att dricka mycket vatten och särskildakloridceller igälarna pumpar utklorid- och natriumjoner. Genomnjurarna utsöndrasmagnesium-,kalcium- ochsulfatjoner. Det omvända förhållandet gäller för sötvattensfisk, som tenderar att få in mer vatten än vad som är nyttigt, och därför har njurar som skapar så utspädd urin som möjligt, samtidigt som salter aktivt pumpasin av kloridcellerna vid gälarna, samt att fisken får i sig salter via födan. Vissa fiskarter har anpassningar i gälar och njurar som kan gör att de kan utföra båda dessa funktioner och har därmed möjlighet att överleva både i sött och salt vatten.[2]
Nästan alla dagaktiva fiskar som lever på djup sådana att solljus kan tränga ned till dem har väl utveckladeögon medfärgseende som är minst lika goda som människans. Dessutom har många fiskarter specialiserade celler som är ansvariga för mycket finalukt- ochsmaksinnen. Trots att de har öron har många fiskar dålig hörsel. Flera fiskarter har dock känsliga receptorer som utgörsidolinjen, och låter dem upptäcka även svaga strömmar och vibrationer, och därigenom upptäcka andra fiskar och organismer. Vissa fiskarter, sommalartade fiskar och hajar, har organ som låter dem upptäcka svagaelektriska strömmar. Andra arter, somdarrålen, kan också alstra elektricitet av sig själva.
Fiskar kan ha antingenyttre- ellerinre befruktning. Vid yttre befruktning utsöndrar honanrom, ofta på sjö- eller havsbotten, varefter hanen befruktar äggen medmjölke, fiskenssädesvätska. Vid inre befruktning sprutas mjölken in i honan. Hos dessa fiskarter utvecklas vanligen ändå i form av ägg och får då näring frånäggulan, men hos vissa arter, som vissa hajar, utvecklas inte embryona iägg alls utan får näring direkt från moderns kropp. I båda fallen föds ungarna levande.
Hossjöhästar lägger honanrommen i en ficka på hanens buk, som han sedan befruktar och bär på.
Det finns många olika exempel på fortplantningsbeteenden hos fiskar. Ett ärstor- ochsmåspigghanens vana att bygga ett rede, som han sedan presenterar för en förbipasserande romstinn hona. Spigghanen får vidlekperioden även en kraftigt röd fläck på undersidan som visar hur stark och fertil han är.Experiment har visat att spigghanar reagerar mycket aggressivt mot röda föremål som närmar sig hans rede. När en hona har lagt sin rom i spigghanens bo vaktar han den och viftar med fenorna med jämna mellanrum för syresättning.
En del fiskartervandrar i samband med fortplantning, i en del fall mellan söt- och saltvatten.
Enligt en av många forskare accepterad teori, utvecklades käkar från två benpar mellan gälöppningarna, nära munnen. Detta skedde för ca 425–450 miljoner år sedan. Tidsepokendevon (400–360 miljoner år sedan) har kallatsfiskarnas era. Ben- och broskfiskarna var inte särskilt stora vid denna tid, utan de stora grupperna fiskar som främst utvecklades och spred sig i haven och sjöarna var de nu utdöda Placodermi och Acanthodii, exempelvistaggpansarhajar.[2]
Urfadern är troligen en fisk med benskelett. En störning i utvecklingen gjorde att ett broskskelett istället utvecklades. Normalt har allaryggradsdjur som embryo ett broskskelett, som vartefter mineraliseras till ben.
Broskfiskar saknarsimblåsa. Hajar får dock lite flythjälp av stora mängder olja som de förvarar ilevern. Vissa arter av hajar och flera arter av rockor kan ligga och vila påbotten, och använder dåkäk- ochsvalgmuskler för att pumpa vatten övergälarna.[2]
Benfiskar omfattar ca 29 000 arter och delas in istrålfeniga fiskar (Actinopterygii) ochlobfeniga fiskar (Sarcopterygii).En viktig evolutionär anpassning hos vattenlevande benfiskar ärsimblåsan, som finns hos många arter. Med den kan fisken reglera sin flytförmåga och därmed spara energi och få lättare att manövrera.Simblåsan är samma struktur som delungor många andravertebrater har, men forskarna är osäkra på vilket som kom först av lungorna eller simblåsan. En teori är att lungor utvecklades först, som kompement till gälar, hos fiskar som levde i pölar, träsk eller andra grunda vatten.[2]
De flesta fiskar tar sig fram genom att simma i vatten, antingen genom att röra muskler längs med kroppen och vifta medstjärtfenan, "paddla" sig framåt med sidfenorna, eller som åla sig fram i s-formiga banor. Ett fåtal har dock utvecklat andra sätt, som att krypa,flyga eller gräva sig framåt under botten.[2]
Slamkrypare kan krypa runt på land och vara ifrån vatten i flera dagar. De kan även klättra upp imangroveträd, om än inte så högt.Klättrande gurami kan också ta sig fram på land, men den ålar snarare än kryper. En del fiskar kryper på havs- eller sjöbotten istället för att simma.[2]
Flygfisk kanglidflyga upp till hundra meter. Det finns två typer av flygfisk; en med ett "vingpar" (egentligen fenor) och en med två "vingpar". De flyger inte som fåglar och insekter gör, utan gör ett kraftigt hopp och spänner sedan ut sina omvandlade fenor. Fisken kan då glidfyga, cirka en meter över havsytan.
Majoriteten av fiskarna ärrovdjur, resterande delar ärväxtätare eller en lite ovanligare typ som lever på rester av andra fiskar, till exempel fenor, fjäll och parasiter. I sötvatten utgörinsekterna en viktig del av fiskarnas föda och iregnskogarna finns det fruktätande fiskar som utgör en viktig del av fröspridningen.
Bland rovfiskarna finns två huvudstrategier:
En strategi är att söka upp ett byte och sedan attackera. Så jagar bland annathajar.
Den andra strategin är att vara stilla och vänta på att ett byte ska simma förbi tillräckligt nära och sedan göra ett snabbt anfall. Den strategin används av gäddor och andra mindre rovdjursfiskar.[3]
Fiskar finns som husdjur. De hålls då iakvarium (se vidareakvariefiskar). Många arter kan dessutom odlas i fångenskap. Man matar dem exempelvis med fiskmat som tillhandahålls av en zoo- eller livsmedelsbutik. Det finns mycket akvarietillbehör att köpa, prydnadssaker som dykare, skattkistor, förlista skepp och dylikt.
I akvariet bör sitta en liten pump som renar vattnet och håller det cirkulerande. Annat alternativ är syrepiller som avger syre och bubblar lite smått i ungefär en vecka. Därefter måste nytt piller tillföras.
För att hålla akvariet rent en längre tid är det en bra idé att ha en eller flera slamsugare (fiskar som glider runt och äter avfall t.ex. mal). Det kan förlänga renlighetsperioden med flera veckor i ett akvarium av storlek medium-large.
Fisk har en symbolisk betydelse för många, bland annat symboliserar den fruktsamhet förbengalerna.Kristna använder fisken som symbol bland annat som en kvarleva från förföljelsetiden iRomerska riket. När en person mötte någon som skulle kunna vara kristen ritade man upp en halv stiliserad fisk på marken. Var den andra personen också kristen förstod denne gesten och fyllde i den andra halvan vilket skapade symbolenICHTHYS. Fisk förekommer på flera ställen iBibeln och flera avJesu lärjungar var fiskare. Vid ett tillfälle fickJesus fem bröd och två fiskar att räcka till flera tusen personer.
EnligtInternationella naturvårdsunionensrödlista2006 var 1173 fiskarter utrotningshotade. På denna lista finns bland annattorsk,asp,ål,tofsstjärtfiskar ochvithaj. På grund av att fiskar lever under vatten är de betydligt svårare att studera än terrestra (marklevande)djur ochväxter och information saknas ofta om fiskpopulationer. Det verkar dock som att sötvattenfiskar är särskilt hotade, då de ofta lever i relativt små områden. Ett exempel är denamerikanska artenCyprinodon diabolis som lever i en enda,akvifär grotta iDeath Valley,Nevada, där vattenytan endast mäter 3×6 meter. Grottans största uppmätta djup uppgår dock till 91 meter.[4][5]
För matfiskar, såsomtorsk ochtonfisk är det överhängande hotetöverfiskning. I de områden där överfiskning pågår kommerfiskpopulationen att kollapsa, på grund av att populationen inte kan fortplanta sig snabbare än de utfiskas. Ett välundersökt exempel ärstillahavssardinen (Sadinops sagax caerulues) utanförKalifornien,USA.1937 fick man upp 790 000 ton sardiner, en siffra som sedan sjönk till 24 000 ton1968, något som fickfiskeribranschen att sluta fånga fisken på grund av för dålig lönsamhet. Detta är ett exempel på enkommersiell utrotning, något som inte betyder att fisken i sig blir helt utrotad, även om dessa två kan sammanfalla. Den stora spänningen mellanfiskebiologer ochfiskare är balansen mellan artbevarande och arbetstillfällena för dem som fiskar. På vissa håll, bland annat iSkottland,Newfoundland ochAlaska, ärfiskeindustrin en väldigt storarbetsgivare, så myndigheterna har ett stort intresse av att hitta balansen mellan artbevarande och ett ekonomiskt hållbart yrkesfiskande. Å andra sidan varnar forskare och miljövänner för att många fiskpopulationer kan vara helt försvunna inom femtio år, om kraftigare fiskerestriktioner inte införs.
På många håll i världen har man av olika anledningar inplanterat främmande arter. Detta är ofta ett problem, då den befintligafloran ochfaunan inte är anpassat för så snabba förändringar. Ett av de mest studerade exemplen är införandet avnilabborre IVictoriasjön. Från1960-talet harnilabborren successivt utrotat 500ciklider ur sjön. Vissa av dessaciklidarter har man kunnat rädda genom uppfödningsinsatser, men andra är troligen helt utdöda. Andra exempel på fiskar som orsakat problem när de introducerats i nya miljöer ärkarp,Tilapia,abborre,öring ochregnbågsöring.
.svg)
