| Ortodoxa kyrkan i Finland Suomen ortodoksinen kirkko Финлѧндскаѧ правосла́внаѧ цр҃ковь Ορθόδοξη Εκκλησία της Φιλλανδίας | |
      | |
| Region och utbredning |  Finland Sverige |
|---|---|
| Bildad | 1892/1918/1923 |
| Typ | Kristet samfund |
| Juridisk status | Statskyrka |
| Medlemmar | 57 613 (2021)[1] |
| Officiella språk | Finska Svenska |
Ortodoxa kyrkan i Finland (finska:Suomen ortodoksinen kirkko;kyrkslaviska: Финлѧндскаѧ правосла́внаѧ цр҃ковь;grekiska: Ορθόδοξη Εκκλησία της Φιλλανδίας) är enöstortodoxkristenkyrka som är en avFinlands tvåstatskyrkor. Den ärautonom underKonstantinopels ekumeniska patriarkat.
Kyrkans överhuvud är för närvarandeElia, med titelnärkebiskop överHelsingfors och hela Finland, medUspenskijkatedralen i Helsingfors somdomkyrka.[2]
Det finns två ortodoxakloster i Finland:munkklostretValamo (nya) kloster ochnunneklostretLintula kloster, vilka båda ligger iHeinävesi iSavolax.
I administrativt hänseende är finsk-ortodoxa kyrkan indelad iKarelska stiftet,Helsingfors stift ochUleåborgs stift. Biskopen i Helsingforsstift är samtidigt kyrkosamfundets ärkebiskop. Samtligabiskopar benämnesmetropoliter.
Finland är indelat i 25 östortodoxaförsamlingar, av vilka en del är mycket vidsträckta. De i territoriellt hänseende minstaförsamlingarna finner man i sydöstra Finland, där andelen östortodoxa är störst. Dagens situation beror delvis påandra världskriget, därmellanfreden i Moskva för Finlands del ledde till förlust avKarelen,Petsamo och ett stort område öster omSalla. Sammanlagt aderton församlingar i de avträdda områdena upplöstes år 1949 och ersattes av 14 nya så kallade återuppbyggda församlingar, vilka bildades för den evakuerade östortodoxa befolkningens andliga behov. Antalet kyrkor ochbönehus (tjasovna; på finskatsasouna, på ryskaчасовня) är cirka 140.
När det gällerspråk skergudstjänster huvudsakligen påfinska. En del av kyrkans kommuniteter firar också gudstjänster på andra språk somkyrkslaviska,grekiska,svenska,rumänska,engelska ocharabiska.[3]
Som en av mycket få östortodoxa kyrkor i världen följer den finsk-ortodoxa kyrkan dengregorianska kalendern, vilket betyder att den firarjul ochpåsk samma datum somvästkyrkan.
Finsk-ortodoxa kyrkan omfattar cirka 59 000finländare,[4] det vill säga ungefär en procent av landets befolkning. Motsvarande siffra för denevangelisk-lutherska kyrkan i Finland är 65,2 procent (2022).[5] Det finns också 2 700 medlemmar utomlands.
Finlands ortodoxa kyrka har en utlandsförsamling,Finska ortodoxa församlingen i Sverige.
Ortodoxa kristna har funnits i Karelen ända sedan området kristnades, vilket skedde österifrån och främst viaklostren.[6]
Då Finland år 1809 erövrades avKejsardömet Ryssland och blev tillStorfurstendömet Finland.[6] I och med många inflyttade ryska statstjänstemän ökade antalet ortodoxa kraftigt. Ortodoxa kyrkan i Finland var en del avSankt Petersburgs stift fram till 1892, då den kom att bilda eget stift med säte iViborg. Under dentsarryska tiden fördeRyssland via den ortodoxa kyrkan en aktiv russifieringspolitik av de ortodoxa områdena, genom främst ortodoxa skolor som alltmer undervisade iryska språket och detKarelska brödraskapet.[6]
När Finland 1917 som en följd avryska revolutionen blev självständigt var omkring 15 000 av Finlands omkring 63 000 östortodoxaryssar. Stiftet var dock rysslett, ochprästerna mestadels ryssar, men kontakten med denryska kyrkan, som den ortodoxa kyrkan i Finland fortfarande var en del av, praktiskt taget upphörde. Redan 1918 antog den nya finska staten en aktiv politik för att skapa en ortodox kyrka som skulle betraktas som finsk, snarare än rysk, och man började stötta sin ortodoxa kyrka, som var fattig sedan banden österut kapats, både ekonomiskt och genom inrättande av ett statligt ortodoxt prästseminarium där ryska språket inte var tillåtet. Skälen till denna politik var delvis säkerhetspolitiska. Genom denförordning som utfärdades 26 november 1918, anses datumet som Finlands ortodoxa kyrkans grundningsdatum.[6] Såväl den ortodoxa som denevangelisk-lutherska kyrkan i Finland har sedan dess status av inhemsk folkkyrka. Förordningen var delvis kopierad från de förhållanden som gällde denlutherska kyrkan, och bitvis var den dåligt anpassad till ortodoxa regler och praxis. År 1921 beviljade den ryskepatriarkenTichon Finlands ortodoxa kyrkaautonomi underMoskvapatriarkatet.[6]
Större delen av landets ortodoxa kristna saknade egentlig relation till den ortodoxakyrkolagen och var nöjda med utvecklingen, men eftersom ärkebiskopSerafim av Viborg ogillade den lag som kyrkan löd under såg regeringen honom som ett hinder. Man beslöt att balansera upp honom genom enhjälpbiskop. Till denna position valdes 1922Herman Aav frånEstland, med viss hjälp från regeringen. Ärkebiskopen ogillade valet och ämnade inte försöka få det godkänt av det ryskapatriarkatet, varför regeringen såg det som än viktigare att den ortodoxa kyrkan, om den inte kunde bliautokefal, ändå bytte jurisdiktion och knöt sig till Konstantinopels ekumeniska patriarkat. Så skedde 1923, då Finlands ortodoxa kyrka blev autonom under Konstantinopel. Ärkebiskop Serafim ersattes, formellt på grund av för dåliga kunskaper i finska språket, och Herman valdes till ny ärkebiskop 1925. Han förblev kyrkans ende biskop ända till 1935[6].
Underandra världskriget miste Finland delar av Karelen tillSovjetunionen. Därmed miste den finsk-ortodoxa kyrkan 90% av sina egendomar. De flesta finska karelare tog sig efter krigsslutet över gränsen till Finland[citat från källa efterfrågat] och kyrkan fick byggas upp på nytt. 1950–1960 byggdes åtskilliga kyrkor med kringbyggnader för statliga medel[6].
1969 års kyrkolag ökade den ortodoxa kyrkans självständighet gentemot staten. Under senare halvan av 1900-talet har Finlands politik gentemot sin ortodoxa kyrka alltmer präglats av att man ser den som en tillgång rent kulturellt. Åsikten att den ortodoxa kyrkan i Finland borde söka autokefali har återkommit ett par gånger, men hittills inte lett någonvart.[6][förtydliga]
Ortodoxa kyrkan i Finland är en autonom kyrka, det vill säga att den har inre självständighet men att ärkebiskopen utses avpatriarken av Konstantinopel, som också erkänns som främst bland kyrkans biskopar. På så sätt utgör kyrkan en del av Konstantinopels ekumeniska patriarkat.
Kyrkan leds av ärkebiskopen och är indelad i tre stift: Helsingfors stift som också är säte för ärkebiskopen samt Uleåborgs stift och Kuopios och Karelens stift, som leds av varsinmetropolit. I Helsingfors stift finns även enhjälpbiskop, biskopen av Fredrikshamn.
De tre stiften är sedan 1 januari 2022 indelade i tio församlingar, med flera aktivakapellförsamlingar. I tabellen nedan svarar församlingarnas numrering mot siffrorna i kartbilden, med Helsingsfors stift längst i söder på kartan, Kuopio och Karelens stift i öster och Uleåborg stift i norr.[7][8]
| Helsingfors stift | Kuopio och Karelens stift | Uleåborgs stift | Karta |
|---|---|---|---|
| Ärkebiskopen av Helsingfors och hela Finland,Elia. Biskopssäte ärUspenskiljkatedralen i Helsingfors. Biskop Sergei av Fredrikshamn, hjälpbiskop med säte iDe heliga apostlarnas Petrus och Paulus ortodoxa kyrka iFredrikshamn. | Metropolit Arseni av Kuopio och Karelen. Biskopssäte ärHelige Nikolaus katedral i Kuopio. | Vakant. Biskopssäte ärHeliga Treenighetens katedral i Uleåborg. | |
| Församlingar | |||
| 1.Helsingfors 2. Sydöstra Finland 3.Åbo | 1.Kuopio, biskopssäte 2.Jyväskylä 3.Saimen 4.Joensuu 4 a. Ilomantsii kapellförsamling 5. Taipale 5 a. Nurmes kapellförsamling | 1. Norra Finland 1 a.Lapplands kapellförsamling 1 b. Kajaani kapellförsamling 2. Tammerfors 2 a. Vasa kapellförsamling | |
| Andra institutioner | |||
| A. Prästseminariet i Joensuu B.Lintula kloster C.Valamo nya kloster D. Ortodoxa kyrkans i Finland museum | A.Skolternas församling i norra Lappland | ||
Biskopar som inte varit biskop av Finland har här utelämnats.
Under Moskvapatriarkatet:
Under Konstantinopels ekumeniska patriarkat:
.jpg)
