1År 1936 föreslogs mottotvapaa, vankka, vakaa ("fri, fast, stadig") som tillägg till statsvapnet, men idén fann inget officiellt godkännande. 2Tidigarefinsk mark.
Finland (finskaSuomi(fil)), officielltRepubliken Finland (Suomen tasavalta), är enrepublik i norraEuropa. Finland har landgränser tillNorge,Sverige ochRyssland samt i söder havsgräns motEstland. Mellan Finland och Estland liggerFinska viken. Finland är officiellt tvåspråkigt medfinska ochsvenska somnationalspråk (finska omkring 86,5 procent, och svenska omkring 5,2 procent år 2021[6]). Det svenskspråkigaÅland utgör ett självstyrande landskap inom landet. Till ytan är Finland Europas åttonde största land och hade en befolkning på omkring 5,5 miljoner invånare i slutet av 2014.[7] Befolkningstätheten är drygt 16 invånare per kvadratkilometer, vilket är lägst i Europeiska unionen.[8]
Huvudstad i Finland ärHelsingfors (sedan 1812), tillika landets störstastad med 650 272 invånare 2018, 1 305 893 med kranskommuner.[1] Därutöver finns ytterligare tre städer med en befolkning överstigande 200 000 invånare, nämligenTammerfors,Åbo ochUleåborg.[9][1]
På finska heter FinlandSuomi och varianter av detta namn används på deöstersjöfinska språken, såsomestniska, samt påsamiska,lettiska ochlitauiska. Namnets ursprung är okänt. Suo betyder kärr eller mosse på finska. Namnet kan också vara ett lånord, kanske från denbaltiska stammen *zemē eller från ettindoeuropeiskt stamord med betydelsen ”människa” (jämförlatinetshomo).
Finlands officiella namn på svenska ärRepubliken Finland. Landet heter Finland (eller någon variant därav) på de flesta av världens språk. Detta namns ursprung är inte heller helt fastslaget. Denromerska historikernTacitus nämnerFenni-folket omkring 100 e.Kr., men folkslaget han beskrev var möjligen snararesamerna, eftersom han beskriver ett jägar- och samlarfolk som inte idkar jordbruk, och östersjöfinnarna var jordbrukare.
Den äldsta kända källan på namnet Finland är den försvunnarunstenenU 582 iNorrtälje kommun, som ristades under början av 1000-talet. Under1100-talet användes dock benämningen finnar för första gången om just invånare i Finland, detta ibullanGravis admodum.
TermenFinland syftade från början påEgentliga Finland, och användes officiellt första gången år1419 som beteckning på hela den östra delen av dåvarande Sverige. Under1440-talet slog termen igenom även i lagstiftningen.[10]
Under1400-talet blev Finland en vanlig benämning på hela landet öster omBottenhavet, möjligen till och med inklusiveÅland, då ögruppen placerats under Åbo stift. Vad ordet syftar på i samtida källor kan dock variera, också med tanke på att gränserna österut och norrut var oklara. Ett slags etablering av Finland som en enhet för sig om än bara till namnet kom dåJohan III utropade sitt tidigarehertigdöme till ”Storfurstendömet Finland” (cirka1580), som en strategi att möta rysketsarens maktanspråk. Begreppet blev en del av svenske kungens titulatur men fick ingen praktisk betydelse. De finska landskapen hade samma ställning som landskapen väster om Bottenviken och den finska rikshalvan hade samma representation i riksdagen som den västra. År1637 utnämndedrottning KristinaPer Brahe den yngre tillgeneralguvernör över Finland, Åland ochÖsterbotten[förtydliga] (även andra delar av kärn-Sverige har haftgeneralguvernörer).
Den moderna definitionen av Finland kom egentligen inte till förrän efter att Svenska riket ”sprängts itu”. Det som överlämnades i freden 1809 var inte ett ”Finland”, utan sex län, Åland och en bit avVästerbotten. Gränsen mellan det nyastorfurstendömet Finland och Sverige (Restsverige) kunde ha dragits vidKemi älv, som då var gräns mellan landskapen Västerbotten och Österbotten – vilket svenskarna föreslog i fredsförhandlingarna – eller vidKalixälven, därmed inkluderande den finskspråkiga befolkningen iTornedalen – ryssarnas förslag. Gränsen, som följdeTorne älv ochMuonio älv till de höga bergenSaana ochHaldefjäll i nordväst, var en kompromiss, som därefter blev vad begreppet Finland kom att stå för – åtminstone sedan tsarAlexander I tillåtit att de delar av Finland öster omKymmene älv som Ryssland erövrat redan1721 och1743, det så kallade ”Gamla Finland”, administrativt införlivades med ”Nya Finland”1812.
Fastlands-Finland, eller i statistiska sammanhangFasta Finland, används ibland som beteckning på Finland exklusiveÅland, det som på Åland kallas "Riket". Uttrycket är missvisande, eftersom till exempel skärgårdskommunerna iÅboland räknas höra till "Fastlands-Finland".
Finland under den svenska tiden (1157–1809) hänvisar till perioden i Finlands historia då landet var en del avSverige. När det svenska styret över Finland börjar är något osäkert. Historiska bevis på etableringen av svenskt styre i Finland finns från slutet av1200-talet och framåt och de finska landskapen var redan då fullt jämställda med övriga delar av det svenska riket.Sverige avträdde Finland till Ryssland den 17 september 1809 till följd av nederlaget ifinska kriget 1808-1809.
Efter att sedan medeltiden och den svenska statsetableringen ha varit en integrerad del av Sverige – en parallell tillSvealand,Götaland ochNorrland – erövrades Finland 1808 av den ryske tsarenAlexander I:s styrkor och blev ett storfurstendöme med mycket långtgåendeautonomi inom det ryska imperiet 1809. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland; tsarNikolaj I lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem.
Under första delen av1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll ennationalistisk rörelse, och detfinska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses till exempel bokenSeitsemän veljestä (Sju bröder) avAleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar" (citat avA. I. Arwidsson). Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar, egen riksdag och egen regering (se vidareStorfurstendömet Finland). Fortfarande gäller dock mindre delar av1734 års svenska lag, men i allt mindre utsträckning, då delar av den byts ut mot nya delar och mot nyalagar;1772 års regeringsform gällde fram tills det självständigaFinlands första grundlag.
I slutet av 1800-talet infördes flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland varpå oroligheter utbröt, bland annat på grund avfebruarimanifestet år1899, vilket införde vidare förryskningsåtgärder. Den ryske generalguvernörenNikolaj Bobrikov sköts iHelsingfors16 juni1904 avEugen Schauman varefter Schauman tog sitt eget liv. Schauman ansågs efter detta vara något av en nationell hjälte. I november1905 utfärdadesnovembermanifestet som återgav Finland många av de rättigheter som fråntagits landet i februarimanifestet. År1906 ersattesRikets ständer vilka var ett arv från tiden då Finland var en del av Sverige, med ett av den tidens mest modernaenkammarparlament. Samtidigt införde storfurstendömet Finlandallmän rösträtt som andra stat i världen efterNya Zeeland vilket innebar att kvinnor fick rösträtt. Finland var dock först i världen med att ge kvinnor fulla demokratiska rättigheter, det vill säga att kvinnor också kunde ställa upp i val. Vid den första sessionen avFinlands första riksdag1907 fanns 19 kvinnor bland de invalda.
Självständighetsförklaring och inbördeskrig (1917–1918)
Efteroktoberrevolutionen iRyssland förklarade sig Finland självständigt den6 december 1917. I det självständiga Finland rådde brist på mat och en misstro mellan borgerliga och socialister som ledde till upprättande av milis. Borgarna bildade skyddskårer och socialisterna röda garden. I slutet av januari 1918 utbröt ett uppror igångsatt av medbolsjevikerna samarbetande ytterlighetselement. I det efterföljandeinbördeskriget som varade till mitten av april samma år besegrades "de röda" efter blodiga strider av de "vita" borgerliga trupperna i förening med en tysk hjälpkår.
Under andra världskriget befann sig Finland i en mycket prekär situation. Landet fick erfara tre skilda krig, varav två var motSovjetunionen och ett motTyskland. Tiden präglades av en riskfylld politisk balansgång i kampen för att behålla landet självständigt.
Vinterkriget utkämpades mestadels under sträng kyla som kunde ligga på fyrtio till femtio minusgrader.
Under 1930-talet var relationerna till grannen i öster, Sovjetunionen, normala men inte hjärtliga (det fanns en stark antikommunistisk rörelse i Finland). År 1932 ingick länderna ennonaggressionspakt. 1939 var läget spänt i Europa och Sovjetunionen ställde territoriella krav på Finland. Kraven avvisades och Finland hänvisade till sin neutralitet och till de avtal som länderna ingått. Den 28 november drog Sovjetunionen sig ensidigt ur nonaggressionspakten med hänvisning tillskotten i Mainila två dagar tidigare, då fyra sovjetiska soldater dödades under oklara förhållanden i närheten av finska gränsen. Dagen efter bröts de diplomatiska kontakterna och den 30 november kl. 06:50 öppnade sovjetiskt artilleri eld på detKarelska näset. Samma morgon fickHelsingfors erfara flygbombningar. Detfinska vinterkriget hade börjat. Det sovjetiska anfallet fördömdes världen runt (förutom avTyskland som förhöll sig neutralt i konflikten) men trots detta stod Finland ensamt utan allierade.
Kriget gick dock inte enligt planerna för Sovjetunionens del eftersom man misslyckades att erövra landet. Kriget, som egentligen skulle vara över på några veckor, drog ut över tre månader. Den 13 mars 1940 skrev statsministerRisto Ryti under ett fredsavtal som dikterats från Moskva. Fredsvillkoren med Sovjetunionen var hårda, bland annat måste Finland avträda 27 000 kvadratkilometer areal och tolv procent av befolkningen måste förflyttas.[11] Sverige hjälpte Finland med denna Nordens största folkförflyttning i modern tid. Hjälptransporterna leddes av majorMortimer Sederholm och omfattade cirka 1 250 svenska soldater och 500 fordon.[11] Var åttonde finländare blev över en natt hemlös och finskaKarelen måste evakueras inom tio dagar. Hela operationen var högeffektiv och en betydelsefull händelse för desvensk-finska relationerna.
Under den korta tiden av fred efter vinterkriget skedde stora förändringar i Europa.Danmark ochNorge invaderades av Tyskland bara en månad efter vinterkrigets slut, ochFrankrike ochStorbritannien (som ville att Finland skulle ha fortsatt sitt krig mot Sovjetunionen) var i stor nöd då den tyska armén på en kort tid avancerat ända fram tillEngelska kanalen. Haven på det norra halvklotet bevakades av den tyska flottan. I slutet av sommaren 1940 hade Sovjetunionen dessutom invaderatEstland,Lettland ochLitauen vilket hade stor inverkan på finländarnas attityder. Uppfattningen om att vinterkriget trots allt varit det enda sättet för att behålla självständigheten blev allt starkare.
Under vinterkriget hade Finland orienterat sig motSkandinavien. Den 14 mars 1940 berättade presidentKyösti Kallio att man föreslagit en försvarspakt med Sverige och Norge. Moskva reagerade snabbt och efter en vecka meddelade Sovjetunionens utrikesministerVjatjeslav Molotov att den planerade nordiska försvarspakten var emot Moskvafredens villkor. Att Norge invaderades av Tyskland påverkade också projektet men var inte helt begravet ens då. I oktober 1940 kom saken fram igen i form av en svensk-finsk union. Sveriges utrikesministerChristian Günther meddelade att en sådan union förutsatte att Finland avstod från alla planer på revansch mot Sovjetunionen och att unionen måste ha både Tysklands och Sovjetunionens godkännande. Det sista kravet kom att stoppa projektet helt då Tysklands utrikesministerJoachim von Ribbentrop redan i slutet på oktober meddelade sin negativa inställning till projektet, medan Sovjetunionens representant i Sverige,Alexandra Kollontaj, gav Günther en allvarlig varning i början av november med anledning av unionsplanerna. För säkerhets skull betonade även Molotov att en sådan union skulle ogiltigförklara Moskvafreden. Alla dessa händelser gjorde att Finland började vända sig till stormakten i söder, Tyskland, som man haft nära kontakter med ända sedan inbördeskrigets dagar.
Då rykten om att relationerna mellan Sovjetunionen och Tyskland under vårvintern 1941 möjligen närmade sig en brytning började man drömma om att ta tillbakaKarelen. Möjligheten förkarelerna att återvända hem vägde tungt i Finlands politik och en del kretsar såg möjligheten att också göra det sovjetiska östra Karelen till en del av ettStorfinland. I och med samarbetet med tyskarna blev man snart medveten om Tysklands planerade operation mot Sovjetunionen. Vidare koordinering skedde och bland annat flyttades tyska trupper från Norge till norra Finland i början av sommaren 1941.
Fortsättningskriget (25 juni 1941 – 4 september 1944)
På natten den 22 juni 1941 påbörjade TysklandOperation Barbarossa och anföll Sovjetunionen på bred front. Finland hade deltagit i den militära planeringen av angreppet,[12] och efter några dagar förklarade statsministern att Finland befann sig i krig:fortsättningskriget hade därmed börjat. Det givna målet med det nya kriget var till en början något varierande. StatsministerJohan Wilhelm Rangell hävdade att det var frågan om ett nytt försvarskrig och en strid motbolsjevismen. Riksdagens olika grupper stödde regeringen men missnöjda röster hördes både från höger och vänster. De borgerligt sinnadeSamlingspartiet ochAgrarförbundet samt den radikalt nationalistiskaFosterländska folkrörelsen talade om Stor-Finland under sina talturer. Den slutliga ståndpunkten blev dock att det var frågan om ett försvarskrig vars mål var att få tillbakaKarelen med stöd av Tyskland. Dessutom tog man i bruk en tes enligt vilken Finland förde ett eget krig mot Sovjetunionen skilt från de tyska målen. Mot slutet av kriget gjorde Tyskland påtryckningar som skulle ha tvingat Finland att strida vid Tysklands sida till krigsslutet.
Krigslyckan hade vänt och Sovjetunionen hade den 22 juni 1944 krävt att Finland skulle ge upp utan villkor. Man var inte villig att göra det, trots att landet var i desperat behov av militärt bistånd. Det enda landet som kunde erbjuda sådan hjälp var Tyskland men tyskarnas villkor var att Finland inte slöt en enskild fred med Sovjetunionen utan tyskt godkännande. PresidentRisto Ryti förband sig till det så kalladeRibbentrop-avtalet genom ett personligt brev, så att man senare genom hans avgång kunde lösgöra sig från dess förpliktelser. Med den materiella hjälpen från Tyskland lyckades man stabilisera fronten. Efter det började man skynda sig med en lösning för att lösgöra Finland från kriget.
Försöken att dra sig ur kriget med Sovjetunionen uppnåddes genom den så kallademellanfreden i Moskva. Stridigheterna avslutades 4 september 1944 och fredsavtalet undertecknades 19 september 1944. Bland fredsvillkoren fanns ett krav på att tyskarna skulle fördrivas ur Finland samt att det finska kommunistpartiet skulle legaliseras.
I norra Finland fanns vid den tiden 210 000 tyska soldater, ungefär 60 000 häst- eller motorfordon samt 200 stridsflygplan och stridsvagnar. Mellanfredens krav om att tyskarna skulle fördrivas ledde tillLapplandskriget som pågick från september 1944 till april 1945. Till en början skedde inte många strider eftersom de tyska trupperna var väldigt samarbetsvilliga i tillbakadragandet men den sovjetiskaövervakningskommissionens viceordförande, generallöjtnantG. Savonenkov, krävde den 30 september av regeringen att man senast nästa morgon skulle påbörja aktiv krigföring mot tyskarna. Anfallet motKemi nästa dag, samt de påföljande anfallen motTorneå och motRovaniemi (16 oktober) utgjorde fullskaligt krig.
Kriget orsakade stora förluster för Lappland eftersom den tyska generalenLothar Rendulic använde sig avden brända jordens taktik under det att de tyska trupperna drog sig tillbaka. 41 306 byggnader, 516 landsvägs- och 218 järnvägsbroar, 48 färjor och ungefär 80 procent av alla båtar i området förstördes.
I och med mellanfreden i Moskva hade Finland lyckats undvika ockupation. Däremot var relationerna till Sovjetunionen oklara. Då Mellanfreden slöts sändes en sovjetisk kontrollkommission till Helsingfors för att övervaka att villkoren i fredsavtalet följdes. Ledare för denna kontrollkommission varAndrej Zjdanov, en hårdför kommunist och Stalins högra hand.
Zjdanov drev igenom att åtta ledande finländska politiker åtalades för krigsbrott mot Sovjetunionen.[13]Mannerheim utsåg kommunistenYrjö Leino till inrikesminister vilket gav kommunisterna makt över ordnings- och säkerhetspolisen. Enligt Yrjö Leinos son försökte Zjdanov förmå kommunisterna att gripa makten i Finland. Leino skall dock ha spelat ett dubbelspel och läckt planerna till polisen och armén.[14]
EfterPragkuppen, det kommunistiska maktövertagandet iTjeckoslovakien i februari1948, började rykten spridas i Finland om en planer på liknande kupp i Finland. Den nye presidenten,Juho Kusti Paasikivi, koncentrerade armén tillHelsingfors då det befarades att polisen, som leddes av Leino i egenskap av inrikesminister, skulle delta i kuppen.[13]
Det blev dock ingen kupp. Om det berodde på dubbelspel från Leinos sida, på lyckade förebyggande åtgärder från Paasikivis sida eller på att Sovjetunionen helt enkelt tappat intresset, vet vi inte idag. Efterandra världskriget hade Paasikivi genomfört en total omläggning av Finlands utrikespolitik där man dels iakttog neutralitet, dels ville ha Sovjetunionens förtroende; kanske var det denna politik som lyckades. Istället för en kupp träffades ett nytt avtal med Sovjetunionen:VSB-fördraget (Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, idag oftast kallat VSB-avtalet). Detta blev basen för ländernas relationer fram till Sovjets upplösning 1992.
Den första halvan av 1950-talet kännetecknades av återuppbyggnad efter kriget och hårda villkor, för individer såväl som samhället. VSB-avtalet tvingade Finland att vara ytterst försiktigt i sina relationer med omvärlden. Ett typiskt exempel är bildandet avNordiska Rådet 1952, där Finland erbjöds fullt medlemskap men avstod ända till 1955, eftersom man var rädd att Sovjetunionen skulle reagera negativt.
Paasikivi-linjen fortsatte under presidentKekkonen, som tveklöst hade ett gott samarbete med de sovjetiska generalsekreterarnaChrusjtjov ochBrezjnev. Denna typ av beroendepolitik i det fördolda[förtydliga] har internationellt fått namnetfinlandisering.
Kekkonen var Finlands president ända fram till 1982 och efterträddes avMauno Koivisto som fortsatte den försiktiga politiken. Utrikeshandeln med Sovjetunionen var av stor vikt för den finländska industrin och när Sovjetunionen stod inför upplösning drabbades Finland av en svår konjunkturnedgång. Finland blev medlem iEU 1995, samtidigt som Sverige ochÖsterrike.Euron ersatte denfinska marken 2002.[15]
I februari år 2000 valdesTarja Halonen till Finlands första kvinnliga president och omvaldes därefter i januari 2006.[16] I år 2008 fickMartti AhtisaariNobels fredspris. Ahtisaari var Finlands president från 1994 till 2000.[17]Sauli Niinistö var republiken Finlands tolfte president (från 2012 till 2024). Han tillträdde ämbetet den 1 mars 2012 och blev återvald i januari 2018.[18]
Finlands säkerhetspolitiska omgivning förändrades i grunden till följd avRysslands anfallskrig mot Ukraina i februari 2022. Efter angreppet gjorde Finland en omvärdering av sin säkerhetspolitiska situation och ansökte om medlemskap iNato. Finland blev full medlem av Nato den 4 april 2023.[19]
Republiken Finlands trettonde president,Alexander Stubb, avgav en högtidlig försäkran inför riksdagen när han tillträdde sitt ämbete den 1 mars 2024.[20]
Av Finlands yta på cirka 340 000 kvadratkilometer är 78 procent täckt av skogsmark. Finland är därför ett av världens mest skogstäckta länder. I skogarna växer främstgran,tall ochbjörk. Landets sydligaste del ligger inom den hemiborealiska zonen där skogarna har inslag av ädla lövträd somek,lönn ochskogslind. En del av landet befinner sig norr ompolcirkeln, och i norra Finland är landskapet kuperat. Finlands högsta punkt (1 324 m ö.h.) är påHaldefjäll, som hör till bergskedjanSkanderna. I öster är fjällen rester av den gamla bergskedjanKareliderna.
Finland nämns som detusen sjöars land, på grund av det stora antalet sjöar, speciellt i sydöstra Finland. Antalet sjöar större än 500 kvadratmeter är 187 888 stycken och den största av dem ärSaimen med en yta på cirka 4 400 kvadratkilometer, vilket gör den till Europas fjärde största insjö. Den avlångaPäijänne är Finlands djupaste och näst största sjö. IÖsterbotten och längs resten av den västra kusten är terrängförhållandena annorlunda på grund avlandhöjningen. Kustområdena domineras av vida slätter.
Finlands klimat är tack vareGolfströmmen tämligen gynnsamt jämfört med klimatet på motsvarande breddgrader på andra håll. Det är både maritimt och kontinentalt påverkat. Kontinentaliteten, som kännetecknas av varma somrar och kalla snörika vintrar, tilltar med avståndet från havet och är därför mest utpräglat i nordost. Mildast är klimatet i sydvästra Finland där årsmedeltemperaturen ligger på cirka 6 grader. Vinterns längd är i norr 200 dagar och i sydväst 100 dagar. Den termiska sommarens längd (dygnets medeltemperatur > 10 grader) är 4 månader vid sydkusten och 2,5 månader i nordligaste Lappland. Finlands högsta uppmätta temperatur är 37,2 grader Celsius och mättes iLibelits den29 juli år2010. Den lägsta uppmätta temperaturen uppmättes28 januari år1999, i kommunenKittilä i en by som heter Pokka. Detta rekord var –51,5 grader Celsius.
Landets ursprungliga landskapstyper är skog och träskmarker. De första växterna som fick fäste på öriket som fanns efter senaste istiden vargräs- ochhalvgräsarter samt örter av malörtssläktet som nådde fram frånBaltikum och Centraleuropa. Det första trädet som etablerade sig var björken, sedan tall och för cirka 8 000 år sedan arter avalsläktet,eksläktet ochboksläktet. För 5 000 år sedan blev klimatet lite kyligare och arter avgransläktet tillkom. I sydligare länder vanligaintroducerade växter sombrännässla ochjättebalsamin är i Finland sällsynta. I landet registrerades 460 arter avfröväxter, ungefär 800 arter avmossor och cirka 1000lavarter.[21]
Finland är endemokratiskrepublik medsemipresidentialism. Dess nuvarandegrundlag antogs 2000, och där stadfästs att konstitutionen "skall trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället".
Finlandsstatschef ärRepublikens president som väljs vart sjätte år. Presidenten kan sitta högst tvåmandatperioder. Till presidentens uppgifter hör bland annat att stadfästa lagar och att leda utrikes- och säkerhetspolitiken tillsammans med regeringen. Presidenten utnämner och entledigar enskildaministrar och högre tjänstemän.
Finland är enrepresentativ demokrati, varslagstiftande församling,riksdagen, en genom direkta och proportionella val valdenkammarriksdag, företräder folket.Val sker regelbundet vart fjärde år i mars. Finlands regering kallasstatsrådet (fi.valtioneuvosto) och leds av enstatsminister. Efter riksdagsvalet utser presidenten i samråd med riksdagens talman och riksdagsgruppernas ledare en statsministerkandidat, och riksdagen antingen godkänner eller förkastar förslaget. Om förslaget godkänns utnämnsstatsministern av presidenten och tillsammans utser de regeringen som sedan godkänns av riksdagen. På senare år (genom och efterMauno Koivisto) har statsministerns makt ökat och presidentens minskat.
För den områdesvisa statliga förvaltningen i landet finns sexregionförvaltningsverk vilka 2010 ersatte de tidigarelänen. Det finns också en historisk indelning i landskap. I Finland finns bådehistoriska landskap, vilka har ungefär samma ställning somde svenska landskapen, ochmoderna landskap med vissa administrativa funktioner. Lokalförvaltningen handhas avkommuner som producerar bastjänster för invånarna, bland annat utbildning, social- och hälsovårdstjänster, samhällsteknik och miljötjänster. De kommunala beslutsfattarna väljs vart fjärde år ikommunalvalet. Kommunernas antal är309 (2022), av vilka107 är städer.[22][23] Sedan 2023 finns ocksåvälfärdsområden, vilka ansvarar för social- och hälsovård samt räddningsväsende, vilka tidigare sköttes av kommuner och kommunförbund. Välfärdsområdena motsvarar geografiskt mer eller mindre landskapen, utom i huvudstadsregionen, och deras fullmäktige väljs med allmänna val medan verksamheten finansieras av staten.
Inom Finland utgörÅland ett demilitariserat och självstyrande landskap. Välfärdsområden och vissa andra administrativa enheter saknas, då lagstiftningen till dessa delar inte följt utvecklingen i resten av landet. Åland är även enspråkigtsvensktalande, vilket innebär att det är den enda del av landet därfinska inte har officiell status.
Finlands försvarsmakt delas in i tre grenar;landstridskrafterna,flygvapnet ochmarinen.Gränsbevakningsväsendet är underställtinrikesministeriet och hör i fredstid inte till den finländska försvarsmakten. Kommendör för den finländska försvarsmakten ärGeneralTimo Kivinen. I Finland råder allmänvärnplikt för män, med undantag för ålänningar, och tjänstgöringsgraden är bland de högsta i världen. Kvinnor kan tjänstgöra frivilligt. Tjänstgöringstiden är 6, 9 eller 12 månader beroende på ansvar och uppdrag. Det finns omkring 34 000 stående trupper i beredskap och hela reservens styrka uppgår till ungefär 350 000 man. Som alternativ till militär tjänstgöring finnsciviltjänstgöring vars längd är 12 månader.
Finland ärEU-medlem och har sedan 1990 närmat sigNato. Det har under lång tid förts en nationell debatt om Finland bör ansluta sig till försvarsorganisationen, men först efterRysslands invasion av Ukraina i februari 2022 tog diskussionen en tydlig vändning i riktning för ett medlemskap. Den 17 maj 2022 fattade den finska presidentens utrikes- och säkerhetspolitiska utskott det formella beslutet om att Finland ska ansöka om Natomedlemskap.[25] Efter att Finlands ansökan ratificerats av samtliga medlemsländer blev Finland fullvärdig medlem i Nato den 4 april 2023.[26]
Finland har från och med den 28 november 2011 undertecknatOttawafördraget om slopandet avtruppminor.
&&&&&&&&&&&02700.&&&&&02 700 euro (&&&&&&&&&&022950.&&&&&022 950 kr)
sep 2009
Finlands ekonomi har under de senaste decennierna förändrats. Från att ha varit beroende av skogsindustrin har Finland idag gått ifrån den till elektronik- och IT-sektorn. Denna exportförändring beror till stor del på telekomjätten Nokia[30] som är det företag i Finland som har högst omsättning på 382 099 miljoner SEK/år (2011).[31] Att exportökningen som ägt rum under senare år till stor del beror på Nokia gör Finlands ekonomi sårbar för svängningar i den internationella konjunkturen.[30] I början av 00-talet stod Nokia för 4 procent av Finlands BNP och c:a 20 procent av exporten.[32] Finland berördes av en konjunkturnedgång under 1990-talet då Sovjetunionens kollaps ledde till en ekonomisk kris i östhandeln[33] men hade sedan en positiv BNP-tillväxt fram till finanskrisen 2008. Finland gick 1995 med i EU och 1998 i EMU för att stabilisera ekonomin vilket fungerade fram till finanskrisen. Från att ha haft en BNP-tillväxt på +0,9 procent 2008 sjönk den ner till –8,2 procent 2009.[30] Denna nedgång drabbade även Nokia som i slutet av 00-talet fick svårt att hävda sig på den internationella marknaden och som mellan 2008 och 2012 förlorade 90 procent av sitt aktievärde. Finlands budgetunderskott steg 2009 mot 3 procent av BNP, vilket är tak för euroländerna, varpå flera sparpaket sattes in av staten. Statsskulden ökade också 2011 till ungefär hälften av BNP. 2013 meddelade Nokia att deras mobiltelefonenhet skulle säljas till Microsoft och Nokia bidrar inte längre lika mycket till Finlands BNP:[34]
I Finland råder en i hög grad oregleradmarknadsekonomi. Landet är kraftigt industrialiserat och exporten, som utgör omkring två tredjedelar av BNP, är mycket viktig. FinlandsBNP per capita motsvarar ungefärBelgiens ochÖsterrikes men mindre änNederländernas ochSveriges. Tjänstesektorn ses som underutvecklad jämfört med till exempelJapan ellerUSA. Finland har under efterkrigstiden haft en jämförelsevis god ekonomisk utveckling och ligger numera i nivå med genomsnittet i Västeuropa. Viktigaste handelspartners är Ryssland, Sverige, Tyskland och Storbritannien.
Hög arbetslöshet (idag 8,2 procent) har varit ett konstant problem under 1990- och 2000-talen. Arbetslöshet har överlag varit ett problem under landets hela efterkrigshistoria, vilket tidigare lett till arbetskraftsutvandring. Den största fackliga centralorganisationen ärFinlands Fackförbunds Centralorganisation.
Industrin i Finland är koncentrerad kring elektronik, skogsindustrin och i viss mån kemiteknisk industri och verkstadsindustri. Skogsindustrin svarar alltjämt för en femtedel av Finlands varuexport. Den största sektorn ärträförädlingsindustrin. Finland är världens näst största exportör avpapper (efterKanada) och de huvudsakligen finländska företagenStora Enso ochUPM tillhör världens största tillverkare avmassa och papper.Ahlstrom tillhör de världsledande inom produktion av pappers- och fiberprodukter. Andra viktiga sektorer ärmetall,kemikalier,elektronik,telekommunikation ochverkstadsindustri.
Efter krigen med Sovjetunionen tvingades Finland betala storakrigsskadestånd men fick samtidigt en stor handelspartner. Under 1950-talet slog den finska industridesignen igenom internationellt och företag somMarimekko,Iittala ochFiskars har fortsatt i den traditionen. Fiskars är ett tydligt exempel på finländsk industri där industridesignen lett till framgångar och där produkten varit av det mindre slaget (knivar, saxar). INystad (finskaUusikaupunki) har sedan 1960-talet funnitspersonbilsindustri; märken som tillverkats ärSaab-Scania,Opel ochPorsche. Finland har inte haft en egen personbilsindustri, men vällastbils- ochtraktortillverkning genom (Valmet (idagValtra) ochSisu).
Under 1990-talet blevNokia den finländska industrins stora motor och hade en viktig del i den finländska ekonomins återhämtning efter den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Krisen orsakades främst av en internationell konjunkturnedgång som slog mot Finlands viktigare exportnäringar i kombination med en vid tillfället relativt betydande skuldsättning till utlandet och ett högt ränteläge. Sovjetunionens kollaps förvärrade krisen, men var inte en huvudfaktor.
Finland lockade över 4 miljonerturister 2005, varav de flesta kom frånSverige. Turismen utgör cirka 2,4 procent av FinlandsBNP och sysselsätter omkring 60 000 personer.
I Finland transporteras majoriteten av godset, cirka 86 procent, vialandsväg. Det allmänna vägnätet sträcker sig över 78 000 kilometer.
Landets järnvägar drivs av det statliga bolagetValtion Rautatiet (VR) och omfattar 5 900 kilometer spår, varav 3 300 kilometer är elektrifierade. Järnvägen är bredspårig (spårvidd 1 524 mm), en arv från ryska tiden. Detta har lett till att terminaler för vagnshjulsbyte byggts för att underlätta tågfärjetrafiken. Järnvägen har tidigare haft stora ekonomiska förluster, vilket har resulterat i förändringar och nedläggning av flera stationer. Samtidigt har investeringar gjorts i förbättringar av spårnätet och snabbare tågförbindelser på de mest trafikerade sträckorna. Trots att järnvägstrafiken inomEU är öppen för konkurrens, har endast ett privat företag hittills startat godstrafik i östra Finland.
Sjöfarten i Finland delas in i insjötrafik samt kust- och utrikestrafik. Saima kanal utgör den viktigaste insjöleden och är en viktig transportväg till och från Ryssland. Timmerflottning sker fortfarande på vissa insjöleder. Sjötransporter hanterar omkring 83 procent av utrikes godstrafik. Bland de största godshamnarna finnsSköldvik,Helsingfors, Kotka/Fredrikshamn, Karleby, Nådendal, Raumo, Brahestad och Björneborg. Helsingfors, Åbo och Nådendal är de mest frekventerade passagerarhamnarna, och passagerarfärjor trafikerar rutter till Sverige och Estland. Dessutom finns kombinerade frakt- och passagerarfartyg som förbinder Finland med andra Östersjöländer.
Finland har 25 flygplatser, därHelsingfors–Vanda är den mest trafikerade och fungerar som huvudnav förFinnair. År 2014 stod denna flygplats för 70 procent av flygtrafiken och har blivit en viktig knutpunkt för resor mellanAsien och Europa, tack vare Finnairs direktflyg till Japan, Kina och Sydkorea. Andra välbesökta flygplatser inkluderarUleåborg,Åbo,Tammerfors,Vasa,Kuopio,Rovaniemi ochMariehamn.[35]
Finlands huvudstad ärHelsingfors som även är landets största stad med över 1 miljon invånare inklusiveEsbo,Vanda och andra kranskommuner. Både Stor-Tammerfors och Stor-Åbo har drygt 300 000 invånare och därefter kommer Uleåborg med 200 000 invånare.[1]
Finland är ganska glest befolkat. De flesta invånarna bor i sydvästra delen av landet. I Helsingforsregionen finns 1/5 av befolkningen, i Lappland bara cirka 2 inv./km². Då största delen av finländarna ännu på 1950-talet sysselsattes av lantbruket, har landet snabbt urbaniserats efter andra världskriget.
I det självstyrande svenskspråkigalandskapet Åland kallas befolkningen förålänningar. Många, bland dem många ålänningar själva, räknar dem som en separat grupp skild från finlandssvenskarna.
På 1500- och 1600-talen uppmuntrades finska svedjebrukare att kolonisera ödebygder i nuvarande Sverige (sefinnmarker) och vid 1800-talets slut och 1900-talets början tvingade en snabb folkökning stora grupper att likt i Sverige emigrera (främst till USA och Kanada). Efter andra världskriget förflyttades över 400 000 människor till sydvästra Finland från Karelen som erövrats av Sovjet i definska vinterkrigen. Under 1960–70-talen var utvandringen av arbetskraft till Sverige stor (omkring en halv miljon människor) men senare har närapå hälften återvänt till Finland.[42]
Mängden invandrare har ökat sedan slutet av 1980-talet men Finland har fortfarande en mycket liten andel invandrare i jämförelse med kringliggande länder. År 1980 fanns 13 000 utländska medborgare i landet, varav 3 000 svenskar (motsvarande 0,2 procent av befolkningen), år 2022 cirka 324 000 (motsvarande 5,8 procent av befolkningen).[43] Enligt Statistikcentralen bodde 508 173 personer med utländsk bakgrund i Finland i slutet av år 2022 (9,1% procent av befolkningen). De största grupperna kom från Ryssland (101 112), Estland (52 184), Irak (28 022), Somalia (24 365) och forna Jugoslavien (18 997).[44]
Invånarna i Finland kallasfinländare och uppgår för närvarande till drygt fem miljoner. En minoritet av dessa, omkring 5,2 procent, har svenska som modersmål medan omkring 85,9 procent enligt folkbokföringen har finska som modersmål (tvåspråkiga uppger endera språket som modersmål).[45] Många svenskspråkiga och finskspråkiga finländare skiljer noggrant mellanfinländare (ett samlingsbegrepp för alla som bor i eller kommer från Finland),finnar (de som har finska som modersmål) ochfinlandssvenskar (finländare som har svenska som modersmål). I de nordligaste delarna av landet borsamer vars språk har officiell status som minoritetsspråk.
tvåspråkiga, finska majoritetsspråk, svenska minoritetsspråk
tvåspråkiga, svenska majoritetsspråk, finska minoritetsspråk
enspråkigt svenska
finska majoritetsspråk, samiska minoritetsspråk
Finland är konstitutionellt tvåspråkigt. ”Nationalspråken” finska och svenska har samma juridiska status även om den stora majoriteten har finska som modersmål. Vid sidan av nationalspråken harsamiska,romani ochteckenspråk en i grundlagen erkänd särställning. Grundlagen nämner inte enskilda teckenspråk, men rättigheter gällande finskt teckenspråk ochfinlandssvenskt teckenspråk preciseras i andra lagar[46]. Denordiska språken har en särställning genom nordiska avtal och lagstiftning enligt dessa.
Nationella myndigheter är skyldiga att erbjuda service på finska och svenska i hela landet och samma skyldighet gäller för kommunala myndigheter i tvåspråkiga kommuner. Av Finlands 310 kommuner är 16 enspråkigt svenska och 33 tvåspråkiga.
Som modersmål undervisas finska eller svenska, i vissa skolor också samiska, romani, teckenspråk eller annat språk som är elevensmodersmål.[47] Vid sidan ommodersmålet är två språk obligatoriska skolämnen i den finska grundskolan. Undervisningen i detandra inhemska språket, alltså finska eller svenska, inleds senast vårterminen i årskurs ett, medan undervisningen i ytterligare ett språk inleds i årskurs 6.[48] Om annat språk än finska eller svenska undervisas som modersmål är finska eller svenskasom andra språk obligatoriskt och det andra inhemska språket valfritt.
Vid utgången av år 2022 hade 85,9 procent finska, 5,2 procent svenska och 8,9 procent något annat språk som modersmål (uppgifterna är i första hand från folkbokföringen, som grundar sig på vad personerna själva uppger och som inte tillåter att man antecknar sig som tvåspråkig). Bland dem med annat språk hade 93 535ryska (se:Ryssar i Finland), 50 318 estniska, 39 069 arabiska, 29 448 engelska, 24 647 somaliska (se:Somalier i Finland, 18 097 persiska och 16 603 kurdiska som modersmål. På 1880-talet talade 18 procent av Finlands befolkning svenska som modersmål.[49]
I landskapet Åland och dess 16 kommuner är svenska det enda officiella språket.
Landet kristnades från Sverige under 1100–1200-talen och domkyrkan i Åbo invigdes år 1300.Reformationen genomfördes samtidigt på 1500-talet i båda riksdelarna. Genom översättningen av Nya testamentet 1548 utvecklades finskan som skriftspråk.[42]
Av finländarna är 65,2 procent medlemmar av denevangelisk-lutherska kyrkan.[50] Trots detta är finländarna, likt svenskarna, ett relativt sekulariserat folk, och det religiösa engagemanget inskränker sig ofta till dop, konfirmation, vigsel och begravning. Engagemanget i dessa riter är dock mycket stort; 55,7 procent av alla nyfödda döps och 74,0 procent av alla ungdomar konfirmeras[51] – att jämföra med situationen i Sverige där 40,0 procent av alla nyfödda döps och cirka 22,3 procent av alla ungdomar konfirmeras.[52] Den finländska evangelisk-lutherska kyrkan upplever inte något större medlemstapp. Drygt 1,1 procent av finländarna hör till denortodoxa kyrkan, som också har ställning som statskyrka. I motsats till Sverige, därSvenska kyrkan skilts från staten, har således Finland valt att behålla sina statskyrkor.
Ekumeniska Rådet i Finland har elva medlemskyrkor (såsom Anglikanska kyrkan, Baptistsamfundet, Evangelisk-lutherska kyrkan, Frälsningsarmén, Katolska kyrkan, Metodistkyrkan, Missionskyrkan, Ortodoxa kyrkan och Vapaakirkko). Därtill har Ekumeniska Rådet i Finland även fem observatörskyrkor (såsom Adventtikirkko, Baptistikirkko och Pingstmissionen).
Finland har världens elfte högstalevnadsstandard med ettHuman Development Index på 0,940.[53] På lång sikt (1980–2006) har Finland haft en ganska normal HDI-ökning jämfört med andra länder. Även på medellång sikt (1990–2006) och kort sikt (2000–2006) har Finland haft en relativt normal ökning.
Finland har under så gott som hela sin historia befunnit sig inom den västerländska katolska följt av den protestantiska kulturkretsen. Den finländska kulturen påverkades tidigt av Sverige och Tyskland. Östra Finland påverkades redan tidigt i historien av den ryska, ortodoxa kulturen. På senare år har amerikansk populärkultur fått inflytande.Bastubad och begreppetsisu kopplas ofta till finländsk kultur. Kulturen är dock inte homogen, och speciellt samer, romer och finlandssvenskar behåller egna traditioner.
Finländarna är ett naturnära folk.Urbanisering är ett relativt nytt fenomen och de flesta har kopplingar till landsbygden eller avlägsna landsdelar. De flesta finländare tillbringar fritid på landsbygden, speciellt nära vattendrag. Innehav av fritidsbostad är i Finland ett av de högsta i hela EU.
Public Service-bolagetYle sänder fyra TV-kanaler varav en,Yle Fem, är svenskspråkig. Yle:s kanaler finansierades genom enavgift för TV-innehav från att de första reguljära sändningarna började år 1958 till och med år 2012. Den 1 januari 2013 slopades TV-avgiften och Yle finansieras nu av rundradioskatten som är oberoende av TV-innehav.MTV3 är den äldsta kommersiella kanalen, grundad 1957.Nelonen ägs avSanoma och inledde sina sändningar den 1 juni 1997. Den populäraste TV-kanalen (2012) är Yles TV1 eller MTV3, beroende på sätt att räkna:[55][56] TV1 har en fjärdedel av tittartiden, MTV3 en femtedel, medan MTV3 når något fler tittare i veckan, 83 mot 78 procent.
Under1800-talet växte ett fosterländskt måleri fram; R.W. Ekman skapade genre- och historiebilder, det romantiska landskapsmåleriet fick sin banbrytare iWerner Holmberg,bröderna von Wright blev bekanta för sina fågelbilder ochFanny Churberg var den finaste koloristen bland landskaps- och stillebenmålarna. Franskt friluftsmåleri influeradeAlbert Edelfelts nationella motiv.Akseli Gallen-Kallelas stil inspirerades av symbolismen och jugendstilen och tog upp motiv ur Kalevala.Helene Schjerfbeck har en särställning med sin koloristiskt förfinade konst.Wäinö Aaltonen framstår som den mest betydande skulptören under1900-talet.
Finskt konsthantverk och konstindustri har under 1900-talet nått världsrykte med textilier (Viola Gråsten, Marimekko m.m.), glaskonst (Iittala), keramik (Arabia) och möbler (Aaltos böjträ).[42]
Den finländskaarkitekturen är främst baserad på läget och platsers naturliga egenskaper. De flesta influenser har kommit från utlandet och formats för att passa finländska förhållanden. Den finländskaarkitekturen blev mera självständig och började ta intryck av den finländska naturen i slutet av 1800-talet. Det första internationella genombrottet för finländsk arkitektur skedde undervärldsutställningen i Paris år 1900. Då varnationalromantiken den dominerande stilen. Från och med 1930-talet blevfunktionalismen symbolen för byggandet av en modern och självständig nation, vilket följdes avmodernismen på 1950-talet. I slutet av 1900-talet kan man skönja början av en ny stil, men detta kan avgöras först i historiskt perspektiv.
Alla söndagar är också helgdagar, men anses inte lika viktiga som de speciella helgdagarna. I och med att de flesta finländare jobbar eller går i skolan från måndag till fredag har även lördagen blivit en slags de facto-helgdag, dock inte med samma status som de officiella helgdagarna. Affärer i tätorter fick enligt lag 1997[60] ha öppet på söndagar under sommaren (maj–augusti), i december och vissa antal andra veckoslut. Från och med 2010 ökades rätten till söndagsöppet; alla affärer fick ha söndagsöppet året runt mellan 12 och 18, längre inför jul. Under de ovannämnda helg- och högtidsdagarna fick endast livsmedelsaffärer mindre än 400 m² hålla öppet, dock högst fyra timmar. Torghandel, mindre affärer i glesbygden och flera typer av speciell verksamhet omfattades inte av begränsningarna.[58] Sedan ingången av 2016 tillämpas fria öppettider.
Det finländska köket är en blandning av östliga och västliga influenser, präglat av klimatet och årstidernas växlingar. Bröd, fisk som lax och siklöja, samt viltkött som älg och ren är centrala. Bär, spannmål och mejeriprodukter används flitigt, medan kryddor används sparsamt.
Typiska rätter inkluderar karelska piroger, leverlåda och kalakukko. Högtider har särskilda rätter som memma vid påsk och lådor till jul. Det samiska köket har egna traditioner, med fokus på renkött och hjortron.
Ishockey är en av de populäraste sporterna i Finland och de finskaLejonen lyckades knipa åt sig världsmästerskapstiteln år 1995, 2011 och 2019, de två första gångerna efter final mot Sverige, 2019 efter final mot Kanada. Under det tidiga 1900-talet hade Finland framgångar inomfriidrott med löpare som bland annatPaavo Nurmi,Hannes Kolehmainen ochLasse Viren.
Iinnebandy har Finland (t.o.m. 2023) vunnit två guld idam-VM och fyra guld iherr-VM.Mika Kohonen blev utsedd till världens bästa innebandyspelare 2005 och 2009.
1Monaco,San Marino ochVatikanstaten har öppna gränser mot Schengenområdet.2Färöarna ochGrönland omfattas ej, men har öppna gränser mot Schengenområdet genom dennordiska passunionen.3 Områden utanför Europa omfattas ej.4Svalbard omfattas ej.5 Gränskontroller kvarstår tillfälligt vid Bulgariens och Rumäniens inre landgränser.
.JPG)
.svg)
