Fascism är en form avauktoritärultranationalism som karakteriseras av maktutövande viadiktatur, förtryck av politiskt oliktänkande med strikt dominans över både samhället och individen.[1][2][3][4] Fascismen är en revolutionär form av ultranationalism med nationens "pånyttfödelse" som mål.[5] För att förverkliga idén om en pånyttfödelse för nationen vill fascister skapa ett samhälle där människor som har vissa egenskaper och/eller kvalitéer ska fylla det fascistiska samhället.[6][7]
Fascismen förknippas ofta med massrörelse viaelitstyre ovanifrån, där individen är underställdstatens och regimens behov. För att underlätta maktutövandet är fascismens mål att skapakänslor av stark nationell identitet. Olika forskare framhåller olika karakteristiska egenskaper hos fascismen, men en vanligt förekommande beskrivning av fascismforskarenStanley Payne sammanfattar den som ett motstånd motupplysningens idéer, med mål att upprätta ennationalistisk ochauktoritär, traditionsbunden stat.[4][8]
I sitt ekonomiska utförande har fascismen i de mest prominenta exemplen, det fascistiskaItalien och Nazityskland, praktiseratkeynesianskkapitalistisk ekonomi med starka inslag av bådestatlig intervention och privat ägande.[9][10] Kulturellt har fascismen ofta uttryckt en djuptidealistisk, sekulär ochimperialistisk kultur, genom massmöten,nationalromantiska ochmytiska symboler, massmobilisering och våldsamma gatuaktivister, ofta inbegripande enparamilitärmilis. Fascismen hyser nästan uteslutande en positiv eller sanktionerande syn påvåld som medel att uppnå sina mål, inbegripandeheroism ochchauvinism.[4] Den fascistiska kulturen hyllarungdomen, nationell "rening" och nationell återfödelse lett av ett auktoritärt,karismatiskt och ofta personligt politiskt ledarskap, som kan innehålla enpersonkult kring ledaren.[11][12]
Det finns skilda uppfattningar i den historiska och samhällsvetenskapliga litteraturen om hur termen fascism ska definieras, och vad det inbegriper. På en övergripande nivå kan man skilja mellan tre olika sätt som begreppet fascism används på: 1) en politiskideologi som återfinns i flera länder globalt, 2) en politisk massrörelse i Italien 1919-1945 grundad av Benito Mussolini, 3) ett politiskt skällsord med oprecis innebörd.[21]
DenbrittiskestatsvetarenRoger Griffin har presenterat en definition av fascismen som en allmängiltig ideologi, kalladgenerisk fascism. Griffins definition lyder: "Fascism är en politisk ideologi vars mytiska kärna i sina olika variationer är en populistiskultranationalism som strävar efter nationens återfödelse".[22] Griffins definition omfattar såväl denitalienska fascismen som den tyskanationalsocialismen och andra varianter av fascism under mellankrigstiden, samtnyfascism.[23]
Den italienske historikernEmilio Gentile har definierat fascismen som: "sprungen från ett revolutionärt parti med en extremistisk och återfödelseinriktad ideologi som söker efter ett maktmonopol för att kunna erövra samhället och förvandla det enligt sin uppfattning om människor och politik". Gentile har även beskrivit fascismen som en "politisk religion".[24]
Denamerikanskehistorikern Robert O. Paxton har gett en arbetsdefinition av fascism som "en form av politiskt beteende som markeras av en besatthet med samhällets förfall, förnedring eller förföljelse och av en kompenserande dyrkan av enhet, energi och renhet, i vilket ett massbaserat parti av hängivnamilitanta nationalister som arbetar i ett olustigt men effektivt samarbete med traditionella eliter övergerdemokratiska friheter och eftersträvar sina mål av intern rensning och extern expansion med våld och utan etiska och lagliga begränsningar".[25]
StatsvetarenHelen Lindberg vid Uppsala Universitet har presenterat en expansiv definition av fascism:
"En uppsättning bindande identitetsformerande, särskiljande metoder, baserade på antiintellektuella, antidemokratiska, antihumanistiska ledarskapsdyrkande, våldsbejakande, krigsromantiska värden och ideal, om en statisk och perfekt samhällsordning där individen har en essentiellt tillskriven roll, och är underordnad kollektivets tvingande och tjocka föreställning om en essentiell gemenskap och där staten som en levande organism tillsammans med marknad och kyrka, eller myterna, utgör en politisk-ekonomisk-social totalitär helhet."[6]
ProfessorLudvig Beckman har presenterat en kortare definition: "en osammanhängande auktoritär idéströmning som förkastar upplysningens idéer och föreställning om människans lika moraliska värden."[8]
I artikeln om fascismens lära (Doctrine) i den av Giovanni Gentile grundadeEnciclopedia Italiana beskrev Mussolini fascismen 1932 som ”negationen avsocialism,demokrati ochliberalism”[26], och som ett tillbakavisande av de "demo-liberala" idéer som hade sitt ursprung ifranska revolutionen 1789 (jfr. ”frihet, jämlikhet, broderskap”); ”Politiska doktriner passerar, nationen består.”[26] Det tjugonde seklet skulle bli ”auktoritetens” och "högerns" århundrade, ”ett fascistiskt sekel”.[26]
Seymour Lipset har betraktat fascismen som en extremistisk form av medelklasspolitik.[27]
I överförd bemärkelse har icke-demokratiska styrelseformer som betonarvåldets rätt över demokratin och friheten kallats fascistiska. Forskare inom området har något olika definitioner av vad fascism är. Samlande är docknationalismen,totalitarismen och den antidemokratiska inställningen som utmynnar iledarprincipen (i Tysklandführerprincipen) där man enligt den fascistiska teorin väljer den förment "bäst lämpade" mannen att oinskränkt styra staten.
Nationen är i centrum för fascismens syn på samhället. Till skillnad från nazismen, som framhåller den biologiska rasen som grunden för nationen, så ser fascismen nationen som en historisk enhet. Varje nation anses vara i strid med andra nationer, något som avgör nationens överlevnad eller ej. Många fascister - åtminstone historiskt - har på så vis sett kriget som något naturligt och till och med den högsta manifestationen för nationen. För statens och nationens överlevnad krävs expansion, vanligen på bekostnad av andra stater. För att klara av den kampen ansåg fascisterna att nationen behövde en stark sammanhållning, varför individers och olika samhällsklassers intressen ska underordnas statens och nationens intressen.[21]
Mussolini och fascisterna agiterade mot kommunismen och den "pacifistiska", krigsfientliga socialismen och genom de så kallade stormavdelningarna,squadre d'azione, terroriserade man sina politiska fiender.[31] Man anlade bland annat en brand på den socialistiska tidningenAvanti!. Mordet på socialistledarenGiacomo Matteotti 1924 kan ses som klimax på denna utveckling. De sociala och ekonomiska oroligheterna i början 1920-talet och den så kallade marschen mot Rom 1922 förde fascisterna till regeringsmakten trots ett svagt parlamentariskt stöd. Detta gjordes till en början i koalition med borgerliga partier för att därefter vinna absolut kontroll, dock i samexistens med kungahuset och katolska kyrkan, bland annat genomLateranfördraget1929.[källa behövs]
Fascismen hämtade bland annat inspiration från den revolutionärasyndikalismen som förespråkade att samhället skulle styras genomfackföreningarna, men i motsättning till syndikalismens principer förespråkade fascisterna framför alltelitstyre.[32] Genom detta anknöt man också till tankegods som såg samhället i termer av förment enhetlighet ochkorporativismen (av latinetscorporo 'göra till kropp'), företrädd av konservativa politiska teoretiker somAdam Müller ochFriedrich Hegel (seKorporativism). Den fascistiska rörelsen betonadepolismakt och ordning på bekostnad avdemokrati ochfrihet, och enkorporativ (dock icke-demokratisk) ekonomiskpolitik.[källa behövs]
Den italienska fascismen visade till en början inga tecken påantisemitism till skillnad från den tyskanazismen.[35] Enligtmilitären ochhistorikern Eddy Bauer saknades antisemitismen i den fascistiska ideologin.[29] I stormavdelningarna fanns det, även om de var få till antalet, judiska så kallade "squadrista", det vill säga judiska fascistiska svartskjortor som deltog i gatustriderna mot kommunister och socialister.[källa behövs]
Mussolini hävdade1919 att hans rörelse skulle slå mot "högerflygelns bakåtsträvanden ochvänsterflygelns destruktivitet".[källa behövs] I den så kalladeSalorepubliken (från 1943) radikaliserades den då marginaliserade rörelsen på nytt efter att ha upprätthållit en moderat, promonarkisk och prokatolsk fasad under tiden vid makten. Detta har senare orsakat meningsskiljaktigheter blandnyfascister om vad den fascistiska visionen har innehållit.[45][46]
Samma år mördades den ledande socialistledarenGiacomo Matteotti av fascistiska aktivister och den kris som utbröt utnyttjade Mussolini för att krossa oppositionen och ge sig själv lagstiftande fullmakter1925. Efter ett mordförsök på Mussolini i oktober1926 tvångsupplöstes de sista politiska partierna utom PNF, yttrandefriheten försvann liksom organisationsfriheten och regionalt och lokalt självstyre.Dödsstraff återinfördes 1926 för ett antal brott (bland annatmordförsök på kungafamiljen ochförräderi) men till skillnad från det nazityska rättsväsendet användes det sparsamt. Endast 26 dödsdomar verkställdes fram till Mussolinis fall, varav 17 under kriget och ingen för attentat mot hans egen person.[49][50]
De fascistiska "fackföreningarna" kom från1926 att vara de enda tillåtna med fascister som förtroendemän.[51] Genom den nya grundlagens,Carta del Lavoro, antagen1927, bestämmelser rörande arbets- och näringslivet sammanfogades arbetsgivare och arbetstagare i syndikat, därefter i korporationer, ett för varje näringsgren. Korporatismen innebar att "fackförbundet" och arbetsgivarorganisationen tillhörande samma yrkesgren sammanslogs till korporationer/yrkesorganisationer. År 1928 förklarade Mussolini, med anledning av det nya systemet, att den fascistiska staten nu hade växlat över från 1800-taletskapitalistiska till 1900-taletskorporativa.[51] Vidare hävdade han att problemen emellan arbetstagare och arbetsgivare nu var borta och därmed hade grunden förmarxismen (jfr. begreppet "klasskampen") försvunnit.[51] År1939 tillkom en ändring ikonstitutionen där den korporativa staten fullt ut kom att genomföras också på lagstiftande nivå: deputeradekammaren försvann och ersattes aven av korporationerna vald kammare.[51] Den korporativastaten gav aldrig vare sig ekonomisk framgång ellerfrihet.[51] Korporationerna kom att bli en del av dettotalitära staten där all makt kom från toppen och spred sig neråt i systemet.[51]
Salórepubliken, den italienska fascismens sista epok, har haft en högst polariserande effekt på fascismforskare ochneofascister. Mussolini avnjöt tidvis starkt folkligt stöd, något som inte anses gällande för den synnerligen mer brutala Saló-regimen med bland annat förföljelser av judar och utrensningar av antityska fascister, något som vissa[vilka?] menar har förvrängt eftervärldens bild av fascismen och dess ideal.
IItalien avvisade fascismen tanken på ensocialistisk omgestaltning av den sociala ordningen men det fanns också ett inslag avkommandoekonomi där Italiens elit fick staten att investera i viktig infrastruktur.[52] Detta kom i sin tur eliten till gagn.[52] Industrier fortsatte dock att ägas av företag till skillnad från till exempelvis ekonomin iSovjetunionen. Traditionellasamhällsinstitutioner somkatolska kyrkan ochkungahuset, som under fascismens tidiga period utsatts för svidande kritik fick behålla sina rättigheter inom regimens ramar, vilket visades genom bland annatLateranfördraget.[47]
Den amerikanska historikern Stanley G. Payne definierar fascismens ekonomiska doktrin som "ett nationellt ekonomiskt system som är starkt reglerat, integrerat och omfattar olika samhällsklasser, vare sig systemet kallas korporativt, nationalsocialistiskt eller nationalsyndikalistiskt". Han anser också att motstånd och fientlighet mot liberalism, kommunism och konservatism är ett centralt inslag i fascismen.[53]
Ytligt sett var den italienska fascismen organiserad enligt principen om klassgemenskap där korporativa"fackföreningar" i samarbete med arbetsgivarna skötte ekonomin under ledning av staten. Dock var "fackföreningarna" totalt maktlösa i praktiken och direktstyrdes av staten.[54]
Den "korporativa staten" grundade, genom sammanslutningar (korporationer) förjordbruk,industri,handel och så vidare, en utveckling som skenbart sammanföll medsyndikalismens idéer. Då ledande fascister hade bakgrund i såväl syndikalistiska kretsar som i det gamla nationalistpartiet talades i analogi med de korporativa strävandena om ”nationell syndikalism”.[55]
Den fascism med ledarkult vilken grundades i Italien kom att bli förebild för fascistiska organisationer över hela världen. Den kom dock aldrig att kopieras rakt av. Nationer vilka har haft fascistoida och auktoritära organisationer i ledning för staten är Spanien (falangism), Portugal (Estado Novo), Österrike (austrofascismen), Ungern (Pilkorsrörelsen med flera) och Rumänien (Järngardet). I samtliga fem fall förtrycktes eller demonterades de fascistoida rörelserna ideologiskt (nazisterna i fallet Österrike) av en högerbetonad regim också benämnd fascistisk i vissa fall, i fallen Österrike och Rumänien med mycket hårda metoder, bland annatkoncentrationsläger och avrättningar (Corneliu Zelea Codreanu m fl).[56]
Trettio sekler av historia tillåter oss att se ner med ömkan på vissa doktriner som predikas bortom Alperna av de vars förfäder var oförmögna att skriva ner sin egen historia när Rom hade Caesar, Vergilius och Augustus.
Nationalsocialismensdefinition av folket som "det gemensamma blodet" saknas helt och hållet inom den italienska fascismen, som istället användeden historiska nationen (främstromarriket, med det parlamentariska, "svaga" Italien i denromerska republikens roll) som inspiration för sin agenda, vilket också inspirerade Francoregimens dyrkan av forna dagars imperievälde inom den spanska diktaturen. Det bör tilläggas att den italienska fascismens anspråk på land främst gällde vissa österrikisk-italienska gränsområden. Förvärven av Albanien ochAbessinien syftade inte till ökat italienskt"livsrum", utan var snarare en form av klassisk kolonisering, som inte skiljde ut sig från brittisk och fransk kolonisation mer än gällande dess sena tidpunkt. Abessinien hade det tidigare parlamentariska Italien försökt erövra men stoppats islaget vid Adua1896.
Vidare hånade Mussolini öppet Hitlers antisemitiska rasidéer[59] och judarna i Italien var assimilerade, många stödde eller var medlemmar i PNF, bland andraAlberto de Stefani, Mussolinisfinansminister under 1920-talet, tidningsredaktörenEttore Ovazza, som drev en judisk-fascistisk tidning och senare mördades avSS-trupper, och Mussolinis älskarinnaMargherita Sarfatti. Av Italiens omkring 40 000 judar var omkring en fjärdedel medlemmar i fascistpartiet under 1930-talet (1/4) mot som mest sex miljoner medlemmar av över 40 miljoner italienare sammanlagt (<1/6). Av de europeiska länder som berördes direkt av kriget hade endastAlbanien (som under större delen av kriget var ockuperat av italienska styrkor) en högre andel överlevande judar änItalien.[60]
Enligt vissa forskare och historiker menar man att Mussolini efter den avsky Italien utsattes för i samband medAbessinienkrisen närmade sig Hitlers Tyskland av rent taktiska skäl för att stärka banden mellan Italien och Tyskland, en beroendeställning till en inte glömd fiende som motsattes av en majoritet av det fascistiska partiet och ledarskapet. Innan det sena 1930-talet fanns det ingen stark antisemitism i Italien eller hos fascisterna; Mussolini själv ansåg att judarna var en del av italiensk historia sedan romarnas tid och borde få leva ostört i landet.Abba Ahimeir var en judisk fascistisk aktivist som senare hämtade stor inspiration ifrån Mussolini och ville se ett fascistiskt styrtIsrael.
Den italienska fascismen är också lättare att applicera i andra länder än där den uppstod, främst latintalande länder har historiskt visat sig påverkbara[källa behövs]. Det var också fascisterna själva som avsatte Mussolini i en omröstning i "Fascismens stora råd" (Il Gran Consiglio Nazionale del Fascismo). Med röstsiffrorna 19-8 och en nedlagd rekommenderade rådet Mussolinis avsättning som landets ledare och25 juli valde kung Viktor Emmanuel att arrestera honom. Händelserna ägde rum i svallvågorna efter den västallierade landstigningen på Sicilien i juli1943.[61]
Såväl Spanien, Portugal, Grekland och Chile hade regimer som utpekades som fascistiska under tidigt1970-tal - samtliga utom juntan i Chile föll dock samman under första halvan av 1970-talet. Det som främst präglade dessa regimer var att militären hade stor eller all makt, snarare än att länderna följde vissa ideologiska riktlinjer, och om några konservativa och i vissa fall ekonomiskt liberala. I Sydamerika har de flesta länder åtminstone under någon period efter andra världskriget styrts av renodlademilitärjuntor - vilka med ett visst subjektivt språkbruk betraktades som fascistiska. Mest omtalade är militärkupperna1973 i Chile och1976 i Argentina, men Paraguay torde vara det land som styrdes längst tid av en militärdiktator,Alfredo Stroessner. Här tycktes fruktan försocialism som enda alternativ varit en starkt bidragande orsak till militärens maktövertagande; någon särskild ideologi och närmare band till den radikala fascismen änantikommunism är svår att skönja.
Juan Peron,Argentinas president 1946-55 och 1973-74, tillbringade en del av sin ungdom i Italien och baserade delvis sinperonistiska ideologi på den italienska fascismenskorporativism. ÄvenGetulio Vargas styre iBrasilien från 1930-50-talet grundade sig på korporativistiska idéer och dessa kom i ekonomiskt avseende att stå den italienska fascismen närmast.
Synen på traditionella höger- och vänsterblock (liksom feminism och partipolitik) som representanter för olika av samhällets organ i kamp med helheten var avgörande för fascismens utveckling och världsåskådning. En rad forskare har därför, särskilt i modern tid, betraktat den som en radikal form avcenterpolitik, med influenser från båda sidorna av den traditionella höger-vänsterskalan, alternativt som ett mellanting mellan dessa.[27] Mussolini hävdade1919 att hans rörelse skulle slå mot "högerflygelns bakåtsträvanden ochvänsterflygelns destruktivitet". I den så kalladeSalorepubliken radikaliserades den då marginaliserade rörelsen på nytt efter att ha upprätthållit en moderat, promonarkisk och prokatolsk fasad under tiden vid makten, vilket orsakat splittring bland senarenyfascister om hur det fascistiska visionen egentligen skulle ha sett ut.[45][46]
Mest känd i Sverige för sina fascistiska tankar varPer Engdahl. Han var en av Sveriges fascistiska pionjärer; redan efter sin studentexamen i slutet av 1920-talet gick han med iSveriges Fascistiska Kamporganisation. Engdahls ideologi fick från början inspiration från det då fascistiskaItalien men med tiden blev det den tyskanazismen som blev den främsta förebilden, både för Engdahl själv och för den svenska nationella antiparlamentariska rörelsen.
SociologenGöran Dahl vid Lunds universitet, som forskat inomradikalkonservatism och fascism, menar att konservatismen och fascismen står nära varandra rentideologiskt. IdéhistorikernSven-Eric Liedman menar att fascismen delar synen på statens överordning med den klassiska 1800-talskonservatismen, men att fascismen ser staten som ett verktyg för nationen (eller "rasen" i fallet med nazismen) medan staten inom t.ex. Hegels konservatism är ett högre, närmast andligt väsen.[62] Det ska framhållas att Mussolini avvisade de nazistiska tankarna på ”herrefolket” och den ”ariska rasen”[63] och som den norske historikernKarsten Alnaes formulerat det: ”I detta sammanhang håller sig Mussolini tillHegel: 'Individen är intet, staten allt'”.[64] För den italienska fascismen var folket först och främst en historisk enhet medan den för nazismen var enbiologisk.[65] Då fascismen till sitt väsen var revolutionär har även benämningen ”högerradikalism” använts.[65]
^Paxton ((2004)). The Anatomy of Fascism,. (1965). sid. 32, 45, 173,
^Nolte (1963). Der Faschismus in seiner Epoche. sid. 300
^ [abc]Strömberg Wallin, Cecilia (mfl.). ”Politiska rummet: Om fascismen - Filosofiska rummet”. sverigesradio.se.https://sverigesradio.se/avsnitt/politiska-rummet-om-fascismen. Läst 3 december 2022. ”[På frågan vad fascism är - H. Lindberg] "En uppsättning bindande identitetsformerande, särskiljande metoder, baserade på antiintellektuella, antidemokratiska, antihumanistiska ledarskapsdyrkande, våldsbejakande, krigsromantiska värden och ideal, om en statisk och perfekt samhällsordning där individen har en essentiellt tillskriven roll, och är underordnad kollektivets tvingande och tjocka föreställning om en essentiell gemenskap och där staten som en levande organism tillsammans med marknad och kyrka, eller myterna, utgör en politisk-ekonomisk-social totalitär helhet."”
^Grabowski, Dr Waldemar. "Straty ludności cywilnej" [Polish civilian losses]. 1939-1945. (Straty ludzkie poniesione przez Polskę w latach Bibula). "IPN Centrala (31 August 2009)". ”"Według ustaleń Czesława Łuczaka, do wszelkiego rodzaju obozów odosobnienia deportowano ponad 5 mln obywateli polskich (łącznie z Żydami i Cyganami). Z liczby tej zginęło ponad 3 miliony. Translation: According to postwar research by Czesław Łuczak over 5 million Polish nationals (including Polish Jews and Roma) were deported to German camps, of whom over 3 million prisoners perished."”
^Renton, David.Fascism: Theory and Practice, p. 21, London: Pluto Press, 1999.
^Eatwell, Roger. 1996.Fascism: A History. New York: Allen Lane.
^Griffin, Roger. 1991.The Nature of Fascism. New York: St. Martin’s Press.
^Nolte, ErnstThe Three Faces Of Fascism : Action Française, Italian Fascism, National Socialism, translated from the German by Leila Vennewitz, London : Weidenfeld and Nicolson, 1965.
^Lena Berggren (2002). ”Den svenska mellankrigsfascismen – ett ointressant marginalfenomen eller ett viktigt forskningsobjekt?”. Historisk Tidsskrift 122:3.
^Sternhell, Zeev (1998). Griffin, Roger, ed. red. "Crisis of Fin-de-siècle Thought". "International Fascism: Theories, Causes and the New Consensus (London and New York)". sid. s. 170 , 171. Läst 22 oktober 2019
^ [ab]tanislao G. Pugliese. Fascism, anti-fascism, and the resistance in Italy: 1919 to the present. Oxford, England, UK: Rowman & Littlefield Publishers, Inc., 2004. 43–44.
^Bra böckers världshistoria, band 13, Den fascistiska staten, s. 146, 147
^ [abcdef]Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
^ [ab]Liberal and fascist Italy : 1900-1945. Oxford University Press. 2002. sid. 72.ISBN 1-4237-6740-3.OCLC68045544.https://www.worldcat.org/oclc/68045544. Läst 5 december 2022. ”"[...] they did not want to just sit and wait until private economic forcesbrought infrastructures and industrial development to the new coun-try, the Italian power élites brought in the state directly to build theinfrastructure and even the industrial structure, and very often endedup asking the state to operate them. In order to do so, the state had totrain entrepreneurs and managers, as well as workers, who were notto be found in a pre-industrial country like Italy." [...] The industrial élite that came into being through unrelenting stateefforts[...]”
^Stanley G. Payne:A History of Fascism, 1914-1945. Kriterierna finns återangivna i Reidar Larsson -Politiska ideologier i vår tid, sid 102.
^Paxton, Robert O.:The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004,ISBN 0-7139-9720-6
.jpg)
