Fackföreningen kan förhandla om frågor som lön, arbetsregler, klagomål, villkor föranställning och uppsägning, tjänstepension, omställning, arbetstider och arbetsmiljö. När medlemmarna agerar tillsammans och minskar konkurrensen mellan varandra, får fackföreningen ökad förhandlingsstyrka mot arbetsgivaren.[1]
Att vara medlem i en fackförening innebär flera fördelar. Medlemmar kan få hjälp vid förhandlingar med arbetsgivaren, och har ofta rätt till juridiskt stöd vid tvister. Fackföreningar förhandlar vanligtvis också fram gruppförsäkringar för sina medlemmar.
Det krävs inte medlemskap för att få lön enligt gällandekollektivavtal eller för att vara med i fackföreningensarbetslöshetskassa. Men den som är medlem blir bunden av kollektivavtalet och kan själv göra sina rättigheter gällande. Den som inte är medlem kan däremot inte använda kollektivavtalet för att kräva högre lön.
Om arbetsgivaren vill ändra verksamheten i väsentlig grad, måste denne förhandla med facket. Om förändringen bara rör en enskild individ behöver arbetsgivaren bara förhandla om den personen är fackligt ansluten.
De avtal som fackföreningens demokratiskt valda ledare förhandlar fram är oftast bindande för både arbetstagare och arbetsgivare under en viss tidsperiod. I vissa fall gäller avtalen även förarbetare ochtjänstemän som inte är medlemmar.
Fackföreningar har utvecklats på olika sätt under de senaste trehundra åren, beroende på politiska och ekonomiska förhållanden. Därför kan mål och metoder skilja sig åt.
En fackförening kan erbjuda sina medlemmar flera fördelar:
Kollektiva förhandlingar: Om fackföreningen är erkänd av arbetsgivaren kan den förhandla om lön, arbetstid och andra anställningsvillkor, ofta genom att teckna kollektivavtal.
Politisk påverkan: Fackföreningen kan försöka påverka opinionen genom kampanjer och lobbying, eller genom att stödja politiska partier som arbetar för fackliga intressen.
Förmåner för medlemmar: Tidiga fackföreningar erbjöd bland annatarbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, ålderspension och begravningshjälp. Många av dessa funktioner har idag tagits över av staten, men andra förmåner finns kvar, sominkomstförsäkring, yrkesutbildning och juridisk hjälp.
Facklig styrka varierar mellan organisationer och arbetsplatser. Styrkan kan bero på flera faktorer:
Hög organisationsgrad och starka arbetsplatsfack
Goda ekonomiska och materiella resurser
Tydlig kollektiv identitet och förmåga att mobilisera medlemmar
Styrka att hantera konflikter och strategisk position i produktionen
Stark förhandlingsposition på arbetsmarknaden
Möjlighet att utöva politiskt inflytande[2][3][4][5]
Fackföreningar har sitt ursprung i1700-taletsVästeuropa, där samhället snabbt förändrades från jordbruk och hantverk till fabriker och industrijobb. Nya arbetsmetoder och pressade löner skapade oro bland hantverkare ochskråmedlemmar, som såg sina yrken och sin trygghet hotade.[6] Industrialiseringen ökade behovet av arbetskraft, och fler kvinnor, barn, lantarbetare och immigranter började arbeta i fabriker – ofta utan yrkesutbildning. För att stärka sina villkor och få bättre skydd började många organisera sig spontant i föreningar.[7] Dessa tidiga organisationer blev grunden för den moderna fackföreningsrörelsen.
En föregångare till fackföreningarna var de europeiskaskråna, som under medeltiden organiserade hantverkare och skyddade yrkets intressen. Skråna reglerade tillträde till yrket, utbildning och medlemskap, och var ofta slutna grupper där endast personer inom ett visst hantverk kunde bli medlemmar. Dagens fackföreningar är ofta mer öppna och samlar anställda inom flera yrken eller hela arbetsplatser.
Fackföreningar växte fram på olika sätt i olika länder under 1800-talet. IUSA bildades den första nationella fackföreningen,The National Labor Union, 1834. Den följdes avKnights of Labor (1869), som kämpade för högre löner, kortare arbetsdag och mot barnarbete. EfterHaymarketmassakern 1886 tappade organisationen många medlemmar och förknippades med anarkism.[8]American Federation of Labor (AFL), grundad avSamuel Gompers, blev därefter den viktigaste organisationen och satsade på förhandlingar med arbetsgivare.
IFrankrike,Tyskland och andra europeiska länder fick socialistiska partier och anarkister stort inflytande över fackföreningsrörelsens framväxt från 1870-talet. IStorbritannien var fackföreningarna länge starkare än de politiska rörelserna, medNew Model Union som dominerande till mitten av 1800-talet.Labour Party grundades i början av 1900-talet och stärkte den politiska arbetarrörelsen.
ISverige bildades de första moderna fackföreningarna på 1870-talet.[9]Typografiska föreningen från 1846 räknas ibland som Sveriges första fackförening.[10] De tidiga fackföreningarna samlade personer inom samma yrke, men efterhand bildadesfackförbund som organiserade flera fackföreningar inom samma bransch.LO grundades 1898 för att samla alla fackförbund.[11] Sveriges förstakollektivavtal anses vara en lönelista från 1869 efter en strejk bland murare i Stockholm.[12][13] Det första rikstäckande avtalet kom 1901 och gällde förtypografer.[13]
Fackföreningarnas framväxt har tolkats på olika sätt.Sidney ochBeatrice Webb beskrev fackföreningar som "kontinuerliga sammanslutningar av lönearbetare med syfte att bibehålla eller förbättra deras anställning."[7] Den australiska statistikmyndigheten definierar fackföreningar som "organisationer bestående huvudsakligen av anställda, där huvudaktiviteterna innefattar förhandling om löne- och anställningsvillkor."[14] Forskare som Bob James har också placerat fackföreningar inom en större social rörelse tillsammans medfrimureri,Odd Fellows och andra ordenssällskap.
Historikern R.A. Leeson identifierade två synsätt på fackföreningsrörelsen under 1800-talet: ett försiktigt, inriktat på skråtraditioner, och ett mer expansivt som ville ena alla arbetare för att förändra samhället:
”
Two conflicting views of the trade-union movement strove for ascendancy in the nineteenth century: one the defensive-restrictive guild-craft tradition passed down through journeymen's clubs and friendly societies,...the other the aggressive-expansionist drive to unite all 'labouring men and women' for a 'different order of things'...
„
Redan i slutet av 1700-talet uppmärksammade ekonomenAdam Smith maktbalansen mellanarbetstagare ocharbetsgivare. INationernas välstånd beskrev han hur arbetsgivare samarbetade för att hålla lönerna nere, medan organiserade arbetare ofta möttes av hårda lagar:
”
We rarely hear, it has been said, of the combinations of masters, though frequently of those of workmen. But whoever imagines, upon this account, that masters rarely combine, is as ignorant of the world as of the subject. Masters are always and everywhere in a sort of tacit, but constant and uniform combination, not to raise the wages of labour above their actual rate...
When workers combine, masters... never cease to call aloud for the assistance of the civil magistrate, and the rigorous execution of those laws which have been enacted with so much severity against the combinations of servants, labourers, and journeymen.
„
Under lång tid var fackföreningar förbjudna i många länder. Att bilda eller delta i sådana organisationer kunde leda till hårda straff, ibland till och meddödsstraff. Trots detta fortsatte arbetare att organisera sig. Under 1800-talet växte fackföreningsrörelsen fram och fick gradvis politiskt inflytande. Lagar infördes som gjorde fackföreningar lagliga och reglerade relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Motstånd förekom ändå, till exempel i fallet medTolpuddle-martyrerna.
Fackföreningarnas rätt att organisera sig har ofta setts som en fråga omrättvisa, särskilt eftersomkapitalägare också kan samverka genom exempelvisaktiebolag. I Sverige samlas arbetsgivare i särskilda arbetsgivarorganisationer.
Det är en mänsklig rättighet att få gå med i en fackförening. Detta står i artikel 23 iFN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I artikel 20 står det också att ingen får tvingas att vara med i en förening. Därför räknas det som brott mot de mänskliga rättigheterna både att hindra eller att tvinga någon att gå med i en fackförening. Det är också förbjudet för arbetsgivare att behandla någon sämre för att hen är med i facket. Om en arbetsgivare försöker stoppa sina anställda från att bli medlemmar kallas det på engelska för ”union busting”.
De flesta som är med i en fackförening betalar en avgift varje månad. Facket använder pengarna till att anställa personal, jurister och förhandlare, ge ut tidningar och driva kampanjer.
De flesta fackföreningar har också enarbetslöshetskassa. Den hjälper medlemmar som förlorar jobbet att få pengar tills de hittar ett nytt arbete. Syftet är att minska risken att arbetslösa pressar ner lönerna.
Fackliga organisationer ser olika ut i olika länder. I Frankrike är bara omkring tio procent av arbetarna med i facket, medan det i Sverige är omkring 70 procent. Svenska fackföreningar har också större konfliktfonder, vilket gör att svenska strejker ofta kan pågå längre. I Frankrike är strejker ofta korta och varar ibland bara en dag.[15]
De flesta länder har en eller flerafackliga centralorganisationer som samlarfackförbund. Dessa centralorganisationer är ofta medlemmar i internationella sammanslutningar, till exempel:
^Fraser, W. Hamish (1974). Trade Unions and Society (The Struggle for Acceptance, 1850–1880). New Jersey: Rowman and Littlefield.ISBN 0-87471-514-8 s. 34
^ [ab]Webb, Sidney; Webb, Beatrice (1920). History of Trade Unionism. Longmans and Co. London kap I
^The American Pageant (Advanced Placement Edition), trettonde upplagan av David Kennedy, Lizabeth Cohen, och Thomas Bailey, 2006, Houghton Mifflin Company, New York
