| Första Balkankriget |
|---|
| Del avBalkankrigen |
Medurs från vänster: Bulgariskt artilleri, serbiska trupper intarMitrovica, osmanska soldater under slaget vid Kumanovo, Greklands kungGeorg besöker tsarFerdinand av Bulgarien i det nyligen erövradeThessaloniki. |
|
| Stridande |
|---|
 Osmanska riket | Balkanförbundet:
 Bulgarien
 Serbien
 Grekland
 Montenegro |
| Befälhavare och ledare |
|---|
Hüseyin Nazim Pascha,
Zekki pascha,
Essat pascha,
Abdullah pascha,
Ali Rizah pascha,
Hasan Tahsin pascha | Michail Savov
Ivan Fichev,
Vasil Kutinchev,
Nikola Ivanov,
Radko Dimitrijev,
Georgi Todorov
Radomir Putnik,
Petar Bojović,
Stepa Stepanović,
Božidar Janković
Kronprins Konstantin,
Panagiotis Danglis,
Pavlos Kountouriotis
Kung Nikola I,
Prins Danilo Petrović,
Mitar Martinović,
Janko Vukotić |
| Styrka |
|---|
| 336 742 man (vid krigsutbrottet)[1] | 350 000+,[2]
230 000 man,[3]
125 000 man,[4]
44 500 man[5]
Totalt: 749 500+ |
| Förluster |
|---|
[6]
Osmanska riket:
50 000 döda i strid
100 000 sårade
115 000 tillfångatagna
75 000 döda av sjukdomar
Totalt: 340 000 döda, sårade och tillfångatagna | [6]
14 000 döda i strid
50 000 sårade
19 000 döda av sjukdomar
2 360 döda i strid
23 502 sårade
1 550 döda av sjukdomar
[7]
5 000 döda
18 000 sårade[8]
2 836 döda i strid och sjukdomar
6 602 sårade
Totalt: 145 000 döda och sårade
|
Första Balkankriget var ettkrig som utkämpades från oktober 1912 till maj 1913 mellanBalkanförbundet (Bulgarien,Grekland,Montenegro ochSerbien) ochOsmanska riket. Balkanförbundets kombinerade arméer övervann de numerärt underlägsna och strategiskt missgynnade osmanska arméerna och uppnådde snabbt framgång. Nästan alla återstående europeiska områden av Osmanska riket erövrades och delades mellan Balkanförbundets medlemmar som ett resultat av kriget. Efterföljande händelser ledde också till inrättandet av en oberoendealbansk stat. Trots sina framgångar var Bulgarien missnöjd över fördelningen av bytet, särskilt uppdelningen avMakedonien, vilket ledde till utbrottet avandra Balkankriget i juni 1913.
För att kunna mäkta med ett krig mot det Osmanska riket bildade Bulgarien och Serbien 1911 en allians tillsammans med Montenegro (vars befolkning till övervägande delen bestod av serber) och Grekland: Balkanförbundet. Alliansen hölls hemlig ända fram till krigsutbrottet, för att inte väcka misstankar hos vare sig det Osmanska riket ellerÖsterrike-Ungern, menRyssland, i egenskap av ”slavernas beskyddare”, hölls informerat hela tiden. Balkanligan såg samtidigt hur försvagat det Osmanska riket verkligen blivit, när det besegrades avItalien iLibyen (italiensk-turkiska kriget), och insåg att det nu var rätt tid att slå tillbaka turkarna en gång för alla.
Det första Balkankriget inleddes den 25 september 1912 (g.s., 8 oktober n.s.), när Montenegro som första stat i Balkanligan förklarade krig mot det Osmanska riket. Därefter ställde de övriga medlemmarna i Balkanligan en serie krav på landavträdelser från osmanskt håll, som osmanerna inte kunde gå med på, och kriget var ett faktum.
De allierade hade inte gjort upp någon formell, gemensam krigsplan, förutom Serbien och Montenegro, som skulle samarbeta vid intagandet avNovi Pazar, en stad i nuvarande södra Serbien av stor strategisk betydelse då Österrike-Ungern uttryckt planer på att bygga enjärnväg via den tillMitrovica för att upprätta en förbindelse till det Osmanska riket. Kriget var alltså egentligen fyra olika krig, som utkämpades av olika stater, men mot samma fiende, samtidigt. Den osmanska krigsplanen var baserad på att transportera sin ”elitarmé” frånSyrien till Balkan för att kunna bygga upp ett starkt försvar, men den gick i stöpet då grekiska marinoperationer satte stopp för överskeppningen av soldater. Istället fick osmanerna klara sig med de reguljära arméer som fanns i området, men dessa visade sig hålla låg kvalitet.
Kriget utkämpades huvudsakligen på två fronter: iThrakien på sydöstra Balkan, och iMakedonien i väst. På båda fronter var osmanerna numerärt underlägsna: i öst mobiliserades 200 000 bulgariska soldater mot 115 000 turkiska och i väst uppgick de allierades styrkor till 273 000, mot osmanernas 175 000. Montenegro fokuserade sina insatser motShkodra i norraAlbanien, och Novi Pazar, där man assisterades av serberna.
Bulgarien attackerade östra Thrakien, där bulgariska 1.a, 2:a och 3:e arméerna under befäl av tsarFerdinand I ryckte fram mot turkiska östarmén underAbdullah pascha som hade 4 armékårer till sitt förfogande. Angriparen ryckte fram motAdrianopel -Kirkkilisse. Vid den sistnämnda orten stod 22-23 oktober (n.s.) ett slag där turkarna besegrades, och 27-31 oktober besegrades de på nytt i ett slag vars tyngdpunkt låg vidLüle Burgaz. Turkarna tvingades dra sig tillbaka till en i fredstid förberedda Tschataldschaställningen, där de senare lyckades behålla sina positioner trots upprepade stormningsförsök. Framför denna front höll sig ännu det belägradeAdrianopel.[9]
Serbien anföll Makedonien med en armé kommenderad av kungPeter bestående av 1-3:e arméerna samt Ibararméerna om sammanlagt 200 000 man mot omkring 4 turkiska kårer underAli Riza pascha. Serberna ryckte fram till mot en linje Novibazar -Kumanovo och besegrade turkarna i ett slag vid Kumanovo 24 oktober (n.s) och ryckte in i Üsküb 26 oktober och i Monastir 18 november. Två av de serbiska fördelningarna förflyttades därefter till Thrakien för att hjälpa bulgarerna med belägringen av Adrianopel.[10]
I södra Makedonien ryckte den grekiska armén under kronprinsKonstatin om omkring 110.000 man fram i riktning motSaloniki och motJanina. Grekerna besegrade den mycket underlägsna fienden islaget vid Selfidze 24 oktober och i slaget vid Jenidze-Vardar 3 november, varefter Saloniki intogs sex dagar senare.[10]
Sådant var läget då genom stormakternas medlande ett partiellt vapenstillstånd inträdde från den 3 december 1912. Grekland och Montenegro, vilka ännu inte uppnått sina mål med kriget (att inta Janina respektive Skutari) fortsatte striderna. De därefter i London inledda fredsförhandlingarna ledde inte till resultat, varför från början av februari 1913 striderna återupptogs på alla fronter. 6 mars gav sig Janina åt grekerna, 26 mars föll Adrianopel, 22 april erövrade montenegrinerna Skutari.[10]
Den grekiska flottan störde samtidigt osmanska försök att mobilisera sina sjöstridskrafter för en förnyad offensiv på Balkan, vilket fick till följd att den osmanska flottan stannade i hamn under i princip hela kriget, och Grekland i lugn och ro kunde driva turkarna från ö efter ö. Efter en vapenvila med Bulgarien, Serbien och Montenegro, försökte den osmanska flottan två gånger ta sig ut ur det sund där den hade sin bas, men besegrades båda gångerna av den grekiska, i slagen vid Eller och Lemnos. Ijanuari beslutade osmanerna att fortsätta kriget, men fienden var dem övermäktig. När bulgarerna intog Adrianopel och grekerna Ioannina insåg de att kriget var förlorat, och slöt en vapenvila den 16 april 1913. Därefter begav sig delegater från de inblandade länderna tillLondon, för att förhandla fram ettfredsavtal.
Det första Balkankriget ledde till att Osmanska riket ersattes av Bulgarien som regionens ledande stat. Denna bulgariska dominansen skulle dock bli kortvarig. Den 3 december 1912 möttes representanter för de allierade i Balkanförbundet samt det Osmanska riket i London. De förra ställde hårda krav på osmanerna: alla turkiska besittningar iEuropa utomAlbanien skulle avträdas, likasåKreta och alla öar iEgeiska havet. Speciellt hårt drevBulgarien frågan om ett överlämnande av Adrianopel. De osmanska representanterna var till en början tveksamma, men gav till slut med sig. Då hände något som stjälpte hela konferensen:Enver Bey gjorderevolution och tog makten i det osmanska riket, vilket fick till följd att man inte såg någon mening med att fortsätta och konferensen avbröts.
Inte förrän i maj 1913 träffades de inblandade parterna igen för att diskutera villkoren i fredsavtalet, och då hade bulgarerna (assisterade av serberna) redan intagit Adrianopel. Avtalet som nu togs fram missgynnade kraftigt serberna, och gjorde Bulgarien till den dominerande makten på Balkan, då Serbien fråntogs sina erövringar i Makedonien och fick se de kustområden man erövrat tillfalla det nybildade Albanien. Sammanfattat i fyra punkter såg avtalet ut så här:
Omgående uppstod oenighet mellan alliansmedlemmarna. Serbien hade tidigare lovat huvuddelen av Makedonien till Bulgarien, men varken Serbien eller Grekland hade fӧr avsikt att lämna ifrån sig några av sina erövringar. Detta skapade stor bitterhet i Bulgarien och den 30 juni 1913 anföll landet sina forna allierade i det andra balkankriget.
- ^Erickson (2003), s. 52
- ^Hall (2000), s. 16
- ^Hall (2000), s. 18
- ^Erickson (2003), s. 70
- ^Erickson (2003), s. 69
- ^ [ab]Erickson (2003), s. 329
- ^Hellenic Army General staff:A concise history of the Balkan Wars, s. 287, 1998.
- ^Βιβλίο εργασίας 3, Οι Βαλκανικοί Πόλεμοι, ΒΑΛΕΡΙ ΚΟΛΕΦ and ΧΡΙΣΤΙΝΑ ΚΟΥΛΟΥΡΗ, översättning av ΙΟΥΛΙΑ ΠΕΝΤΑΖΟΥ, CDRSEE, Thessaloniki 2005, s. 120,(grekiska). Hämtat frånhttp://www.cdsee.orgArkiverad 27 juni 2015 hämtat från theWayback Machine.
- ^Carlquist, Gunnar, red (1929). Svensk uppslagsbok. Bd 2. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. sid. 1206-07
- ^ [abc]Carlquist, Gunnar, red (1929). Svensk uppslagsbok. Bd 2. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. sid. 1207
