Drivspegel (avtyska:treibspiegel,engelska:sabot,franska för "träsko") är en anordning som används i eldrörsvapen för att avfyraprojektiler som har mindrekaliber än innerdiametern påeldröret, eller som av någon annan anledning inte kan täta ordentligt motloppet, genom att fylla ut delen av eldrörets innerdiameter som inte nås av projektilen och sedan ta emot krutgaserna vid eldgivning för att på så sätt driva ut projektilen ur eldröret, vartefter drivspegeln lossnar från projektilen och faller till marken. Projektiler försedda med drivspegel kallasdrivspegelprojektiler.[1]
En drivspegel är traditionellt en lössittande ring som omger eller delvis omsluter enunderkalibrig projektil och har samma diameter someldröretskaliber (innerdiameter). Denna tar emot trycket fråndrivladdningen när patronen avfyras och driver projektilen genom loppet.
Drivspegeln är uppdelad i delar och hålls enbart ihop av det omliggande eldröret under avfyrning. När projektilen lämnar mynningen på eldröret går drivspegeln i bitar och faller till marken.
Drivspegeln utför inget nyttigt arbete när projektilen väl lämnat loppet och den benämns därför ibland parasitmassa. Då syftet med drivspeglar enbart är att forsla projektilen genom eldröret är de ofta tillverkade av lätt billigt materiell somaluminium ellerplast, men förr i tiden var drivspeglar i samband med avlossande avdruvhagel dock gjorda avträ.[2]
Med drivspegelprincipen kan man skjuta projektiler med 35% reducerad kaliber om projektilen ärrotationsstabiliserad,[1] eller projektiler med över 80% reducerad kaliber om projektilen ärfenstabiliserad.[3] Till fenstabiliserade drivspegelsprojektiler som skjuts urräfflade eldrör används enslirgördel (även kallat slirande gördel) som griper in i räfflorna men roterar fritt mot drivspegeln.[4]
Användning av drivspeglar är bland annat användbart om man vill åstadkomma hög projektilhastighet, då man kan avfyra relativt små projektiler med mycket litet luftmotstånd från patroner med mycket kraftigadrivladdningar. Drivspeglar tillåter även implementering av fenor på projektilen, vilket ökar stabilitet och träffsäkerhet; men framför allt tillåter det att man kan utformade projektiler med lång längd och liten kaliber. Dessa kallaspilprojektiler (engelska "long-rod penetrators") och är uppbyggda för att penetrerapansar. Den långa längden kombinerat med den lilla kalibern gör att projektilen får mycket litet luftmotstånd, vilket ökarprojektilhastighet och räckvidd, och samtidigt hög massa och vikt relativt till kalibern, vilket ökar den kinetiska energin vid anslag, vilket ökar genomslag ipansar.
Mindre kalibrar är dock svårare att implementera med fenstabiliserade drivspegelprojektiler, delvis på grund av kostnad. Därför brukar fenstabilisering mest användas i grövre kalibrar.
Drivspeglar inompansarvärn uppfanns underandra världskriget iFrankrike precis innanNazitysklandsinvasion. På grund av invasionen flydde konceptets skapare till Storbritannien och ledde utvecklingen därifrån. Storbritannien kom därefter att leda utvecklingen av drivspegelammunition under kriget och kom att introduceradrivspegelprojektiler till bland annat de brittiska kanonerna 57 mm QF 6-pounder och 76,2 mm QF 17-pounder.[5] ÄvenNazityskland påbörjade utveckling av drivspegelammunition men på grund av krigets slutskede kom ingen sådan ammunition att masstillverkas.[6]
Efter kriget kom flera länder att utveckla drivspegelammunition för pansarvärn, bland annatSverige[1] ochSovjetunionen,[7] men ävenFrankrike.[8]
I Sverige leddes utvecklingen avdrivspegelprojektiler bland annat av en ingenjör vid namn Sven Philip som ska ha patenterat en så kallad stödring någon gång under slutet av 1940-talet.[1]
Vid slutet av1940-talet anskaffade svenska armén flera typer av svenskkonstrueradedrivspegelprojektiler till flera typer av kanoner.
Sverige var även tidiga med att utvecklapilprojektiler. Under utvecklingen avstridsvagnsprojektet Emil planerade man ett beväpningsalternativ bestående av en slätborrad 15 cm kanon som skulle skjuta 11 cm pilprojektiler medriktad sprängverkan.[10][11] Denna projektilutformning skiljer stort från klassiska pilprojektiler. Eftersom pilen var försedd medstridshuvud behövde den ha mycket stor kaliber i jämförelse med eldrörets innerdiameter för att ge effektiv verkan.[11] Till utseende efterliknar den envinggranat till engranatkastare mer än en pilprojektil till en stridsvagnskanon. Trots detta benämndes den som pilprojektil avKungliga Armé Förvaltningens Tygdepartement (KAFT).[11]
De ursprungliga drivspegelprojektilerna var primärtrotationsstabiliserade som vanliga fullkalibriga projektiler men mot slutet av1950-talet började bland annatSovjetunionen[12] ochUSA[13] att utveckla drivspegelprojektiler med fenstabilisering, så kalladepilprojektiler. Pilprojektiler var egentligen inget nytt koncept, bådeNazityskland[6] ochSverige[11] hade experimenterat med konceptet tidigare, men det var först på slutet av1950-talet som pilprojektiler först började att utvecklas på riktigt. En anledning att pilprojektiler inte introducerades tidigare var på grund av de kanontyper som användes. Traditionellt är eldrörsvapenräfflade för att stabilisera projektiler genom rotation. Pilprojektiler behöver inte stabiliseras genom rotation på grund av dess fenstabilisering och går sönder om de roterar i de rotationshastigheter som räffling ger. För att lösa detta behövde man utveckla nya slätborrade kanoner som var kapable att skjuta pilprojektiler.
Sovjetunionen utvecklade en 115 mm slätborrad kanon benämnd U-5TS, vilken togs i bruk på stridsvagnenT-62 under början av 1960-talet.[14]
USA utvecklade en 90 mm och en 105 mm slätborrad kanon benämnd T208 och T210 respektive som kom att utvärderas på försöksstridsvagnen Medium Tank T95.[14] Projektet kom ingen vart dock och avslutades redan 1959.[15] Först på 1970-talet utvecklade USA en pilprojektil som kom att masstillverkas. Denna projektil, betecknad M735, var dock försedd med slirgördlar till sin drivspegel och kunde skjutas från räfflade eldrör, något som tidigare inte hade gjorts.[16]
Efter introduktionen av slirgördlar kom pilprojektiler snabbt att bli standardutformningen för drivspegelprojektiler till stridsvagnskanoner eftersom man då kunde producera modern pilammunition till äldre räfflade kanoner. Pilprojektiler är än idag den mest vanliga typen av pansarvärnsammunition för stridsvagnskanoner.
Ihagelvapen (kartescher ochgranatkartescher inräknat) ochsvartkrutsvapen förekommer ofta en enklare form av drivspegel som kallasförladdning.[17] Denna består av en platt disk i samma kaliber som eldröret som ligger emellan drivladdningen och projektilerna/projektilen.[17] Vid eldgivning tar förladdningen emot trycket från drivladdningen och driver ut projektilerna/projektilen ur eldröret (eller projektilkroppen när det gällerkartescher).
