Kommissionen ansvarar för att utarbetalagförslag som främjar unionens allmänna intressen, och för att genomföra de antagna lagarna på europeisk nivå efter att de har godkänts avEuropaparlamentet ochEuropeiska unionens råd.[3][4] Den övervakar medlemsstaternas tillämpning av unionensfördrag ochunionsrätten, under kontroll avEU-domstolen, med möjlighet att inledaöverträdelseförfarande mot medlemsstater som inte anses uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten. Kommissionen representerar även unionen i dess internationella förbindelser.[2] I enlighet med principen omparlamentarism är kommissionen kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som genom enmisstroendeförklaring kan avsätta den.[5] Parlamentet granskar kommissionens förvaltning av unionens budget och beviljar årligenansvarsfrihet mot bakgrund av rapporter frånEuropeiska revisionsrätten.[6]
Den första kommissionen bildades 1952 som ”Höga myndigheten” medJean Monnet som ordförande och ytterligare åtta ledamöter. Myndigheten fungerade som denöverstatliga verkställande makten inomEuropeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) med långtgående befogenheter att fatta beslut inom gemenskapens befogenhetsområde. Den 1 januari 1958 upprättades två nya gemenskaper jämte EKSG:Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) ochEuropeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Istället för var sin nya hög myndighet, inrättades två så kallade kommissioner för de nya gemenskaperna.[7] Anledningen till namnbytet var det nya förhållandet mellan den verkställande makten och råden, som företrädde medlemsstaternas regeringar. Några medlemsstater, i synnerhetFrankrike, uttryckte reservationer över Höga myndighetens långtgående befogenheter och ville hellre utöka rådets befogenheter än att ge Höga myndigheten mer verkställande makt.[8]
Walter Hallstein var ordförande för Europeiska ekonomiska gemenskapensförsta kommission, som höll sitt första sammanträde den 16 januari 1958 iBelgien. Kommissionen Hallstein uppnådde bland annat ett avtal om en omstridd sädesslagsprisöverenskommelse och skapade ett positivt intryck hos tredjeländer när kommissisonen gjorde sin internationella debut vid Kennedy-rundan underGATT-förhandlingar. Hallstein startade också konsoliderandet aveuropeisk lagstiftning och började utöva ett allt större inflytande över medlemsstaternas nationella lagstiftning. Hans kommission uppmärksammades först mycket lite, men med hjälp avdomstolen banade kommissionen vägen för att kommande kommissioner skulle bli tagna mer på allvar.
Under 1965 spädde kommissionen Hallstein på ”den tomma stolens kris” genom kontroversiella förslag om dengemensamma jordbrukspolitiken som ansågs helt oacceptabla av Frankrike. Även om den institutionella krisen löstes året därpå, kostade det Hallstein ordförandeskapet trots att han annars sågs som den mest ”dynamiska” ledaren till dess attJacques Delors blev ordförande 1985.
Kommissionens ordförande deltog vid G7-mötet i USA 1983.
Höga myndigheten och de två kommissionerna fortsatte att existera sida vid sida ända fram till den 1 juli 1967, dåfusionsfördraget ersatte dem med engemensam kommission,Europeiska gemenskapernas kommission, med Jean Rey som ordförande.[7] På grund av sammanslagningen utökades antalet ledamöter i kommissionen Rey till fjorton. Trots det bestod senare kommissioner fortfarande av nio ledamöter enligt principen att varje mindre medlemsstat skulle ha ett mandat och de större medlemsstaterna två.[9] Kommissionen Rey förverkligadegemenskapens tullunion under 1968 och propagerade för ett mer inflytelserikt och direktvalteuropeiskt parlament. Under 1969 tilldelades kommissionenKarlspriset.[10]
Även om Rey var den första ordföranden för de sammanslagna gemenskapernas kommission, anses Hallstein vara den moderna kommissionens första ordförande.[7]Kommissionen Malfatti ochkommissionen Mansholt fortsatte arbetet med monetärt samarbete och unionens förstautvidgning norrut 1973. Genom utvidgningen utökades antalet kommissionsledamöter till tretton underkommissionen Ortoli (Storbritannien ansågs vara en stor medlemsstat och erhöll två mandat), som tog itu med den utvidgade gemenskapen under ekonomisk och internationell instabilitet.[9] Gemenskapens internationella representation utvecklades ytterligare när ordförandeRoy Jenkins blev den första ordföranden som närvarade vid ettG8-möte på gemenskapernas vägnar.Kommissionen Jenkins efterträddes avkommissionen Thorn underGaston Thorn, som fortsatte gemenskapernas arbete med utvidgningen söderut ocheuropeiska enhetsakten.
Några av de mest framgångsrika kommissionerna varkommissionen Delors I,II ochIII, ledda avJacques Delors, som bland annat realiserade deninre marknaden. Kommissionen Delors skapade förutsättningarna för införandet av den gemensamma valutaneuron.The New York Times beskrev honom 1992 med: ”Mr. Delors har räddat Europeiska gemenskapen från stagnation. Han tillträdde näreuroskepticismen var som värst. Även om han var en okänd före detta fransk finansminister har han blåst liv och hopp i EG och i den modfällda Bryssel-kommissionen. Under sin första mandatperiod, från 1985 till 1988, samlade han Europa genom krav på den inre marknaden, och när han tillsattes för en andra period började han styra européerna mot betydligt mer ambitiösa ekonomiska, monetära och politiska mål.”[11]
Efter Santer tillträddeRomano Prodi som ordförande. Amsterdamfördraget hade utökat kommissionens makt och Prodi liknades ibland vid unionens förstapremiärminister.[13] Inflytandet stärktes ytterligare medNicefördraget, som trädde i kraft under 2003 och som gav ordföranden mer makt över kommissionens egen sammansättning.[7]
2004 blevJosé Manuel Barroso ordförande, men parlamentet hävdade ännu en gång sig självt genom att motsätta sig den föreslagna sammansättningen avkommissionen Barroso. På grund av motståndet, som främst var riktat mot den föreslagne kommissionsledamotenRocco Buttiglione, tvingades Barroso att ändra förslaget till kommissionens sammansättning. Kommissionen Barroso var den första fullständiga kommissionen sedan utvidgningen 2004 med totalt 25 ledamöter. I slutet av Prodis mandatperiod hade kommissionen bestått av hela 30 ledamöter. Som ett resultat av det ökade antalet medlemsstater minskade Amsterdamfördraget antalet kommissionsledamöter till en per medlemsstat, istället för två för de stora medlemsstaterna.[9]
Kommissionen leds av sitt kollegium, bestående av en unionsmedborgare från varje medlemsstat.[21] Den sammankallas av sin ordförande, och sammanträder i regel minst en gång i veckan;[22] vanligtvis på onsdagar iBryssel eller, om Europaparlamentet sammanträder, på tisdagar iStrasbourg.[23] Utöver ledamöterna närvarar generalsekreteraren och ordförandens kanslichef vid alla sammanträden. Även andra personer kan bjudas in efter beslut av kommissionen.[24] För att vara beslutsmässig måste en majoritet av ledamöterna vara närvarande vid ett sammanträde.[25] Även om alla nationaliteter finns representerade i kollegiet, får ledamöterna inte agera i sina egna medlemsstaters intressen, utan ska istället agera i hela unionens intresse. De är valda av Europaparlamentet och utsedda av Europeiska rådet med uppgiften att tjäna unionens allmänna intresse.[2] Varje ledamot av kommissionen biträds av ett personligt kansli, som ger kommissionsledamoten politisk rådgivning. Därutöver finnsgeneraldirektorat, som fungerar somdepartement och ansvarar för att ta itu med tekniska frågor och beredalagförslag. Kommissionen arbetar utifrån ordförandens politiska program och kommissionens årliga arbetsprogram.[26]
Europeiska kommissionen utses i enlighet med ett utnämningsförfarande som fastställs i unionensfördrag. Förfarandet inleds med attEuropeiska rådet medkvalificerad majoritet föreslår en nykommissionsordförande med hänsyn till det senasteEuropaparlamentsvalet. Denna kandidat måste, efter att ha presenterat sitt politiska program,[27] väljas av Europaparlamentet medabsolut majoritet; i annat fall måste Europeiska rådet inom en månad föreslå en ny kandidat i enlighet med samma förfarande. Efter att ha erhållit parlamentets godkännande utarbetar den valda ordföranden ett förslag till ny kommission i samförstånd medEuropeiska unionens råd. De föreslagna ledamöterna utfrågas i Europaparlamentet, innan parlamentet röstar om den föreslagna kommissionen i sin helhet. Utan godkännande av Europaparlamentet kan inte den föreslagna kommissionen utses. Om parlamentet godkänner förslaget utses slutligen den nya kommissionen av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet.[28]
Kommissionen är kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet under hela sin mandatperiod. Unionen grundar sig på ettparlamentariskt system som innebär att parlamentet kan avsätta hela kommissionen genom enmisstroendeförklaring.[5]
Antalet ledamöter i kommissionen skulle enligtLissabonfördraget minskas ned till två tredjedelar av antalet medlemsstater den 1 november 2014, men en särskild bestämmelse möjliggör för Europeiska rådet att med enhällighet besluta om en annan sammansättning.[29] Med syfte att tillgodose de irländska väljarna efter den första irländska folkomröstningen omLissabonfördraget beslutade Europeiska rådet den 22 maj 2013 att antalet mandat i kommissionen även i fortsättningen skulle motsvara antalet medlemsstater.[30]
Ordförande, höga representanten och vice ordförande
Kommissionsordföranden leder kommissionen och dess kollegium.[31] Han eller hon fyller en central funktion både vid utnämningen av en ny kommission och under kommissionens fortlöpande arbete. Ordföranden anger riktlinjer för kommissionens uppgifter, beslutar om kommissionens interna organisation,[31] fastställer dagordningen[32] samt utser vice ordförande utöver unionenshöga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. En kommissionsledamot måste avgå om ordföranden begär det.[31][33] Ordföranden företräder också kommissionen i olika sammanhang.[31] Om ordföranden har förhinder, övertas hans eller hennes uppgifter av en vice ordförande eller en kommissionsledamot i den turordning som ordföranden har fastställt.[31]
Kommissionen är uppdelad igeneraldirektorat (GD). Varje direktorat täcker ett visst ämnesområde, såsom externa relationer eller översättning, och leds av engeneraldirektör, som är ansvarig inför en kommissionsledamot. En kommissionsledamot kan ansvara för flera generaldirektorat. Dess uppgifter är att förberedalagförslag och om förslaget stöds av majoriteten av kommissionsledamöterna ansvarar direktoratet även för beredningen inför parlamentets och rådets sammanträden.[38][39]
Kommissionen har cirka 33 000 tjänstemän anställda.[40] Det enskilt största direktoratet är direktoratet för översättning med över två tusen anställda, medan den största nationella gruppen av anställda är belgier (över 20 procent). Detta är inte särskilt förvånande med hänsyn till att majoriteten av personalen jobbar i Belgien. Kommissionens organisation leds av en generalsekreterare.
Kommissionsledamöternas partitillhörighet efter hemland.
Europeiska kommissionen består av en unionsmedborgare från varje medlemsstat, men dessa ska inte representera sina medlemsstaters intressen, utan unionens allmänna intresse. De ska väljas för en period av fem år ”på grundval av sin allmänna duglighet och sitt engagemang för Europa och bland personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas”. Kommissionen och dess ledamöter är fullständigt oavhängiga vid utövandet av sina befogenheter.[41]
Fördelningen mellan antalet män och kvinnor i kommissionen har utjämnats över tiden, men antalet kvinnor är fortfarande långt färre än antalet män. Detta är en effekt av att många medlemsstater föreslår män som kommissionsledamöter. Både Juncker och von der Leyen uppmanade de nationella regeringarna att föreslå två kandidater var, en man och en kvinna, i samband med att de bildade sina kommissioner så att en jämnare könsfördelning skulle kunna uppnås.
Kommissionen fattar sina beslut medabsolut majoritet.[18] Det kan ske enligt fyra olika förfaranden: muntligt förfarande vid sammanträde, skriftligt förfarande, bemyndigandeförfarande eller delegationsförfarande. Muntligt förfarande vid sammanträde innebär att kommissionen fattar beslut vid sitt sammanträde på förslag av en eller flera ledamöter, med omröstning om någon ledamot kräver det. Ett förslag antas om majoriteten av kommissionsledamöterna stöder det. Sedancovid-19-pandemin kan kommissionsledamöterna under exceptionella omständigheter även delta i sammanträdena och omröstningarna på distans med hjälp av till exempelvideolänk. Det skriftliga förfarandet kräver inget sammanträde alls. Istället skickas förslaget ut till alla ledamöter, som inom en viss tidsfrist måste meddela reservationer eller ändringsförslag. En ledamot kan begära hos ordföranden att förslaget ska diskuteras. Om ingen ledamot reserverar sig mot förslaget inom tidsfristen är det antaget av kommissionen. Kommissionen kan i vissa fall också bemyndiga en eller en grupp av ledamöter att på kommissionens vägnar utföra vissa funktioner eller fatta vissa beslut. Om beslutet om bemyndigande inte uttryckligen hindrar det, kan ledamoten eller ledamöterna i sin tur delegera uppgifterna till generaldirektörer eller avdelningschefer. Slutligen kan också kommissionen i sin helhet enligt delegationsförfarandet delegera förvaltningsmässiga eller administrativa uppgifter till generaldirektörer eller avdelningschefer.[42]
Kommissionens funktion inom unionen motsvarar de nationella regeringarnas funktioner i medlemsstaterna. Dess centrala funktion är att tillvarata unionens allmänna intresse genom att söka förslag och lösningar som i första hand ligger i hela unionens intresse.[43] Kommissionens funktion är å ena sidan att utarbetalagförslag, å andra sidan att genomföra de lagstiftningsakter som Europaparlamentet och rådet antar. Den representerar också unionen utåt, till exempel i olika internationella organisationer. Europaparlamentet och rådet kan delegera befogenheter till kommissionen genom lagstiftningsakter. Trots sina delegerade befogenheter och genomförandebefogenheter saknar kommissionen egna lagstiftande befogenheter.
Kommissionen är kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som genom enmisstroendeförklaring kan avsätta den.[5] I samband med utnämningen av en ny kommissionsordförande presenterar han eller hon ett politiskt program för parlamentet.[27] Sedan 2010 hållerkommissionsordföranden ett årligt ”tal om tillståndet i unionen” införEuropaparlamentet i september månad. Talet är inspirerat av denamerikanska presidentens årliga ”tal om tillståndet i nationen” införUSA:s kongress och följs av en allmän debatt i kammaren. I oktober månad antar kommissionen sitt arbetsprogram för nästföljande år som innehåller övergripande mål och en detaljerad sammanställning av vilkalagförslag som kommer att läggas fram mot bakgrund av ordförandens politiska program och tal om tillståndet i unionen. I december månad håller Europaparlamentet en debatt om arbetsprogrammet.[44][45] Varje år presenterar kommissionen också en allmän rapport om unionens verksamhet för Europaparlamentet.[46] Mot bakgrund av rapporterna från kommissionen ochEuropeiska revisionsrätten beviljar parlamentet kommissionen ansvarsfrihet.[47]
Kommissionen ansvarar för att säkerställa att medlemsstaterna uppfyller sina åtaganden enligt unionensfördrag, i synnerhet vad gäller deras skyldigheter attinförliva alla tillämpligadirektiv i den nationella lagstiftningen.[2] Därför kallas kommissionen ibland för ”fördragens väktare”.[48]
Om en medlemsstat inte anses uppfylla sina skyldigheter enligt unionens fördrag, kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande där medlemsstatens fördragsbrott utreds och landet får möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder, såsom att ändra sin lagstiftning. Om medlemsstaten inte vidtar tillräckliga åtgärder, kan kommissionen väckatalan om fördragsbrott vidEU-domstolen.[49] Domstolens domar är rättsligt bindande för såväl medlemsstaterna som unionens institutioner. Den kan utdöma ett standardbelopp ellervite mot en medlemsstat som inte rättar sig efter en dom.[48]
Från 1970-talet fram till början av 2000-talet inledde kommissionen överträdelseförfaranden i regel vid varje upptäckt överträdelse av unionsrätten. Sedan 2004 har antalet inledda överträdelseförfaranden minskat kraftigt till följd av att kommissionen har vidtagit en generösare syn på överträdelser i utbyte mot att de nationella regeringarna stöder kommissionens lagförslag.[50][51][52]
En av kommissionens viktigaste funktioner är att ta lämpliga initiativ med syfte att främja unionens allmänna intresse. Kommissionen gör detta genom att lägga fram förslag till lagstiftningsakter. Normalt får enlagstiftningsakt endast antas på förslag av kommissionen,[53][54][55] vilket gör den till en av unionens mäktigaste institutioner. Kommissionen har också möjlighet att ändra sitt förslag till lagstiftningsakt så länge rådet inte har fattat något beslut.[56] Därutöver kan kommissionen tvinga rådet att behöva fatta beslut medenhällighet genom att avstyrka förslag till ändringar från Europaparlamentet och rådet.[57][58]
Europeiska kommissionen kan erhålla delegerade befogenheter genom lagstiftningsakter. En delegerad befogenhet innebär att kommissionen inom vissa ramar kan anta egnarättsakter med allmän räckvidd. De måste dock antas inom ramen för den delegerande lagstiftningsakten. Kommissionen kan också genom delegering erhålla möjligheten att ändra i icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt.[63] I lagstiftningsakten som delegerar befogenheter till kommissionen måste villkoren för delegeringen fastställas. Till exempel kan det vara ett krav att Europaparlamentet och rådet måste godkänna den delegerade akten innan den kan träda i kraft eller att Europaparlamentet och rådet kan besluta att återkalla delegeringen.[64]
Enligtfördraget om Europeiska unionens funktionssätt är det i första hand unionensmedlemsstater som ansvarar för att genomföra de bindanderättsakterna.[65] I vissa fall kan det dock krävas genomförandeåtgärder på europeisk nivå, och Europaparlamentet och rådet kan därför genom en rättsakt ge kommissionen sådana befogenheter.[4] Genomförandebefogenheterna innebär att en rättsakt överlåter till kommissionen att anta genomförandeakter för att genomföra rättsaktens bestämmelser, till exempel vissa detaljfrågor. De allmänna bestämmelserna om kommissionens genomförandebefogenheter regleras av fördragen och enförordning antagen av Europaparlamentet och rådet.[66][67] Förordningen fastställer att kommissionens genomförandeakter vanligtvis ska antas i enlighet med ett kommittéförfarande. Några generella genomförandebefogenheter har kommissionen dock inte, utan dess befogenheter baserar sig helt och hållet på vad som föreskrivs i en rättsakt som antagits av Europaparlamentet och rådet.[68] I vissa frågor, såsom beviljande av bidrag som understiger ett särskilt belopp, kan kommissionen dock besluta om genomförandeakter utan ett kommittéförfarande.[69]
Kommittéförfarande innebär att förslag till genomförandeakter bereds av kommittéer bestående av företrädare för medlemsstaterna. Det finns runt 300 kommittéer som ansvarar för olika politikområden och som tillsammans täcker in alla unionensbefogenhetsområden. Kommittéernas inflytande beror på vilket kommittéförfarande som tillämpas: granskningsförfarandet eller det rådgivande förfarandet. Granskningsförfarandet innebär att godkännande av kommittén krävs för att kommissionen ska kunna anta en genomförandeakt. Om kommittén avslår ett utkast till genomförandeakt, måste kommissionen antingen ändra sitt förslag inom två månader eller hänskjuta frågan till en omprövningskommitté. För att genomförandeakten ska kunna antas krävs att omprövningskommittén istället ger sitt godkännande. Granskningsförfarandet tillämpas framför allt för genomförandeakter med allmän räckvidd, som rör dengemensamma jordbrukspolitiken eller dengemensamma fiskeripolitiken, dengemensamma handelspolitiken eller beskattning. I övriga fall tillämpas det rådgivande förfarandet, då kommittéerna endast har en rådgivande funktion. Exakt vilket förfarande som ska tillämpas fastställs i den rättsakt som ger kommissionen genomförandebefogenheten i fråga.[68]
Europeiska kommissionen fyller en viktig funktion i budgetförfarandet då unionens budget utarbetas. Det är kommissionen som lägger fram ett budgetförslag årligen innan den 1 september. Kommissionen är också aktiv i den fortsatta processen då budgeten antas av Europaparlamentet och rådet.[70] Europeiska kommissionen ansvarar tillsammans med medlemsstaterna för att genomföra budgeten.[71] Europaparlamentet beviljar kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten på rekommendation av rådet och mot bakgrund av rapporter frånEuropeiska revisionsrätten.[47] Kommissionen måste årligen överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet där utgången av genomförandet av föregående års budget redogörs.[72]
Europeiska kommissionen har sitt säte iBryssel,Belgien,[74] i likhet medEuropeiska unionens råd. I Bryssel håller kommissionen till i bland annatBerlaymontbyggnaden, där ordföranden och övriga ledamöter har sina kontor. Kommissionen är också verksam i ett flertal andra byggnader iBryssel ochLuxemburg.[75] När parlamentet möts iStrasbourg möts även kommissionen där för att delta vid parlamentets debatter. Den 2 maj 2010 hölls kommissionens tvåtusende sammanträde.[76]
Varje vardag träffar kommissionens chefstalesman pressen för pressgenomgång i kommissionens pressrum iBerlaymontbyggnaden. Vid dessa tillfällen har journalister möjlighet att ställa frågor till kommissionens tjänstemän inom alla olika politikområden och på så sätt få svar på frågor direkt för direktsänd teve. Sådana möjligheter förmedia är unikt i världen.[77] Det finns ett större antal redaktörer i Bryssel än i till exempelWashington då alla större medieföretag i samtliga medlemsstater har en Brysselkorrespondent.
Det har uppmärksammats av en forskare att kommissionenspressmeddelanden har vissa karaktäristiska drag. Pressmeddelandena inkluderar ofta flera steg av utkast som betonar kommissionens funktion och används för att ”rättfärdiga EU och kommissionen”. Vid de tillfällen då flera direktorat har varit inblandade i meddelandet kan det också förekomma inslag av konkurrens mellan kommissionen och kommissionsledamöterna själva. Detta leder också till ett osedvanligt stort antal pressmeddelanden, normalt långt över tusen per år, och ses som ett unikt resultat av EU:s politiska struktur.[39]
Enligtfördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska ”unionens institutioner, organ och byråer utföra sitt arbete så öppet som möjligt”. Kommissionens sammanträden är dock inte offentliga och dess överläggningar omfattas av sekretess.[78] Däremot offentliggörs dagordningar och protokoll från sammanträdena.[23] Tillgången till kommissionens handlingar regleras, i likhet med tillgången till Europaparlamentets och rådets handlingar, avoffentlighetsförordningen.[79]
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
_2.jpg)
