Europeiska cupvinnarcupen i fotboll, oftast bara kalladCupvinnarcupen, var enfotbollsturnering för klubblag iEuropa. Turneringen, som arrangerades avUefa varje säsong utom den första, spelades första gångensäsongen 1960/61 och sista gångensäsongen 1998/99. I cupen deltog vinnarna av de nationellacuperna, det vill sägaSvenska cupen,FA-cupen,Copa del Rey och så vidare. Då cupvinnarcupen upphörde kom dessa klubbar istället att spela i Uefacupen, som numera heterUefa Europa League.
Engelska klubbar var de mest framgångsrika genom åren med åtta finalvinster och fem finalförluster.Spanska klubbar var näst bäst med sju finalvinster och sju finalförluster.Barcelona var den mest framgångsrika klubben med fyra finalvinster och två finalförluster.
Vid åtta tillfällen gick den regerande mästaren av cupvinnarcupen till final säsongen efter titeln, men varje gång blev det förlust. Ingen klubb lyckades alltså försvara sin titel.[1]
Efter framgångarna förEuropacupen ochMässcupen, vilka båda startade 1955, växte tanken på ytterligare en klubblagsturnering i Europa fram, där denna gång vinnarna av de nationella cuperna skulle delta. Cupens första säsong,säsongen 1960/61, arrangerades inte av Uefa utan av kommittén som arrangeradeMitropacupen.[2]
Från början var det ingen större entusiasm bland de klubbar som var kvalificerade att delta. Många länder hade ingen nationell cup och där en sådan fanns var den ofta lågt ansedd prestigemässigt. Bara tio klubbar ställde upp under den första säsongen, som vanns avFiorentina.
Cupen fick dock positiv respons från supportrar och media, och tillnästföljande säsong tog Uefa över arrangörskapet. Den här gången tackade alla klubbar som var kvalificerade ja till att delta.Säsongen 1965/66 infördesbortamålsregeln och det var första gången någonsin som den regeln tillämpades någonstans.[3] Till 1968 hade alla Uefas dåvarande medlemsländer infört en nationell cup så att de kunde skicka en representant till Cupvinnarcupen.
I takt med attUefa Champions League, som Europacupen bytt namn till, växte i prestige och omfång, speciellt efter att inte bara ettorna utan även tvåorna i de största ländernas ligor fick delta från och medsäsongen 1997/98, minskade Cupvinnarcupens prestige och intresset för cupen sjönk. Inför att Uefa Champions League skulle expandera ytterligaresäsongen 1999/00, då även några treor och fyror skulle få delta, bestämde Uefa att man skulle lägga ned Cupvinnarcupen och istället låta mästarna av de nationella cuperna få delta iUefacupen.[3] Cupens sista mästaresäsongen 1998/99 blevLazio.
Cupvinnarcupen spelades alltid som en ren utslagsturnering; något gruppspel förekom inte. Finalen avgjordes i en enda match på en i förväg bestämd neutral arena, utom första säsongen då den avgjordes i ett dubbelmöte hemma/borta.
Mästaren av Cupvinnarcupen fick från och med 1972 och ända fram till cupens nedläggning 1999 inför nästkommande säsong möta mästaren av Europacupen/Uefa Champions League iUefa Super Cup. Den första upplagan av denna turnering var dock inte sanktionerad av Uefa och de två första upplagorna spelades i januari året efter det att klubbarna blev mästare. Turneringen spelades inte alls 1974, 1981 och 1985. Om man inte räknar med den första upplagan spelades turneringen 24 gånger med deltagande från Cupvinnarcupen, varav mästaren av Cupvinnarcupen vann hälften av gångerna. Sedan 2000 möter mästarna av Uefa Champions League istället mästarna av Uefacupen/Uefa Europa League.[4]
Säsongen 1960/61 avgjordes finalen i bäst av två matcher där klubbarna möttes hemma och borta. I tabellen nedan markeras den sammanlagda vinnaren medfet stil.[5]
_(cropped).jpg)
.jpg)
