Esteticism är en åskådning som sätterestetiska värden högre än till exempel praktiska, sociala och moraliska hänsyn. Den sammankopplas ofta med slagordetl'art pour l'art (konst för konstens egen skull) vars upphovsman uppges vara den franske filosofenVictor Cousin.
Esteticismen förespråkades redan underromantiken; en föregångare varFriedrich von Schlegel.
I mitten av 1800-talet växte en litterär rörelse,Parnassen, fram i Frankrike med likartat budskap och medThéophile Gautier som förgrundsgestalt. Esteticismen blev dock störst underfin de siècle ochdekadensen, då den förfäktades i program och praxis av till exempelJoris-Karl Huysmans,Walter Pater,Oscar Wilde ochGabriele D’Annunzio.
Inom konsten var esteticismen framför allt framträdande i Storbritannien på 1870- och 1880-talet dåJames McNeill Whistler ochAlbert Moore verkade i denna riktning.
IFinland representeras den av bland annatEdith Södergran.[1]
Esteticism är ett väsentligt inslag inomkonservatism. Den internationellt mest inflytelserike konservative filosofen i modern tid, SirRoger Scruton, var professor i estetik.[2] Det som är gammalt och ålderdomligt anses ofta vara mera romantiskt än det som är modernt och progressivt, exempelvis levande ljus i stället för glödlampor och segelbåtar i stället för motorbåtar.[3]