| Erik Salander | |
| Född | 1699[1][2][3] Mariefreds församling[1],Sverige |
|---|---|
| Död | 21 oktober1764[1] Katarina församling[1],Sverige |
| Medborgare i | Sverige[4] |
| Sysselsättning | Industriidkare[1],författare[1] |
| Redigera Wikidata | |
Eric Salander, född1699 iMariefreds församling,Södermanlands län, död21 oktober1764 iKatarina församling,Stockholm[5] var en svenskindustriidkare,finanspolitiker ochekonomiskförfattare.
Eric Salander var son tillbokhållaren Erich Pedersson och Anna Maria Christoffersdotter.[5] Om Salanders yttre levnadsomständigheter vet man föga annat än att han var anställd vidAlingsås manufakturverk innan han blev chef förBarnängens manufaktur som var en av de största klädesfabrikerna i Sverige och som vid tiden ägdes avSveriges riddarhus. År 1745 köpte Salander Barnängen som han sedan ägde under årtionden med olika delägare och medfinansiärer. Han var under den tiden i nära samarbete medJonas Alströmer. Salander lär också en tid ha ägt entobaksplantage, men efterlämnade trots detta ingen större förmögenhet när han avled. Salander invaldes iVetenskapsakademien 1742. År 1739 blev han kommissarie vidManufakturkontoret för att senare bli dess överkommissarie.
Redan 1727 uppträdde Salander som författare medGårdsfogdeinstruction, vilken sedermera efterföljdes av en hel rad skrifter i ekonomiska ämnen, bland andraGenväg till slöjder, som framkallade en skarp motskrift avAnders Nordencrantz, i vilken Salander uppträder som förfäktare avHattarnas prohibistiska näringspolitik. I sistnämnda arbete förfäktar Salander den mest ytterliga reglementering av manufakturväsendet, nedpressande av arbetslönerna så mycket som möjligt och uppmuntran av arbetarnas äktenskap så att deras talrikhet och fattigdom i förening må tvinga dem jämte hustrur och barn till intensivt arbete åt mästarna för billigt pris. Arbetarna borde hållas i fattigdom, påstod han, för "eljes arbeta de intet". Allt överflödigt bruk av utländska varor borde enligt hans mening avskaffas ochhusvävnad till försäljning skulle endast fördärva manufakturerna, ansåg han. Textiltillverkning för försäljning borde endast få idkas istäderna, i vilka, proportionellt till stadens storlek, ett visst antalmästare borde fastställas. I annat fall, hävdade Salander, skulle aldrig textilfabrikerna bli tillräckligt lönsamma. Dessa åsikter gav Salander mycket mothugg och kritik, även inom Salanders eget parti, av vilka motståndare bör nämnasAnders Johan von Höpken ochCarl Fredrik Scheffer.
Troligen beroende på att Salander stod i förbindelse med Alströmer, kom han att ha en viss betydelse för den svenska näringspolitiken. Han representerade manufakturisterna, och fick i uppdrag att föreslå en faktorirätt, vilken godkändes av Sveriges riksdag och antogs avK M:t 1739 såsomHallordning och allmän factorie-rätt. Salander blev därmed arkitekten bakom manufakturpolitiken. Hans faktorirätt har ansetts vara mycket auktoritär och gammalmodig, med tonvikt på ett stort statligt inflytande över ekonomin. Konkret tog sig faktorirätten sig uttryck iskyddstullar, statsunderstöd, samt olika förmåner, allt i syfte att uppbygga en inhemskindustri såsom den främsta grunden till nationell rikedom.
|