Epikuros (grekiska:Επίκουρος, [Epíkouros],latin:Epicurus), född341 f.Kr. påSamos, död270 f.Kr. iAten, var engrekiskfilosof och grundaren avepikurismen. Av de över 300 verk han skrev har endast ett fåtal fragment ochbrev bevarats. Mycket av det man vet om epikurismen kommer från senare följare av skolan eller i alla fall intresserade av skolan.
Filosofins syfte låg enligt Epikuros i att leva ett lyckligt, lugnt liv, fritt från bådesmärta ochrädsla. Han förordade att var och en skulle leva ett självförsörjande liv och vara omgiven avvänner. Han hävdade attnjutning och smärta är mått på vad som är bra respektive dåligt, vilket gör att han räknas tillhedonisterna.Döden skulle ej vara att frukta, ej hellergudarna, eftersom Epikuros trodde att gudarna varken prisade eller straffademänniskan.[6] Epikuros trodde att gudar existerade.[7] Dessa gudar var element elleratomea, som byggde världsalltet, och inte någon gudom påteistiskt ellerdeistiskt vis som skapade världen eller hade en personlig karaktär. Dessa gudar spelade inte heller någon större roll i den världsbild som han trodde på.
Vidare trodde Epikuros attuniversum var oändligt och evigt och därmed aldrig hade behövt skapas och att allt som hände i världen berodde påatomernas eviga rörelser. Denna uppfattning har gjort att Epikuros ses som enateistisk filosof.
Epikuros föddes 341 f.Kr. som son till en atensk bosättare på önSamos. Epikuros far hette som en av Epikurosbröder,Neocles. Han var den andre brodern av fyra. Bröderna hetteNeocles,Chaeredemus ochAristobulus och han tillägnade var och en av dem en bok. Han började intressera sig förfilosofi i tidig ålder och han studerade hosplatonikernPaphilos på Samos, en man han senare tog markant avstånd från, vilket han även gjorde från sina övriga filosofilärare. Förmodligen var det på Samos han lärde sig om denjoniska naturfilosofin, som han senare skulle ha som grund för sin egen lära. Vid 18 års ålder begav sig Epikuros till Aten för att genomföra två årsmilitärtjänstgöring. Under sin tid i Aten hade hans familj lämnat Samos och flyttat tillKolophon, dit Epikuros följde efter. Förmodligen var det under nästkommande år som Epikuros studietid hosDemokritosanhängarenNausiphanes frånTeos, började. Det var också genom Nausiphanes han hörde talas omPyrrhon, grundaren av denskeptiska riktningen inom filosofin. Det är sannolikt att han med hjälp av Pyrrhons inflytande kunde stödja sin lära rent kunskapsteoretiskt. Även tankarna om avvisandet av allt onödigt bildningsgods influerades nog mycket av Pyrrhon. Vid 31 års ålder började Epikurosundervisa i filosofi, först påMytilene påLesbos för en kort tid, sedan iLampsakos vidHellesponten, där ett antal trogna anhängare höll honom sällskap.
Epikuros gifte sig aldrig och det är inte känt om han fick några barn. Han dog270 f.Kr. vid 72 års ålder. Han uppges ha drabbats av smärtsam sjukdom under sin sista tid i livet och skrev i samband med detta tillIdomeneus:
Medan jag skriver detta, är jag inne på den sjunde dagen då jag inte kunnat urinera och har haft smärtor av den grad som leder till döden. Så om någonting skulle hända, ta hand om Metrodoros barn, i fyra eller fem år. Spendera inte mer på dem än du nu spenderar på mig på ett år.
I ett brev tillHermarchos som Epikuros skrev under slutet av sitt liv beskriver han sin smärta och nära förestående död i relation till sin filosofi; "mina smärtor uppvägs av glädjen jag erhåller från att minnas minateorier ochupptäckter."
Epikuros levde i och leddeTrädgården iAten från cirka 306 eller 307 f.Kr. fram till sin död 270 f.Kr.. Hermarchos frånMytilene övertog ledningen av skolan efter Epikuros död 270 f.Kr.
De viktigaste lärosatserna,Epikuros huvudteser, är en samlingcitat från Epikuros verk som summerar hansetiska teori. Det finns olika varianter av dessa och troligtvis har de uppstått genom samlande från olika källor under årens lopp. Dess tidiga ursprung är obekant men en del avcitaten känns igen från de fåtaliga bevarade skrifterna. Den vanligaste varianten är den om de fyrtio lärosatserna, vilket kommer från denromerskeförfattarenDiogenes Laertios verk "Om kända filosofers liv och tankar", från 200-talet e.Kr.. Nya lärjungar i skolan fick som första uppgift att lära sig dessa citat utantill.[8]
- Den lyckliga och oförstörbara varelsen har inga problem med sig själv och drar inte med sig bekymmer till sina medmänniskor; så han är fri från ilska och är icke partisk, för sådana åkommor antyder svaghet.
- Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.
- Omfattningen av njutning når sin gräns i avlägsnandet av all smärta. När sådan njutning är närvarande, så länge det stadiet är oavbrutet, finns det varken smärta i kropp, sinne eller från båda tillsammans.
- Kontinuerlig kroppssmärta varar inte länge; istället varar smärta, om den är extrem, en mycket kort tid, och även den grad av smärta som obetydligt överskrider kroppsligt välbehag varar inte många dagar i följd.Sjukdomar som varar under lång tid tillåter kroppsligt välbehag att överstiga smärta.
- Det är omöjligt att leva ett behagligt liv utan att leva klokt, hedervärt och rättfärdigt, och det är omöjligt att leva klokt, hedervärt och rättfärdigt utan att leva ett liv fullt av välbehag. När något av dessa kriterier inte uppfylls, när, till exempel, människan inte klarar av att leva klokt, är det omöjligt för henne att leva ett liv fullt av välbehag, även om hon lever sitt liv hedervärt och rättfärdigt.
- När det gäller att erhålla skydd från andra män, så är alla medel för att uppnå detta mål i slutändan goda.
- En del män vill stå i rampljuset och ha status, i tron att de då vore i säkerhet från andra män. Om livet för sådana män verkligen vore ett säkert liv, har de nått ett slutgiltigt gott; men om livet för dem är osäkert, har de inte nått målet de från början sökte.
- Inget välbehag är en dålig sak i sig, men de saker som producerar säkert välbehag innebär ofta negativa tillstånd många gånger större än välbehagen i sig.
- Om varje behag vore kapabelt till ansamling, inte bara över tid men också över hela kroppen, eller i alla fall över de främsta delarna av vår natur, då skulle inga behag, någonsin, skilja sig ifrån varandra.
- Om de ting som framkallar välbehag hos ohämmade individer, verkligen befriade dessa från tankar av rädsla inför rymden och atmosfärsfenomenen, från rädsla för döden och rädsla för smärta, och om de vidare lärde sig att begränsa sina begär, skulle vi aldrig ha någon anledning att tycka något annat än gott om sådana personer, för de vore fyllda med välbehag från varje källa och skulle aldrig känna smärta i kropp eller själ, vilket är det negativa.
- Om vi aldrig ansattes av oro för hur fenomenen ihimlen elleratmosfären angick oss, eller av fruktan fördöden eller av osäkerheten rörande gränserna för våra smärtor och begär, då skulle vi inte ha någon anledning att studeranaturen och dess fenomen.
- Det är inte möjligt för någon att bli kvitt sin rädsla inför de viktigaste frågorna, om man inte förståruniversums natur men likväl sätter tilltro tillmyter. Alltså: utan kunskap om naturen finner man ingen glädje i rent välbehag.
- Det är ingen fördel att skaffa skydd från andra män så länge vi oroar oss för vad som händer över eller underjorden eller rent generellt, för allt som händer i det oändliga universum.
- Skydd mot andra människor, i viss utsträckning säkrad genom kraften att fördriva och genom materiellt välstånd, kommer, i sin renaste form, från ett tillbakadraget liv, avskiljt från den stora massan.
- Rikedomen som naturen kräver är begränsad och lätt att skaffa; men rikedomen som fåfänga ideal kräver sträcker sig oändligt.
- Slumpen hindrar sällan den vise; hans största och bästa intressen har varit, är, och kommer att vara, ledda av förnuftet genom hela hans liv.
- Den rättfärdige mannen är mest fri från obehag, medan den orättfärdige mannen är full av det yttersta obehaget.
- Kroppsliga njutningar ökar inte när smärtan av behov försvunnit; därefter medger den endast variation. Gränsen för sinnliga njutningar är dock nådd när vi reflekterar över dessa kroppsliga njutningar och hithörande känslor, som brukade åsamka sinnet den största oro.
- Oändligt med tid och begränsad tid skänker samma mängd behag, om vi mäter omfattningen av det behaget med förnuft.
- Kroppen får den begränsade njutningen i obegränsat mått; och för att förverkliga den behövs obegränsat med tid. Men sinnet, som intellektuellt begriper vad som är slutet och gränsen för kroppen, jagar bort fasan inför framtiden och skaffar ett komplett och perfekt liv, och vi har inte längre något behov av obegränsad tid. Likväl undviker inte sinnet njutning, och även när omständigheter gör döden överhängande, så saknar inte sinnet glädje av det bästa livet.
- Den som förstår livets gränser vet att det är lätt att uppnå det som tar bort behovets pina, och han gör hela livet komplett och perfekt. Ty han har då inte längre behov av saker som innebär kamp.
- Vi måste beakta både det yttersta slutet och alla klara vittnesbörd från våra sinnen, som utgör grunden för våra åsikter; om inte så blir allting fullt av osäkerhet och förvirring.
- Om du kämpar mot alla dinasinnesintryck, kommer du inte ha någon norm att referera till, och då inga medel att bedöma ens de sinnesintryck du påstår vara falska.
- Om du förkastar absolut vartenda sinnesintryck utan att hejda dig för att särskilja mellan åsikter om ting som väntar på bekräftelse och sådant vars närvaro redan är bekräftad, vare sig genom sinnesintryck eller känslor eller genom användande av förnuftet, så kommer du att blanda samman resten av dina sinnesintryck med din grundlösa åsikt och du kommer därmed att avvisa varje sanningsnorm. Om du bland dina idéer baserade på åsikter förhastat bekräftar som sanna alla dem som väntar på bekräftelse och också dem som inte gör det, ja, då kommer du inte att undvika misstag, eftersom du kommer att bibehålla hela grundinställningen av tvivel inför varje avgörande av vad som är en korrekt och en inkorrekt åsikt.
- Om du inte vid varje tillfälle refererar dina handlingar till det yttersta, naturbestämda, slutet, och istället i ditt agerande i val eller undvikelse inriktar dig på något annat slut, då kommer dina handlingar inte att vara förenliga med dina teorier.
- Alla begär som inte leder till smärta när de förblir otillfredsställda är onödvändiga, men begäret är lätt att bli av med, när det begärda tinget verkar svårt att uppnå eller när begären förmodligen kommer att framkalla skada.
- Av alla medel som visdom anskaffar för att garantera lycka hela livet igenom, är den klart viktigastevänskap.
- Samma övertygelse som inspirerar förlitan på att inget vi har att vara rädda för är för evig eller ens lång tid, gör det också möjligt för oss att se, att i det begränsade onda i detta livet finns det ingenting som stärker vår säkerhet så mycket som vänskap.
- Av våra begär är några naturliga och nödvändiga, andra är naturliga men inte nödvändiga; och andra är varken naturliga eller nödvändiga utan beror på en åsikt som saknar grund.
- De naturliga begär som inte innebär smärta när de lämnas otillfredsställda, trots att de hävdas med intensiv kraft, beror också på en grundlös åsikt; och det är inte för deras egen natur, de inte försvinner, utan för någons grundlösa åsikter.
- Naturlig rättvisa är en uppgörelse till ömsesidigt gagn, för att förhindra en man från att skada eller bli skadad av andra.
- Dedjur som är inkapabla att ingå bindande överenskommelser med varandra att inte tillfoga eller ådra sig skada är utan vare sig rättvisa eller orättvisa; och likadant är det för de människor som antingen inte kunde eller inte hade viljan att ingå överenskommelser att inte tillfoga eller ådra sig skada.
- Det har aldrig funnits en sådan sak som absoluträttvisa, bara överenskommelser ingångna gemensamt mellan män på olika platser vid olika tidpunkter som en garanti mot tillfogande av lidande eller smärta.
- Orättvisa är inte något ont i sig, men bara som en följd av rädslan som är associerad med faran att bli upptäckt av dem som är förordnade att bestraffa sådana handlingar.
- Det är omöjligt för en man som i hemlighet kränker villkoren för överenskommelse att inte skada eller bli skadad, att känna sig säker på att han kommer att förbli oupptäckt, även om han redan flytt tiotusentals gånger; för intill sin död kan han aldrig vara riktigt säker på att han inte kommer att bli upptäckt.
- Allmänt sett är rättvisa densamma för alla, ty det är något som befunnits vara av ömsesidigt gagn i mäns handlande, men dess tillämpande på vissa platser eller under andra omständigheter innebär inte nödvändigtvis rättvisa för alla.
- Bland ting som avlagen hålles för rättvisa, har allt sådant som bevisligen är till gagn i mäns handlande stämpel av rättvisa, även om det inte är samma för alla; men om en man gör en egen lag och den inte visar sig vara av gemensam fördel, då är den inte längre rättvis. Och om det som är till gemensamt gagn varierar och bara för en tid stämmer överens med vårt rättvisebegrepp, så är det icke desto mindre vid den tidpunkten rättvist för dem som inte ödar kraft på tomma ord, utan bara ser till fakta.
- I de fall då ting hållna av lagen för att vararättvisa likväl, utan någon ändring i omständigheterna, visar sig inte stämma överens med rättvisebegreppet i faktisk praktik, där är sådana lagar egentligen inte rättvisa; men i de fall lagarna upphört att vara till gagn på grund av ändrade omständigheter, då var lagarna likväl rättvisa vid den tidpunkten då de var till gagn för det gemensamma agerandet mellanmedborgarna; de upphörde dock att vara rättvisa när de inte längre var fördelaktiga.
- Den som bäst vet hur han ska möta yttre hot införlivar med sin familj alla de varelser han kan; och dem han inte kan införliva behandlar han i varje fall inte som främlingar; och när till och med detta är omöjligt undviker han allt samröre, och, så långt som det är fördelaktigt, utesluter dem från sitt liv.
- De som har kraften att försvara sig själva mot hot från sina grannar, och som därmed är garanterade den bästa säkerhet, lever det mest behagliga livet med varandra; och de kan glädjas åt den allra högsta förtrolighet, sådan att om någon av dem dör i förtid, så beklagar inte de andra hans död, ty det skulle innebära medömkan.
Aponia används av Epikuros som beteckning på frånvaron avsmärta och ansågs, tillsammans medataraxi, som den högsta formen avhēdonē, njutning.
Epikuros brev tillHerodotos summerar de viktigaste lärorna från "On Nature", av vilken endast några fragment har kvarlevt. Dessa upptäcktes i ett bibliotek i en villa iHerculaneum, som förstördes och begravdes vid samma utbrott avVesuvius som begravdePompeii. Vad som återstår är förkolnade rester av "bok 25" det vill säga kapitel 25 avOm naturen.[9]
Epikuros var starkt påverkad avDemokritosatomteori, vilket syns i dettabrev. Epikuros lägger även till några egna insikter, noterbart i hans förklaring av den mentala funktionen och i hans redogörelse för neutralaatomer. Han hävdar i likhet med Demokritos attuniversum mycket väl kan vara fyllt av andra världar därutomjordiskt liv är möjligt. En annan viktig del i detta brevet är rollen somfysikalisk kunskap spelar för att hjälpa människan att nå lycka, genomskåda vidskepelse och bestridaskepticism.
Brevet finns översatt till svenska i bokenFilosofin genom tiderna: Antiken Medeltiden Renässansen.
Epikuros brev till Menaikeus summerar Epikuros etiska teori. Brevet är av högt värde för epikurismen eftersom det mesta som Epikuros skrev blev förstört avmedeltidamunkar, för att epikurismen inte motsvarade de kristna normerna.
Epikuros brev till Pythokles förklarar, bland annat, olikaastronomiska problem.
Bröd lär ha varit Epikuros främsta kostkälla och vid festligheter åt han gärnaost.[10] Angående ost, så lär Epikuros ha sagt:[11]
"Skicka mig lite ost, så att när jag vill ha en festmåltid, ska jag ha möjligheten att ha det."
Asteroiden5954 Epikouros är uppkallad efter honom.[12]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material frånengelskspråkiga Wikipedia,tidigare version.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material frånEpicurus Wiki.
- ^ [abc]Эпикур,Small Soviet Encyclopedia.[källa från Wikidata]
- ^Charles Dudley Warner (red.),Library of the World's Best Literature, 1897,läs online.[källa från Wikidata]
- ^Dictionnaire des philosophes antiques II, Dictionnaire des philosophes antiques, 1994, s. 162.[källa från Wikidata]
- ^Johannes Kirchner,Prosopographia Attica, 1901 och 1903,läs online.[källa från Wikidata]
- ^Neocles, Realnyj slovar klassitjeskich drevnostej po Ljubkeru.[källa från Wikidata]
- ^The Epicurus Reader: Selected Writings and Testimonia, On The Nature of The Gods. Stycke 55, på sida 54
- ^The Epicurus Reader: Selected Writings and Testimonia, Letter to Menoceus: Diogenes Laertius. Text 123, på sida 28
- ^Filosofin genom tiderna: Antiken Medeltiden Renässansen, sida 252
- ^http://assets.cambridge.org/97805218/46967/excerpt/9780521846967_excerpt.pdf
- ^Bertrand Russell - Västerlandets filosofi, sida 218
- ^Diogenes Laertius 10.11 182 U, 123 A, funnit i The Epicurus Reader: Selected Writings and Testimonia - sida 82
- ^”Minor Planet Center 5954 Epikouros” (på engelska). Minor Planet Center.https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=5954. Läst 6 augusti 2023.
Wikimedia Commons har media som rörEpikuros.
Wikiquote på engelska har citat relaterade tillEpikuros.
