Emeritus elleremerita (uttalas eméritus respektive emérita) är entitel som används i kombination medyrkestiteln av bland annatpräster ochprofessorer när de gått ipension. Det betecknar att de alltjämt har vissa skyldigheter och rättigheter knutna till den tidigare yrkesverksamheten.
Titeln härrör från latinetsemeritus, vilket betyder "den som har tjänat ut", "veteran". Det var ursprungligen beteckning för pensionerad soldat i romerska hären.[1] Femininformen äremerita och pluralformenemeriti, om endast kvinnoremeritæ. Den fullständiga titeln blir såledesprofessor emeritus respektiveprofessor emerita. I pluralis talar man om till exempelemeritipräster ellerprofessorer emeriti (helt på latin:professores emeriti).
Språkrådet vidInstitutet för språk och folkminnen rekommenderar att man i svenskan använderemeritus även för kvinnor: dels förespråkar de generellt könsneutrala former, dels anser de att den latinska böjningen har spelat ut sin roll då orden etablerats i svenskan.[2]
Fram till 1900-talets början innehade präster sina tjänster livet ut. När ett pensioneringssystem skulle införas 1910 inrättades genomKunglig Majestäts beslut ett begränsat antal så kallade emeriti-löner i varje stift. De äldsta prästerna kunde ansöka om att komma i åtnjutande av en sådan och därmed få lämna sin tjänst. En sådan präst lade ordet ”emeritus” till sin tidigare tjänstetitel, till exempel ”kontraktsprost emeritus”, ”kyrkoherde emeritus”. Den som är "före detta kyrkoherde i Xförsamling" har alltsåtiteln "kyrkoherde emeritus". År 1927 infördes emeritus-systemet också för biskopar. Den förste som utnyttjade det varUddo Lechard Ullman, den andreEdvard Herman Rodhe.
Emeritus-/emerita-titeln innebär att en präst/biskop emeritus/emerita fortfarande, trots pensioneringen, är formellt knuten till stiftet och kyrkan. En emeritus/emerita är alltjämt bunden av sina vid präst-/biskopsvigningen avgivna löften och har rätt att förrätta gudstjänster och utföra prästerliga handlingar, till exempel dop och begravning. En emeritus-/emeritapräst kan alltså – under förutsättning att hon eller han fortfarande har förordnande frånKammarkollegiet – utan särskilt förordnande frånSvenska kyrkan utföra till exempel envigsel medcivilrättslig rättsverkan. Begreppet "emeritus"/"emerita" kan sägas tydliggöra skillnaden mellan "tjänst" och "ämbete". Åtskillig prästtjänst i Svenska kyrkan utföres idag (2006) av emeritipräster.
Efter attpåvenBenedictus XVI 2013 avgått från sitt ämbete bar han officiellt titelnpontifex emeritus, i dagligt tal på svenskapåve emeritus.
Näruniversitetens professorer skulle börja pensioneras infördes 1916 emeritus/emerita-begreppet också för dem. En professor emeritus/emerita är, trots pensioneringen, fortfarande knuten till sitt universitet och till sinvetenskapligafakultet ochinstitution med rätt att tjänstgöra där och i mån av utrymme också fortsättningsvis ha tjänsterum där och sinforskarplats i till exempel ettlaboratorium.[3]
Dethistoriska begreppet ”emeritus”/"emerita" har alltså en bestämd innebörd. Begreppet skiljer sig från beteckningenföre detta och kan av nämnda skäl inte på ett seriöst sätt knytas till andra yrkeskategorier än präster och professorer. Emeritus-/emerita-begreppet används endast vad gäller en persons sluttjänst samt innehavare av ordinarie eller fullvärdiga[förtydliga] utnämningar. En ordinarie professor som lämnar sin tjänst för att ta ett annat arbete (till exempel en juristprofessor som blirjustitieråd) kan inte tituleras "emeritus"/"emerita", utan blir därmed – om man nu vill att professorstiteln skall hänga kvar –före detta professor ellerförutvarande professor.
Den som i särskild ordning av regeringen tilldelats hederstiteln ”professors namn” eller av biskopen utnämnts till "prosthonoris causa" har emellertid titeln ”professor” eller "prost" livet ut och får aldrig tillägget ”emeritus”/"emerita".
Begreppet "emeritus"/"emerita" används ävenstudentikost och mera skämtsamt för före detta innehavare av förtroendeuppdrag inomstudentkårer ellerstudentnationer.
|
