Enelgitarr är enelektrofon, baserad på engitarr, som bygger på tekniken med en eller flerapickuper placerade under strängarna som utgör den svängande delen. Pickupen består av enmagnet och enspole. När metallsträngarna vibrerar i fältet från magneten skapas en ström i spolen som varierar i takt med strängens vibrationer. Denna ström kan sedanförstärkas och producera ljudet från gitarren, som normalt sett har mycket lite ljud i sig själv. Det finns flera sorters pickuper, till exempelsingle coil- ochhumbucker-pickuper. Även ovanligare varianter som Tri Coil och Piezo finns. Om gitarren har mer än en pickup har den oftast också en switch, där det går att välja mellan de olika pickuper eller kombinationer av dem. I övrigt är den ganska lik en vanlig gitarr, men istället för enljudlåda har den oftast en solid kropp.
Elgitarren utgör ett grundinstrument inom en mängd olika musikstilar, till exempelrock,blues,punk,metal,rock'n'roll med flera.
Ritning till Rickenbackers "stekpanna" från patentansökan 1934.
Under slutet av1800-talet och början av1900-talet användes gitarren främst somackompanjemangsinstrument till sång eller dans i till exempelblues ochflamenco. I takt med framväxandet av nya musikstilar, framförallt jazz och rythm & blues fick gitarren svårt att höras över mer ljudstarka instrument, och gitarrister experimenterade med olika former av förstärkning för att höras.
Under 1920-talet gjordes en del tidiga experiment med inbyggdamikrofoner av gitarrmakarenGibson, där teknikernLloyd Loar stod för konstruktionen. Loar använde elektrostatiska mikrofoner som fångade upp vibrationer i gitarrkroppen, men denna lösning blev aldrig riktigt populär[1].
I slutet av 1920-talet experimenterade musikern och uppfinnarenGeorge Beauchamp som arbetade vidNational String Instrument Corporation med olika former av mikrofoner tilllap steel gitarrer. Hans experiment blev inte riktigt lyckade, men så småningom slog han sig ihop med en kollega, den blott 17-årigePaul Barth som dessutom var systerson till en av Nationals ägare,John Dopyera och tillsammans lyckades de med hjälp av två hästskomagneter och lite koppartråd skapa den första riktiga gitarrpickupen. I början av 30-talet lämnade Dopyera företaget som en följd av långvariga konflikter med de övriga ägarna vilket skapade stora problem för National och det blev dags för Beauchamp och Barth att hitta en ny försörjning. De slog sig ihop med en av Nationals leverantörer, denSchweiziskfödde mekanikernAdolph Rickenbacker som förutom ett färdigt mekanikföretag också hade pengar nog att starta företagetRo-Pat-In vars affärsidé var att tillverka och sälja elektriska stränginstrument, framförallt gitarrer. Företagets storsäljare var A-22, vanligen kalladthe frying pan (stekpannan) på grund av sin form - en liten rundkropp och en lång, smal hals. A-22 var en lap steel-gitarr av trä eller gjuten aluminium med den av Barth och Beauchamp konstruerade pickupen. Gitarren patentsöktes 1934[2] och patentet beviljades den 10 augusti 1937[3]. 1934 bytteRo-Pat-In namn tillElectro String Corporation, vilket det hette fram till1953 då det bytte namn tillRickenbacker.
Även Gibson arbetade vidare med tekniken. I mitten av trettiotalet tillverkade de en lap steel gitarr kallad E-150 (eller EH-150, EH för Electric Hawaiian) med aluminiumkropp, men produktionen var problematisk och så mycket som två tredjedelar av tillverkningen fick kasseras. Våren 1935 kontrakterade Gibson musikernAlvino Rey för att delta i arbetet med en ersättare till E-150. Till att börja med arbetade Gibson tillsammans med företagetLyon & Healy iChicago men ganska snart tog de helt över utvecklingen. det första resultatet var den så kallade Charlie Christian-pickupen, en sexkantig pickup som av vissa anses vara den bästa pickup som någonsin producerats. CC-pickupen användes först på lap steel gitarrer, men placerades snart på en relativt traditionell archtop av trä och lanserades under namnet ES-150 (ElectricSpanish) av vilka den första levererades den 20 maj 1936 från Gibsons fabrik i Kalamazoo, Michigan. Denna gitarr är antagligen den första elgitarren av modern typ.[4]. Den 13 juli 1937 godkändes ett patent för en elektriskt förstärkt steel guitar sökt avGuy Hart vid Gibson[5].
Dessa nya elektriska gitarrer blev relativt populära i jazzorkestrar och kom tidigt att användas av till exempelEddie Durham iJimmy Luncefords orkester. Men det var den ungeCharlie Christian (1916-1942), gitarrist iBenny Goodmans band, som trots sin korta karriär hann med att förvandla gitarren till ett framträdande soloinstrument inom jazzmusiken.
De första inspelningarna med elektrisk gitarr var av "hawaiimusik" framförd på lap steel-gitarr, till exempelAndy Iona så tidigt som 1933.Bob Dunn med Milton Brown's Musical Brownies använde en steelgitarr för att spela swing på inspelningar frånDecca i januari 1935 där han nästan helt övergav den Hawaii-influerade musiken till förmån för jazz och blues. Alvino Rey förde ut lap steel-gitarren till en bred publik i en stor orkestersättning, och utvecklade senare enpedal steel guitar åt Gibson.
Under 1940-talet diskuterade de tre vännernaPaul Bigsby,Les Paul ochLeo Fender de problem som de elektriska gitarrerna av lap steel ellerhollowbody typ drogs med i form av distorsion, övertoner och feedback[6]. Den lösning de diskuterade var hur man kunde konstruera en väl fungerande solid elektrisk gitarr, något som både skulle lösa problemen, och göra tillverkningen billigare och enklare. Var och en av dem presenterade så småningom en egen lösning, och det är oklart vem som egentligen var först. Vanligen krediteras Les Paul med konstruktionen av den första lyckade modellen då han 1946 konstruerade en prototyp av en solid elgitarr som fick smeknamnet "the log" (stocken), ett smeknamn den fick för att den var byggd av en vanlig 4x4"-regel med en påskruvad gitarrhals.[7]. "The Log" var dock inte en egentligt gitarrmodell, mer en prototyp. Paul Bigsby byggde 1947-48 en elektrisk gitarr formad som en relativt modern gitarr med LP kropp åt sin vän Merle Travis, medan Leo Fender slutförde sin modell 1949[8]. Det finns dock källor som pekar på att företagetAudiovox[1] (inte att förväxla med det företag som idag går under samma namn) tillverkade och sålde solida elgitarrer så tidigt som mitten av trettiotalet, och att företagetSlingerland marknadsförde solida elgitarrer 1939. Hur som helst var arenan härigenom satt för elgitarrens senare framgångar.
I Sverige fanns en svensk efterföljare till Charlie Christian i gitarristenKurt Wärngren iUppsala, medlem avkvintettenRoyal Swingers,1941. Tillsammans med vännen, instrumentmakaren och basisten Sten Andersson tillverkade han de första svenska gitarrpickuperna, under anspråkslösa förhållanden och med köket som verkstad. I början av1940-talet kom de i marknaden under namnet Solist (senare Wingtone), avsedda endast förLevins gitarrer. På1950-talet lanserade gitarristenKjell Sjölund sin egen ”Kjellmikrofon”, även denna reserverad för Levin.
1946 presenterade Gibson den första riktigt moderna gitarrpickupen,P-90, som fortfarande används. 1949 lanserades från samma företag gitarrerna E-5, den första gitarren med tre pickuper, och ES-175, den första gitarren med s.k.cutaway.
1951 lanserade förstärkartillverkarenLeo Fender tillsammans med sin affärspartnerGeorge Fullerton dels en elektrisk bas,Fender Precision Bass eller "the P-Bass", och två elektriska gitarrer, Esqier med en pickup och Broadcaster med två pickuper. Broadcaster fick på grund av en namnkonflikt medGretsch som hade en serie trummor med samma namn byta namn tillTelecaster. Under den pågående namnkonflikten levererades en del telecasters med Fenders logotyp, men utan modellnamnet. Dessa så kallade "nocasters" är idag åtråvärda samlarobjekt. Telecaster var en lätt, solid gitarr med justerbar hals och tillverkas än idag. Tre år senare lanserade Fender sinStratocaster, möjligen den mest ikoniska av alla elgitarrer genom alla tider.
1952 lanserade Gibson sinLes Paul, deras första solidbody, och kanske också den första "signaturgitarren". Les Paul är antagligen tillsammans med Fender Stratocaster en av de allra mest kända gitarrmodellerna någonsin, och produceras fortfarande i ett stort antal modeller.
Elgitarren kan även ha ensvajarm, som är en utstickande spak från stallet, och med hjälp av den kan man spänna eller slaka strängarna och på så sätt höja eller sänka tonhöjden för att åstadkomma effekter. En elgitarr har även ett uttag för förstärkarsladden.
En typisk elgitarr har sex strängar, men det finns även 12-strängade varianter (fyra låga strängpar stämda i oktaver, och två höga strängpar stämda i samma ton). Mer udda former är tvåhalsade gitarrer med 6 + 6 eller 6 + 12 strängar, samt 6 + 4 strängar, det vill säga en elgitarr- och en elbashals. Det finns även 7-, 8-, 9- och 10-strängade elgitarrer, även om de tre senare är mycket ovanliga.
Under början av 2000-talet introducerades ävenMIDI-gitarrer. Dessa är elgitarrer med extra elektronik där svängningsfrekvensen och anslagen omvandlas till midi-signaler, som skickas till ensynthesizer, vilket gör det möjligt att få fram godtyckligasamplade eller syntetiska klanger.
