Ett uto-aztekiskt indianfolk, pipil, härskade i El Salvador innan spanjorerna kom på 1520-talet. Spanjorerna möttes av motstånd under flera decennier. En resning mot Spaniens herravälde ägde rum 1811 och El Salvador blev självständigt frånSpanien1821. Landet var med en kort tid i Mexikanska imperiet underAgustín de Iturbide och frigjorde sig frånCentralamerikanska federationen1838. Fullt självständigt blev dock inte landet förrän1842.1800-talet präglades av sociala orättvisor, en liten rik ochkonservativ elit av mark- ochplantageägare styrde El Salvador som enoligarki medan resten av befolkningen levde i fattigdom och misär. All opposition krossades brutalt och landet knöt starka band tillUSA.
Under början av1900-talet började den gamla samhällsordningen att sakta luckras upp i takt med att allt fler röster för politiska och sociala reformer höjdes och den styrande eliten fick allt svårare att ignorera dem.
Under 1930-talet började det på allvar komma krav på demokrati och sociala reformer. Ett stortbondeuppror bröt ut1931, men krossades brutalt i en massaker där 30 000 människor dödades. Det blev inledningen på en blodig och turbulent tid i landets historia. Under de årtionden som följde skulle makten växla mellan civila och militära regeringar, men nästan samtliga av dessa kom att präglas av samma konservatism som tidigare, vilket fick till följd att väldigt lite förändrades. Vid två tillfällen under denna tid hade landet dock reforminriktade regeringar, dels under nio månader1944 underAndrés Ignacio Menéndez, sedan ännu en gång1960 efter det att flera tusen studenter vid Nationaluniversitetet hade protesterat mot att regimen upphävde de medborgerliga fri- och rättigheterna. Regeringen svarade med våld och detta blev en av orsakerna till att en gruppliberalt ochsocialistiskt orienterade officerare gjorde en kupp. De tillsatte en ny regering, kallad "Regeringsjuntan", som bestod av både civila och militärer. Den nya regeringen försökte tillmötesgå folket genom att påbörja genomförandet av en rad sociala och politiska reformer, men den hann bara sitta i tre månader innan den störtades av en motkupp stödd av den konservativa högern. De reformer som Regeringsjuntan påbörjat gick därmed om intet.
År 1969 utkämpades under sex dagar det så kalladefotbollskriget mot grannlandetHonduras.
Vid presidentvalet1972 kunde för första gången en centervänsterkoalition, UNO, ställa upp med en egen presidentkandidat, kristdemokratenJosé Napoleón Duarte. När valnämnden uppgav att UNO vunnit stoppade regeringen all nyhetsförmedling, och tre dagar senare meddelade valnämnden attArturo Armando Molina från det konservativa PCN var den verkliga vinnaren. Liknande förhållanden rådde vid parlamentsvalen 1974 och 1976, och under presidentvalet 1977. Regeringen använde sig bland annat av misshandel av kandidater och rösträknare för att säkra sitt maktinnehav.
År 1980 startade ettinbördeskrig som varade till1992 och orsakade tiotusentals människors död. Kriget slutade med att regeringen och vänsterrebellerna skrev på ett avtal om militära och politiska reformer.
Efter valet1977 slog regimen ned en massdemonstration som ordnats i protest mot valfusket. Hundratals demonstranter dödades. Strax därefter landsförvisades UNO:s högsta ledare och många av partiets anhängare greps, torterades eller mördades. Allt fler salvadoraner började anse att det var omöjligt att genomföra sociala förändringar på politisk väg utan sökte sig till andra medel. Några nöjde sig med militanta demonstrationer, strejker och fabriksockupationer. Andra startade gerillakrig i städerna. Personer som ansågs vara en del av förtryckarmaskineriet mördades. Man sprängde bomber. Man kidnappade makthavare och krävde en lösesumma. Regeringen och dess halvmilitära medborgargarden – "dödspatruller" – svarade med våld mot ledare inom fackföreningar, bondeorganisationer, präster och aktiva kristna. Spänningen i landet steg och de kommande åren präglades av allt svårare politiska oroligheter.
I oktober 1979 avsattes presidenten, generalCarlos Humberto Romero, genom en oblodig kupp genomförd av en grupp yngre officerare som ogillade regeringens massakrer på protesterande grupper. De ville återupprätta militärens "goda rykte". Ett antal civila politiker tog plats i den nya regeringen, som förklarade sig redo att genomföra reformer. Detta visade sig dock inte vara möjligt. USA utövade påtryckningar på makthavarna att insätta vissa militärer på nyckelbefattningar.[5] I januari 1980 hade de flesta civila i regeringen antingen avgått eller tvingats att avgå från ledande befattningar då de ogillade att regeringen betedde sig som de tidigare regeringarna.Utbildningsministern Salvador Samayoa, meddelade inför TV-kamerorna att han avgick och ämnade förena sig med en gerillagrupp.[6]
Ärkebiskopen iSan Salvador,Óscar Romero mördades i mars 1980. Han hade kritiserat regeringens kränkningar av de mänskliga rättigheterna och hade blivit en samlande kraft för den tidigare så splittrade oppositionen. Romero hade bland annat i ett öppet brev uppmanat USA:s presidentJimmy Carter att upphöra med sitt militära bistånd till regeringen. Vid Romeros begravning dödades ett 50-tal människor och hundratals sårades av en bomb och gevärseld.[7][8][9] En annan känd person som mördades under dessa år varMarianella García Villas.
Våldet fortsatte under större delen av 1980-talet. 1984 meddeladeAmnesty International att man hade regelbundna rapporter om att salvadoranska armé- och säkerhetsförband var ansvariga för tortyr, "försvinnanden" och dödande av icke-stridande civila ur alla samhällsskikt i landet. Patienter påstods ha kastats ut ur sina sängar eller operationsbord, torterats och sedan mördats. Bland de slag av tortyr som rapporterades av dem som hade överlevt arrestering, förhör och misshandel, nämndes sexuella övergrepp, kemiska injektioner för att människor skulle desorienteras, skenrättegångar och användning av svavelsyra mot huden.[10]
USA:s militära bistånd till El Salvador från 1980 fram till början av 1990-talet uppgick till flera miljarder dollar.[11] En gemensam grupp för vapenkontroll och övervakning av utrikespolitiken tillsatt av både demokrater och republikaner i kongressen anklagade Reagan-administrationen i mitten av 1980-talet för att tillhandahålla "otillräcklig, missvisande och i vissa fall felaktig information" beträffande biståndet till El Salvador. Man drog slutsatsen att regeringen kategoriserade större delen av det militära biståndet som "utvecklingshjälp" och undervärderade de verkliga kostnaderna, även när de helt riktigt kategoriserades som militärt bistånd.[12] USA:s militära närvaro i El Salvador begränsades officiellt till ditskickade rådgivare. Militären och CIA medverkade dock i större omfattning. Ett tjugotal amerikaner dödades då flygplan och helikoptrar störtade över stridsområdena.[13][14][15]
I början av 1992 fick kriget ett officiellt slut, när en FN-kommission efter ett och ett halvt års arbete fick El Salvadors regering och gerillaorganisationenFrente Farabundo Martí para la Liberación Nacional (FMLN) att enas om ett eld-upphör och en fredsöverenskommelse. Gerillan lovade lämna ifrån sig sina vapen och regeringen lovade att genomföra en jordreform där flyktingar och gerillasoldater erbjöds jord. Regeringen förband sig även att acceptera FMLN som ett politiskt oppositionsparti i fortsättningen. Inbördeskriget hade kostat över 70 000 människoliv och fått mer än en miljon flyktingar att lämna landet.
Ett annat av villkoren i fredsöverenskommelsen var att FN skulle tillsätta en sanningskommission, som skulle "utreda de värsta våldshandlingarna efter 1980". Kommissionen presenterade i mars 1993 sin rapport. Den konstaterade bland annat att krigsmakten, som stöddes av regeringen och det civila etablissemanget, var den huvudsakliga förövaren av massakrer, tortyr och kidnappningar under inbördeskriget. Man krävde att fler än 40 höga militärer skulle avskedas. Flera vänsterledare anklagades för mord på elva borgmästare, och kommissionen krävde en särskild utredning av dödspatrullernas verksamhet. Den uttalade sig inte om USA:s roll i våldsdåden men anklagade USA för att inte ha ingripit mot salvadoraner i USA som hjälpte till att administrera dödspatrullernas verksamhet.
Sedan inbördeskriget tagit slut har den politiska situationen i El Salvador förbättrats avsevärt, stegvis har avgörande steg motdemokrati tagits under1990-talet och de senaste president- och parlamentsvalen i landet har betraktats som fria och demokratiska. Den konservativa högern organiserade sig på1980-talet i partiet Alianza Republicana Nacionalista (ARENA) och behöll makten fram till valet 2009 då detsocialdemokratiska oppositionspartiet, och före detta gerillagruppenFMLN, gick segrande ur valet.
I presidentvalet 2019 segradeNayib Bukele, en då 37-årig tidigare borgmästare i San Salvador som gick till val utan något av de två dominerande partierna i ryggen. Med sin hårdföra politik väcker Bukele oro för auktoritära tendenser, men han har vunnit stort väljarstöd med sin kamp mot gängbrottsligheten. Parlamentsvalet 2021 blev en jordskredsseger för Bukeles parti.[16]
El Salvador ligger iCentralamerika. Det har en total yta på 21 040 km². Landet är stort som Uppland och Södermanland tillsammans och det minsta i kontinentala Amerika.
El Salvador gränsar tillGuatemala ochHonduras, och är det enda centralamerikanska land som inte har en kust motVästindien. Den högsta punkten i landet ärCerro El Pital (2 730 meter).
Inom landets gräns finns 320 km² vatten, och flera små floder flyter igenom El Salvador in iStilla havet, bland annatGoascorán,Jiboa,Torola,Paz ochRio Grande de San Miguel. Bara den största floden,Lempa, som flyter frånHonduras och genom El Salvador ut i havet, är farbar för kommersiella skepp. Det har bildats ett antal sjöar i vulkankratrar, de viktigaste ärIlopangosjön (70 km²) ochCoatepeque (26 km²).Güija är landets största naturliga sjö (44 km²), och flera artificiella sjöar har skapats vid dammprojekt.
1983 års grundlag fastslår att El Salvador är en enhetsstatlig,demokratisk och presidentstyrdrepublik. Presidenten måste representera ett parti och väljs genom allmänna val för en femårsperiod utan möjlighet till omval. Om ingen kandidat fårabsolut majoritet i den första valomgången, hålls en andra omgång mellan de två med flest röster. Presidenten fungerar som bådestatschef ochregeringschef och ansvarar för att utarbeta budgetar och lagförslag. Han leder även utrikespolitiken samt organiserar och styr landets försvar och säkerhetsstyrkor.
Den lagstiftande församlingen, kalladAsamblea Legislativa, består av 84 ledamöter som väljs iallmänna val för tre år i taget. Därmed sammanfaller president- och parlamentsval vart femtonde år (1994, 2009, 2024 och så vidare). Rösträttsåldern är 18 år, och sedan 2013 har salvadoraner bosatta utomlands också möjlighet att rösta.
Fredsavtalen från 1992 kompletterar grundlagen genom att inrätta ett valråd (Tribunal Supremo Electoral) med status som en egen statsmakt. Avtalen lade också grunden för landets människorättskommission och en nationell polisstyrka. Denna styrka skapades genom en sammanslagning av tre tidigare säkerhetsstyrkor och delar av rebellgruppenFMLN.[17]
El Salvador är indelat i 14 departement (departamentos): Ahuachapan, Cabanas, Chalatenango, Cuscatlan, La Libertad, La Paz, La Union, Morazan, San Miguel, San Salvador, Santa Ana, San Vicente, Sonsonate och Usulutan.
El Salvador är ett utvecklingsland vars ekonomi drabbades hårt av1980-talets förhärjande inbördeskrig. Det är främst ettjordbruksland. Ett fåtal familjer har behärskat näringslivet och inkomstklyftorna är mycket stora. Storjordbruken är ensidigt inriktade på exportgrödor:kaffe,bomull ochsocker. Den stora massan försörjer sig som lantarbetare på plantagerna och odlar för eget bruk bland annatmajs,hirs ochbönor. En jordreform påbörjades1980, men blev aldrig genomförd. Före krigsåren hade El Salvador byggt upp en industri som hörde till Centralamerikas främsta (livsmedel, verkstads- och kemiska produkter), men näringslivet ödelades av kriget och landet blev alltmer beroende av bistånd, som främst kom frånUSA.[18]
Under senare år har El Salvadors ekonomi försvagats på grund av ett undermåligt skatteinbetalningssystem, nedläggning av fabriker, låga världsmarknadspriser på kaffe, orkanen Mitch 1998 och en förödande jordbävning 2001. Några positiva punkter är en låginflation och att den sammanlagdaexporten har ökat avsevärt. År 2010 beräknades 36,5 % av befolkning leva underfattigdomsgränsen.[1]
El Salvador har valt att ensidigt införa USA-dollarn som valuta.
Den 8 juni 2021, på initiativ av president Bukele, infördesBitcoin som valuta tillsammans med USA-dollarn.[19] Kryptovalutan Bitcoin blir landets andra valuta, vid sidan av den amerikanska dollarn. Landet har ingen egen valuta sedan 2001.[20]
Folkräkningen 2007 gav ett resultat på 5,7 miljoner,[2] nästan 20 procent lägre än vad som förväntades. Som förklaringar har framförts en kraftigt minskad nativitet samt ökad emigration, i huvudsak tillUSA där uppskattningsvis 2,5 miljoner salvadoraner har bosatt sig.[21]
År 2003 betecknade sig majoriteten av landets befolkning somkatoliker (57,1 %). Den näst största religionen varprotestantism )21,2 %) medan 16,8 procent inte bekände sig till någon religion alls. I El Salvador fanns även anhängare tillJehovas vittnen (1,9 %),mormoner medan andra religioner samlade 2,3 % av befolkningen.[1]
År 2007 uppgick antalet barnarbetare (arbetande i åldern 5–17 år) till&&&&&&&&&0179303.&&&&&0179 303 barn, vilket motsvarade cirka fyra procent av barnen i den åldern.[1] Enligt landets lagstiftning får dock barn under 14 år inte arbeta. Deras arbete är sällan formellt och det rådde 2018 brister i den uppföljning som gjordes av barnarbete i landet. Totalt beräknades cirka&&&&&&&&&0100000.&&&&&0100 000 barn arbeta 2018, främst inom jordbrukssektorn, handel och industri.Unicef gjorde bedömningen att antalet barnarbetare ökade underCovid-19-pandemin.[23]
Ungdomsarbetslösheten uppgick 2013 till 12,4 %. Den var något lägre bland män, där den uppgick till 11,8 %, än bland kvinnor där den uppgick till 13,6 %.[1]
