Lucanus cervusEnstumperi i södra England som ger en konstgjord livsmiljö för ekoxen.
Ekoxe (Lucanus cervus) är enskalbagge som tillhör familjenekoxbaggar. Den ärEuropas största skalbaggeart och påträffas främst i anslutning till gamla ekar.
Ekoxens storlek i kombination med dess mycket karakteristiska utseende, mörkbrun till brunsvart med robust kroppsbyggnad, gör arten lätt att känna igen. Speciellt hanarna är med sina stora överkäkar omöjliga att förväxla med skalbaggshanar av någon annan art. En hane kan, medräknat de stora överkäkarna, uppnå en kroppslängd av cirka 8,5 centimeter. Honan är ungefär hälften så stor (omkring 4 centimeter) och har mycket mindre överkäkar. Larven är cirka tio cm lång. Larven förpuppas en bit ner i marken i enkokong nästan lika stor som ett hönsägg.
Ekoxen är enpalearktisk art som förekommer i södra, centrala och delar av norra Europa. Utbredningsområdet sträcker sig från norra Spanien och delar av Portugal i väst till i östra Ryssland i öst. De sydligaste populationerna finns iTurkiet och de nordligaste iSkandinavien.[1] Den förekommer också iStorbritannien, dock endast i söder och främst i sydost. IWales förekommer en mycket fragmenterad population. I Europa är den bara lokalt vanlig, framförallt iTyskland, med undantag för högre liggande områden. Längs kanterna av utbredningsområdet är populationerna fragmenterade. I norr utgörs gränsen för utbredningsområdet av vintertemperarturen som gör att larven inte kan utvecklas.
Det tar cirka fem år för larven att utvecklas, men som fullvuxen lever ekoxen bara några veckor, frånmidsommar och framåt.Imagostadiet inleds i mitten av juni och ekoxarna kan då ses flyga i skymningen högt uppe i trädkronorna, med kroppen i 45 graders vinkel.[4] Svärmningen äger rum ljumma kvällar runt midsommar. Hanen dör efter parningen och honan dör efter äggläggningen i slutet på sommaren.
Larven lever främst i stubbar (som kan bli helt uppätna) och döda rotdelar av ek, men även i sågspånsved av bland annat björk, bok och hassel. Som fullvuxen livnär den sig påsav[5] från gamla ekar.
De stora överkäkarna används när hanarna konkurrerar om honorna i parningstider, genom att två hanar mäter sina krafter tills den svagare hanen ger upp. Den starkare hanen visar upp sig för honan och därefter sker parningen.
Skalbaggen gynnas av värme och solbelysta ekar. Ett naturligt hot utgörs avvildsvin som gärna äter larverna.
Ekoxen missgynnas av att ekbestånd trängs undan av mer konkurrenskraftiga trädslag. Den omfattas av EU:shabitatdirektiv, bilaga 2, och skyddas genomNatura 2000.
ISverige är ekoxenfridlyst. Ekoxen var upptagen somnära hotad (missgynnad) på 2005 årsrödlistning över hotade arter.[6] I 2010 års rödlista anges att arten fanns på ca 200 lokaler och att arten inte längre betraktas som hotad i landet som helhet.[7]I rödlistningsbedömningarna 2015 och 2020 ökade antalet kända lokaler med ekoxe till ca 1250, och arten klassas somlivskraftig (LC, Least Concern).[8]
Artnamnetcervus är latin för hjort. Hannarnas stora överkäkar kan påminna om hjortens horn. Ett annat, mindre vanligt namn för ekoxe i svenska språket är justhjortbagge.[9] Ekoxe förekommer sällsynt också påGotland, där den även kallas förhonnbagge.[10]