Movatterモバイル変換


[0]ホーム

URL:


Hoppa till innehållet
Wikipedia
Sök

Ekoxe

Från Wikipedia
Ekoxe
En ekoxehane på en trädstam
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningSkalbaggar
Coleoptera
FamiljEkoxbaggar
Lucanidae
SläkteLucanus
ArtEkoxe
L. cervus
Vetenskapligt namn
§Lucanus cervus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
En ekoxehona
En ekoxehona
Hitta fler artiklar om djur med
Lucanus cervus
Enstumperi i södra England som ger en konstgjord livsmiljö för ekoxen.

Ekoxe (Lucanus cervus) är enskalbagge som tillhör familjenekoxbaggar. Den ärEuropas största skalbaggeart och påträffas främst i anslutning till gamla ekar.

Utseende

[redigera |redigera wikitext]

Ekoxens storlek i kombination med dess mycket karakteristiska utseende, mörkbrun till brunsvart med robust kroppsbyggnad, gör arten lätt att känna igen. Speciellt hanarna är med sina stora överkäkar omöjliga att förväxla med skalbaggshanar av någon annan art. En hane kan, medräknat de stora överkäkarna, uppnå en kroppslängd av cirka 8,5 centimeter. Honan är ungefär hälften så stor (omkring 4 centimeter) och har mycket mindre överkäkar. Larven är cirka tio cm lång. Larven förpuppas en bit ner i marken i enkokong nästan lika stor som ett hönsägg.

Utbredning

[redigera |redigera wikitext]

Ekoxen är enpalearktisk art som förekommer i södra, centrala och delar av norra Europa. Utbredningsområdet sträcker sig från norra Spanien och delar av Portugal i väst till i östra Ryssland i öst. De sydligaste populationerna finns iTurkiet och de nordligaste iSkandinavien.[1] Den förekommer också iStorbritannien, dock endast i söder och främst i sydost. IWales förekommer en mycket fragmenterad population. I Europa är den bara lokalt vanlig, framförallt iTyskland, med undantag för högre liggande områden. Längs kanterna av utbredningsområdet är populationerna fragmenterade. I norr utgörs gränsen för utbredningsområdet av vintertemperarturen som gör att larven inte kan utvecklas.

Förekomst i Sverige

[redigera |redigera wikitext]

Ekoxen finns främst iekskog i delar avGötaland samtUppland.[2] Vid en inventering 2013 noterades 700 förekomster under fyra veckors tid. De flesta noteringarna skedde iKalmar län, knappt föreBlekinge län ochÖstergötlands län. Vanligaste fyndorter varRonneby,Nättraby,Oskarshamn,Färjestaden samtRimforsa. Mer spridda rapporter inkom under inventeringen frånSkåne,Halland,Jönköpings län ochStockholms län. Obekräftade rapporter kom också från flera tidigare ej kända fyndorter, som exempelvisEkerö ochVätternbranterna iÖstergötland.[3]

Ekologi

[redigera |redigera wikitext]

Det tar cirka fem år för larven att utvecklas, men som fullvuxen lever ekoxen bara några veckor, frånmidsommar och framåt.Imagostadiet inleds i mitten av juni och ekoxarna kan då ses flyga i skymningen högt uppe i trädkronorna, med kroppen i 45 graders vinkel.[4] Svärmningen äger rum ljumma kvällar runt midsommar. Hanen dör efter parningen och honan dör efter äggläggningen i slutet på sommaren.

Larven lever främst i stubbar (som kan bli helt uppätna) och döda rotdelar av ek, men även i sågspånsved av bland annat björk, bok och hassel. Som fullvuxen livnär den sig påsav[5] från gamla ekar.

De stora överkäkarna används när hanarna konkurrerar om honorna i parningstider, genom att två hanar mäter sina krafter tills den svagare hanen ger upp. Den starkare hanen visar upp sig för honan och därefter sker parningen.

Skalbaggen gynnas av värme och solbelysta ekar. Ett naturligt hot utgörs avvildsvin som gärna äter larverna.

Ekoxen och människan

[redigera |redigera wikitext]

Hot och status

[redigera |redigera wikitext]

Ekoxen missgynnas av att ekbestånd trängs undan av mer konkurrenskraftiga trädslag. Den omfattas av EU:shabitatdirektiv, bilaga 2, och skyddas genomNatura 2000.

Status i Sverige

[redigera |redigera wikitext]

ISverige är ekoxenfridlyst. Ekoxen var upptagen somnära hotad (missgynnad) på 2005 årsrödlistning över hotade arter.[6] I 2010 års rödlista anges att arten fanns på ca 200 lokaler och att arten inte längre betraktas som hotad i landet som helhet.[7]I rödlistningsbedömningarna 2015 och 2020 ökade antalet kända lokaler med ekoxe till ca 1250, och arten klassas somlivskraftig (LC, Least Concern).[8]

I kulturen

[redigera |redigera wikitext]

Ekoxen ärBlekingeslandskapsdjur. Djuret smyckar även ishockeylaget Karlskrona HK:s logga där figuren har en central roll på emblemet.

Namn

[redigera |redigera wikitext]

Artnamnetcervus är latin för hjort. Hannarnas stora överkäkar kan påminna om hjortens horn. Ett annat, mindre vanligt namn för ekoxe i svenska språket är justhjortbagge.[9] Ekoxe förekommer sällsynt också påGotland, där den även kallas förhonnbagge.[10]

Referenser

[redigera |redigera wikitext]

Noter

[redigera |redigera wikitext]
  1. ^Hans Huijbrechts (28 mars 2002). Het vliegend hert - een bureaustudie.http://www.repository.naturalis.nl/document/46539. 
  2. ^"ekoxe". ne.se. Läst 10 juli 2015.
  3. ^"Hundratals rapporter om ekoxar".Arkiverad 13 juli 2015 hämtat från theWayback Machine. lansstyrelsen.se, 2013-07-01. Läst 10 juli 2015.
  4. ^"Ekoxe".Arkiverad 27 oktober 2016 hämtat från theWayback Machine. Länsstyrelsen Blekinge län. Läst 2012-01-29.
  5. ^Länsstyrelsen, Blekinge län. Artfaktablad - Ekoxe - Lucanus cervus.https://www.lansstyrelsen.se/download/18.2887c5dd16488fe880d612ed/1538139018614/Ekoxe_artafaktablad.pdf. Läst 27 oktober 2021 
  6. ^ArtDatatabankens faktablad
  7. ^”Artdatabankens rödlista 2010”. Arkiverad frånoriginalet den 24 september 2019.https://web.archive.org/web/20190924215744/https://www.artdatabanken.se/globalassets/ew/subw/artd/2.-var-verksamhet/publikationer/4.-rodlista-2010/274614_inlaga_liten_sid-del1-1-199.pdf. Läst 24 september 2019. 
  8. ^”SLU Artdatabanken Rödlistebedömning 2020” (HTML). Artfakta-Naturvård.https://artfakta.se/naturvard/taxon/lucanus-cervus-101246. Läst 14 maj 2021. 
  9. ^Svenska Akademiens ordbok:Hjortbagge (tryckår 1931)
  10. ^Johan Ernst Rietz:Svenskt dialektlexikon.Gleerups, Lund 1863…1867 / faksimilutgåva, Malmö 1962[1]

Tryckta källor

[redigera |redigera wikitext]
  • Landin, B.-O. 1957. Coleoptera. Svensk Insektfaunan 9. Lamellicornia: 38.
  • Törnqvist, L. 1999. Projekt Ekoxe 1998. Blekinges Natur, årsbok 108–119.
  • SkogsEko 2011:2. Skogsstyrelsen.

Externa länkar

[redigera |redigera wikitext]
Katalogdata
  Arkive: stag-beetle/lucanus-cervus​​  BioLib: 7844  Dyntaxa: 101246  EoL: 2866038  GBIF: 5743122​​​  Inaturalist: 61749​​  IUCN: 157554  NCBI: 41109  Fossilworks: 319816​​​​​​​​​​​​​​​​  Fauna Europaea: 123296​​​​​​​​​​​​​
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ekoxe&oldid=55414100
Kategorier:
Dolda kategorier:

[8]ページ先頭

©2009-2025 Movatter.jp