Einsatzgruppen (tyska: "insatsgrupper";Einsatzgruppen der Sicherheitspolizei und des SD) var den nazityska säkerhetspolisens (Sicherheitspolizei, Sipo) och säkerhetstjänstens (Sicherheitsdienst, SD) mobila enheter som underandra världskriget följde den tyskaarmén vid angreppen påPolen den 1 september 1939 ochSovjetunionen den 22 juni 1941. Tidigare hade Einsatzgruppen opererat i Österrike i mars 1938 och i Tjeckoslovakien i mars 1939. Styrkornas uppgift var att ingripa mot säkerhetshotande verksamhet på ockuperat område vilket började cirka 10 km bakom frontlinjen. Ordning och säkerhet upprätthölls i detta område av förband ur tyska polisen ställda till försvarsmaktens förfogande. Vid fronten, etappen och under marsch med förband tillkom denna syssla av den tyska militärpolisen,Feldgendarmerie.
Säkerhetspolisen var inte underställd militära myndigheter och aktiviteterna var hemligstämplade. Vid insatser samverkade emellertid dessa styrkor ofta medfältgendarmeriet och/eller andra militära förband och polisenheter underställda militären samt lokal polis i de ockuperade områdena. Enligt ObergruppenführerErich von dem Bach-Zelewski var Einsatzgruppens egentliga huvuduppgift att ”förintajudar,zigenare ochpolitiska kommissarier”.[1] Två av andra världskrigets mest omfattande massakrer förövades av Einsatzgruppen vidBabij Jar utanförKiev, där 33 771 judar mördades under två dagar den 29 och den 30 september 1941, och iRumbula-skogen utanförRiga iLettland, där drygt 25 000 lettiska judar mördades under två dagar den 30 november och den 8 december 1941. Morden begicks genomarkebusering, vilket har givit upphov till benämningen ”The Holocaust by bullets”.[2]
Einsatzgruppens historia inleds 1938 dåReinhard Heydrich upprättade ett Einsatzkommando (”insatskommando”) i samband medAnschluss, Tysklands annektering av Österrike. Insatskommandot utgjordes av agenter från Sicherheitspolizei ochGestapo och hade till uppgift att inta regeringsbyggnader samt att tillsammans med österrikisk polis gripa och förhöra personer som misstänktes för antinazistisk verksamhet.[3][4]
GenomMünchenöverenskommelsen den 30 september 1938 avträdde Tjeckoslovakien det tyskspråkigaSudetenland till Tyskland och i mars 1939 ockuperade Tyskland den tjeckiska delen av Tjeckoslovakien. Två Einsatzstaben ("insatsstaber") följde i spåren på den tyska armén för att i Prag säkra regeringsbyggnader. Dessa två Einsatzstaben utgjordes av personal ur bland annatSS ochSD.[3]
Den 1 september 1939 invaderade Tyskland Polen och fem Einsatzgruppen följde de avancerande tyska trupperna. Senare stationerades en sjätte Einsatzgruppe iPosen. Det upprättades även en Einsatzgruppe "för särskilda ändamål",Einsatzgruppe zur besonderen Verwendung (z.b.V.), med det underställda Einsatzkommando 16.[3] Således opererade åtta insatsstyrkor i Polen:
Vid frontlinjen i Polen befann sig insatsgrupperna under arméns befäl, men i området kring de bakre linjerna opererade de fritt. Officiellt hade insatsgrupperna i uppgift att gripa politiska motståndare och andra personer som utgjorde ett hot motTredje rikets säkerhet samt att förhindrasabotage, men i realiteten bestod insatsgruppernas uppdrag i att fullständigt förinta den polska intelligentian. Reichsführer-SSHeinrich Himmler räknade med att när det polska ledarskiktet väl hade eliminerats skulle polackerna bli ett underdånigt slavfolk under nazisternas kontroll. När insatsgrupperna hade undanröjt sina primära fiender, tog de upp jakten på de polska judarna. Arméledningen reagerade mycket starkt på insatsgruppernas brutala framfart och generalöversteGerd von Rundstedt krävde att judeförföljelserna omedelbart skulle upphöra. Hitler svarade då genom att frånta arméledningen allt inflytande över insatsgrupperna. Han utnämnde fyra partitrogna ståthållare medjurisdiktion över insatsgrupperna:Albert Forster i Danzig-Westpreußen,Arthur Greiser iWarthegau,Gustav Wagner iSchlesien ochHans Frank iGeneralguvernementet, den del av Polen som inte införlivades i tyska riket.[3]
Heydrich, som 1939 blev chef förReichssicherheitshauptamt, Nazitysklands säkerhetsministerium, gav inför anfallet på Sovjetunionen i juni 1941 Einsatzgruppen i uppgift att döda allajudar, ryska politiska kommissarier, så kalladepolitruker, samtpartisaner. Einsatzgruppen var indelade i fyra huvudgrupper (A-D) och opererade frånBaltikum i norr tillSvarta havet i söder. Einsatzgruppen var indelade i Sonderkommandon och Einsatzkommandon, vars minsta enhet benämndes Einsatztruppe. Einsatzgruppens personal på omkring 2 500 man rekryterades från bland annatWaffen-SS,SD,Kripo ochOrpo. Enligt osäkra beräkningar skall Einsatzgruppen ha mördat minst 1 000 000 människor iRyssland och Baltikum i samverkan med motsvarande enheter ur den tyska ordningspolisen. Man har funnit att bataljoner ur den tyska polisen Polizeibataillone och Reservpolizeibataillone också sattes in självständigt för massdödande av civilpersoner i det bakre området, vid sidan av rena partisanbekämpningsuppgifter. I Baltikum och Sovjetunionen deltog även personer ur lokalbefolkningen i massmordet på judarna. I Ukraina utmärkte sig lokala milisgrupper och hjälppolisbataljoner för sin brutalitet.[5]
Militära chefer protesterade muntligt och skriftligt mot säkerhetspolisens metoder som man ansåg kontraproduktiva och vanhedrande. Allteftersom kriget fortsatte skärptes kampen mellan partisaner och den tyska krigsmakten, vilket anses ha lett till en kraftig brutalisering och acceptans av massarkebuseringar och liknande aktiviteter.
Uppgifter från chefer och annan personal i dessa enheter tyder på att normala personer under relativt onormala omständigheter kan finna sig i massdödande, men att personliga problem som alkoholism, psykiska sjukdomar, självmord, efter hand uppstår bland dem. Chefer tycks motivera personalen med juridiska eller kvasijuridiska resonemang, ordvändningar och omskrivningar. Militär disciplin tycks också påverka personalen att bortse från personliga känslor, ansvar och liknande. Problemen att motivera personalen inom Einsatzgruppen anses av vissa forskare ha medverkat till skapandet av förintelselägren medgaskammare som avrättningsmetod och där huvuddelen av hanterandet av de döda skedde genom fångarna själva.
Flera höga ledare inom Einsatzgruppendömdes till döden eller till långvarigafängelsestraff vidEinsatzgruppenrättegången 1947–1948. Så sent som i juni 1951hängdes Einsatzgruppen-ledarnaPaul Blobel,Werner Braune,Erich Naumann ochOtto Ohlendorf. Den förstnämnde, Paul Blobel, hade fört kommandot vidBabij Jar samt även haft ansvaret för den så kalladeAktion 1005. SS-GruppenführerArthur Nebe, befälhavare för Einsatzgruppe B från juni till oktober 1941, dömdes emellertid till döden och avrättades i mars 1945 av den egna regimen för inblandning i20 juli-attentatet motAdolf Hitler 1944.
Einsatzgruppe A följdeArmégrupp Nord och opererade iBaltikum. Einsatzgruppe A inbegrep Sonderkommando 1a och 1b samt Einsatzkommando 2 och 3.
| Enhet | Antal |
|---|---|
| Waffen-SS | 340 |
| Motorcykelburna | 172 |
| Administration | 18 |
| Sicherheitsdienst (SD) | 35 |
| Kriminalpolizei (Kripo) | 41 |
| Staatspolizei (Stapo) | 89 |
| Hilfspolizei (Hipo) | 87 |
| Ordnungspolizei (Orpo) | 133 |
| Kvinnliga anställda | 13 |
| Tolkar | 51 |
| Teleprinteroperatörer | 3 |
| Radiooperatörer | 8 |
| Totalt | 990 |
Einsatzgruppe B följdeArmégrupp Mitte iVitryssland och bestod av Sonderkommando 7a, 7b och 7c (Vorkommando Moskau) samt Einsatzkommando 8 och 9.
Einsatzgruppe C följdeArmégrupp Süd och rörde sig i norra och mellerstaUkraina. Den var indelad i Sonderkommando 4a och 4b samt Einsatzkommando 5 och 6.
Einsatzgruppe D följdeArmégrupp Süd och opererade iBessarabien, södraUkraina, påKrim och iKaukasus med Sonderkommando 10a och 10b samt Einsatzkommando 11a, 11b och 12.
Agram är det österrikisk-tyska namnet påZagreb.
Einsatzgruppe Iltis hade i uppgift att bekämpa jugoslaviska partisaner iKärnten ochSlovenien.
Wikimedia Commons har media som rörEinsatzgruppen.
