Genomfusionsfördraget 1967 slogs institutionerna för EEG ihop med kol- och stålgemenskapen samtEuropeiska atomenergigemenskapen.Europeiska enhetsakten lade grunden för ytterligareeuropeisk integration med målet att förverkliga den inre marknad som omnämndes redan i den ursprungliga versionen av Romfördraget. Detta mål uppnåddes den 1 januari 1993 när deninre marknaden slutligen skapades. Tio månader senare, den 1 november 1993, ersattes EEG av Europeiska gemenskapen.
Höga myndighetens ordförandeJean Monnet, som var en av de ledande personerna bakom gemenskaperna, avgick från sin post i protest och påbörjade istället arbetet med alternativa gemenskaper, grundade på ekonomisk integration snarare än politisk integration.
Till följd av de nya fördragen bildades Europeiska ekonomiska gemenskapen ochEuropeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Dessa organisationer var betydligt mindre överstatliga än EKSG, främst på grund av protester från vissa medlemsstater om att deras suveränitet annars undergrävdes.Kommissionen Hallsteins första möte ägde rum den 16 januari 1958. EEG syftade till att skapa en tullunion, medan Euratom skulle förbättrakärnkraftssamarbetet. EEG blev snabbt den viktigaste gemenskapen och expanderade sin verksamhet. En av de första viktiga framgångarna för EEG var etablerandet av gemensamma prisnivåer för jordbruksprodukter 1962. 1968 avskaffades de inre tullavgifterna på vissa särskilda produkter.
En ny kris uppstod i samband med att finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken trädde i kraft 1962. Övergångsperioden för när beslut skulle tas medenhällighet hade nått sitt slut ochrådet började istället ta majoritetsbeslut. Den franske presidentenCharles de Gaulle motstånd mot överstatlighet och rädsla för att andra medlemsstater skulle ifrågasätta den gemensamma jordbrukspolitiken ledde till ”tomma stolens politik”.
Tomma stolens politik innebar att de franska regeringsrepresentanterna avstod från att delta i de europeiska institutionernas arbete till dess att Frankrike hade återfått sittveto. Slutligen nåddes en överenskommelse, kalladeLuxemburgkompromissen, den 29 januari 1966 som innebar att medlemsstaterna hade vetorätt i frågor som var av nationell angelägenhet.[1][2]
Den 1 juli 1967 träddefusionsfördraget i kraft. Det innebar att EKSG:s och Euratoms institutioner slogs samman med EEG:s institutioner. Sedan tidigare hade de tre gemenskaperna haft en gemensam parlamentarisk församling och en gemensam domstol. Genom fusionsfördraget bildade de tre gemenskapernaEuropeiska gemenskaperna (EG). De olika gemenskaperna var fortfarande skilda juridiska personer, även om de integrerades i stor utsträckning med varandra. De framtida fördragen gav gemenskapen nya befogenheter bortom de enkla ekonomiska frågorna.
Under 1960-talet gjordes de första försöken till en utvidgning. Den 3 maj 1960 ansökteDanmark,Irland,Norge ochStorbritannien om medlemskap i gemenskaperna. Emellertid såg den franske presidentenCharles de Gaulle ett brittiskt medlemskap som entrojansk häst för amerikanskt inflytande och använde därmed sin vetorätt för att frysa de fyra ländernas ansökningar.
Den 11 maj 1967 ansökte länderna på nytt och medGeorges Pompidou som ny fransk president accepterades medlemskapsansökningarna. Förhandlingarna påbörjades 1970 under den proeuropeiska regeringenEdward Heath, som var tvungen att hantera konflikter relaterade till den gemensamma jordbrukspolitiken och Storbritanniens relation tillsamväldet. Två år senare kunde till sist anslutningsfördraget undertecknas och alla utom Norge anslöt sig till gemenskaperna (norska folket avslog sin anslutning i en nationell folkomröstning).
Gemenskapernas fördrag föreskrev attEuropaparlamentet var tvunget att väljas direkt av folket, men det förutsatte attrådet först kunde anta ett gemensamt valsystem. I väntan på att rådet skulle anta ett beslut i frågan, fortsatte parlamentets ledamöter att utses av de nationella parlamenten.[3]Charles de Gaulle var särskilt aktiv med att blockera parlamentets utveckling, vilket innebar att parlamentet fick makt över delar av budgeten först efter hans avgång.
Parlamentet å sin sida tryckte på för en överenskommelse och den 20 september 1976 kom rådet överens om de nödvändiga bestämmelserna för att kunna hålla val. Överenskommelsen innebar att valsystemet i stor utsträckning varierade från medlemsstat till medlemsstat.[3] Under slutet avkommissionen Jenkins mandatperiod hölls i juni 1979 detförsta Europaparlamentsvalet.[4] Det nya parlamentet började arbeta på fulltid och blev betydligt mer aktivt än de tidigare församlingarna.[3]
Kort efter sitt första val, blev parlamentet den första gemenskapsinstitutionen att föreslå att EEG skulle antaeuropeiska flaggan som sin flagga.[5]Europeiska rådet accepterade förslaget och antog flera olika symboler som gemenskapens 1984.[6] Efter attEuroparådet hade gett sitt godkännande, blev flaggan gemenskapens officiella flagga 1986. Europeiska rådet hade utvecklats under 1960-talet som en informell rådskonstellation på regeringschefsnivå. Dess ursprung kom frånCharles de Gaulles vilja att uppväga de överstatliga institutionerna. Det var först ieuropeiska enhetsakten som Europeiska rådet nämndes i fördragen.
Grekland ansökte om medlemskap den 12 juni 1975, efter att demokratin hade återupprättats i landet, och blev medlem den 1 januari 1981.[7] ÄvenPortugal ochSpanien ansökte om medlemskap efter att de också hade demokratiserats. De två staterna ansökte om medlemskap 1977 och blev medlemmar den 1 januari 1986.[8] 1987 ansökteTurkiet om medlemskap, vilket blev början på den längsta ansökningsprocessen någonsin.
Med hänsyn till ytterligare utvidgningar och viljan att ytterligare utöka samarbetets omfattning, signeradeseuropeiska enhetsakten den 17 februari och 28 februari 1986 iLuxemburg respektiveHaag. Dokumentet behandlade institutionella reformer, maktbefogenheterna, ett utrikespolitiskt samarbete och den gemensamma marknaden. Fördraget trädde i kraft den 1 juli 1987.[9] Akten var influerad av arbetet som skulle leda tillfördraget om Europeiska unionen, som utarbetades den 10 december 1991, signerades året därpå och trädde i kraft den 1 november 1993.
Bildandet avEuropeiska unionen innebar att EEG ersattes avEuropeiska gemenskapen (EG), som utgjorde en del av unionensförsta pelare. EEG:s institutioner blev EU:s institutioner, även om vissa av de bytte namn. Domstolen, parlamentet och kommissionen blev emellertid kraftigt begränsade till den första pelaren (EG), medan de två andra pelarna präglades av mellanstatlighet snarare än överstatlighet.Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, upplöste de tre pelarna och ersatte dem med en enda juridisk person, Europeiska unionen. Därmed utökades också överstatligheten till att omfatta exempelvis polisiära och straffrättsliga frågor.
Vid Europeiska ekonomiska gemenskapens bildande fanns det totalt sex medlemsstater. Dessa var förutomFrankrike ochTyskland ävenBelgien,Luxemburg,Nederländerna ochItalien. Ifördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen fastslogs att samarbetet var öppet för andra europeiska stater att ansluta.Danmark,Irland ochStorbritannien ansökte om medlemskap 1960.Frankrikes presidentCharles de Gaulle ansåg emellertid att Storbritanniens medlemskap skulle öka USA:s inflytande i Europa och motsatte sig ett brittiskt medlemskap. Därför använde Frankrike sig av sitt veto, och blockerade Storbritanniens medlemskap. Samtidigt lades också Danmarks och Irlands ansökningar på is.
1973, efter att de Gaulle hade lämnat makten, ägde den första utvidgningen rum, då de tre ansökande staterna anslöt sig. På 1980-talet anslöt sig ävenGrekland,Portugal ochSpanien. Antalet medlemsstater var då uppe i tolv.
Förutom medlemsstaterna själva ingick också en rad territorier i samarbetet. Vid bildandet av EEG ingick ävenAlgeriet (som då tillhörde Frankrike),Réunion,Franska Guyana,Martinique ochGuadeloupe. Dessutom var flera andra utomeuropeiska territorier, framför allt europeiska kolonier, associerade till samarbetet. Däremot stodSurinam,Aruba,Nederländska Antillerna ochVästberlin helt utanför samarbetet. I takt med att flera av kolonierna blev självständiga, blev också deras särskilda relation till EEG normaliserad.
Det fanns från början tre politiska institutioner med verkställande eller lagstiftande makt inom EEG, samt en juridisk institution med dömande makt. En femte institution bildades 1975. Institutionerna som bildades 1957 var unika för EEG och delades inte medEuropeiska kol- och stålgemenskapen ochEuropeiska atomenergigemenskapen förränfusionsfördraget trädde i kraft 1967.
Rådet var den institution som skulle representera de nationella regeringarna och hade den huvudsakliga lagstiftande makten. Kommissionen, som besatt den verkställande makten, skulle däremot representera Europa i sin helhet och inte se till nationella intressen. Parlamentet, som var den tredje institutionen, skulle representera medborgarna och fungerade främst som en rådgivande församling.[10] Även omfördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen föreskrev från första början att parlamentet skulle väljas direkt av medborgarna, förverkligades inte detta förrän genomEuropaparlamentsvalet 1979. Det var först då som rådet hade antagit de nödvändiga åtgärderna för att de gemensamma valen skulle kunna äga rum.
Nya lagförslag kunde endast läggas fram av kommissionen, men sådana åtgärder kunde begäras av rådet, parlamentet eller någon annan part. Normalt sett underställdes varje lagförslag rådets godkännande och parlamentets rådgivande. Inom vissa frågor hade parlamentet mer makt och kunde till och med stoppa lagförslag. När ett lagförslag väl var antaget, var det kommissionens uppgift att se till så att det tillämpades. Om en medlemsstat inte uppfyllde sina åtaganden, kunde kommissionen dra staten inför domstolen, som utgjorde den fjärde institutionen.[10]
En gemensam jordbrukspolitik upprättades genom gemenskapen.
EEG:s främsta syfte, som fastställdes i grundfördragets ingress, var att bevara fred och frihet och att lägga grunden till ett allt fastare samarbete mellan de europeiska folken. Detta skulle ske genom en balanserad ekonomisk tillväxt, som skulle uppnås genom upprättandet av entullunion med gemensammatullavgifter, en gemensam jordbruks-, transport- och handelspolitik samt en utvidgning av EEG till övriga Europa.[11]
När det gällde tullunionen föreskrev grundfördraget en tioprocentig reduktion av tullavgifterna och en global importkvot på upp till 20 procent. Utvecklandet av tullunionen gick betydligt snabbare än de tolv år som det planerades ta. Frankrike mötte dock vissa bakslag på grund av kriget medAlgeriet.[12]
^ [abc]Hoskyns, Catherine; Michael Newman (2000). Democratizing the European Union: Issues for the twenty-first Century (Perspectives on Democratization. Manchester University Press.ISBN 978-0719056666
