Ett diagram över dynamit.Lock till dynamitlåda som lyder “50kg Nobels 25m/m extradynamit, LFB, explosiv vara; iklass: farligt”.
Dynamit (frångrekiskansdynamis, "kraft") är en klass avsprängämnen, med degartad konsistens, och består avnitroglycerin blandat med andra ämnen, exempelviskiselgur till gurdynamit. Kiselgur är till för att suga upp nitroglycerinet.[1] Gurdynamiten uppfanns1866 i stadenKrümmel av svenskenAlfred Nobel. Han fick patent på uppfinningen i Sverige under en tidsperiod av 13 år.[2][1] Nobel kallade produkten för Dynamit. Senare tillkomst av fler typer av dynamit gör det lämpligt att kalla detta sprängämne för gurdynamit för att skilja det från andra typer av dynamit. Tidigare hade man haft svårt att använda nitroglycerin som sprängämne vid till exempelbergsprängning eftersom man då använde rent nitroglycerin. Nitroglycerinet är en oljeartad vätska, som lättexploderar vid slag och hade på grund av utsipprande från borrhålen genom sprickor iberget och även på andra sätt förorsakat många olyckor. Först genom gurdynamiten kunde nitroglycerinet användas till bergsprängning på ett enkelt sätt med rimlig risk. Gurdynamit är ett fem gånger så kraftigt sprängämne somsvartkrut.[3] Uppfinnandet av dynamiten var epokgörande för bergsprängningen, för genom dess användning kunde borrhålens antal och storlek minskas till en bråkdel mot tidigare. Dynamiten möjliggjorde också till exempel stora tunnelarbeten.
1875 förde Alfred Nobel sprängämnestekniken ännu ett stort steg framåt genom att uppfinnaspränggelatin.[4] Spränggelatin är engelartad kropp, som erhålles genom att vissa sortersnitrocellulosa löses i nitroglycerin. Genom denna förändring har man lyckats undvika en nackdel med de äldre dynamitsorterna, nämligen att nitroglycerinet "svettades ut", det vill säga avskilde sig från uppsugningsmedlen. Gelatindynamit fryser också mindre lätt än nitroglycerindynamit. En av de nitroglycerinhaltiga sprängämnenas största nackdelar har alltså minskats genom införande av spränggelatin. Ett vanligt sprängämne i Sverige varExtradynamit med sammansättningen nitroglycerin 55%, nitrocellulosa 3%, nitrobensen 3%, ammoniumnitrat 36,5%, trämjöl 2,5%.[5]
Frusen dynamit, det vill säga sådan där nitroglycerinet (vars smältpunkt ligger vid +13 °C) har övergått till fast form, är nämligen inte plastisk, utan vid dynamitens handhavande kan utskilda nitroglycerinkristaller lätt bringas till explosion genom friktion. De flesta olyckshändelserna med dynamit inträffade antingen vid arbete med eller vid oförsiktigt upptinande av frusen dynamit.
Den klassiska dynamiten såldes förpackad i runda patroner avparaffinerat papper med samma diameter som de borrhål de användes i. Den vanliga patronen (ellerdynamitgubben) vägde 125 gram. Handhavandet var enkelt: vid sprängning hade man endast att i borrhålet nedföra den ena patronen ovanpå den andra och i den översta patronen sätta in en dynamittändhatt, det vill säga en hylsa avkoppar, till hälften fylld med en blandning avknallkvicksilver ochkaliumklorat; dennatändhatt bringas (sedan borrhålet blivit fyllt med en förladdning avlera,sand eller dylikt) till explosion med hjälp av en i tändhatten insattstubin eller med elektrisk tändning. Det fanns även dynamitpatroner med en vikt av 5kg. Flera sådana kunde användas i samma borrhål vid pallbrytning i stenbrott.[6]
Nu finns en motsvarande produkt som heterDynamex som har blivit allt vanligare. Denna används ofta istället för dynamit.
.jpg)
