Ettdryckeshorn är ettdryckeskärl tillverkat avhornet från ettdjur, vanligen frånnötkreatur. Efterslakten tas höljet avhornämne tillvara ochkokas ur för att avlägsnavävnadsrester. Efter kokningen är hornet mjukt och kan jämnas till genom invändig och utvändig skrapning.
Att använda horn som dryckeskärl är förmodligen ett mycket gammalt och ursprungligen praktiskt bruk. Frånromersk järnålder finns de äldsta nordiska spåren av metallbeslag från dryckeshorn. IRhentrakten ochBelgien tillverkades redan under 200- och 300-talenglaskärl formade som horn. Underjärnåldern ochmedeltiden dekorerades ofta dryckeshornen, endera med beslag i metall eller med i själva hornytan graverad dekor. Även inskrifter medrunor eller latinska bokstäver förekom. EnligtCaesar användes dryckeshorn allmänt hosgermanerna. I de nordiska sagorna spelar dryckeshornet en viktig roll och har ofta en rituell eller magisk betydelse.
Under den senavikingatiden minskar dock dryckeshornen i popularitet och försvinner, möjligen i samband medkristendomens införande. Dryckeshornen upplever på1200-talet en renässans som dryckesbägare bland de högre stånden. Ett av de äldsta beläggen från 1285 dåbouppteckningen efter Benedikt iLund upptar ett dryckeshorn. Under1300-talet blir de vanligare, Peter Jönsson,kanik iAarhus och Lund innehade enligt sitttestamente inte mindre än 20 horn. Ofta är dryckeshornen försedda med egennamn. Medeltidens dryckeshorn är ofta försedda med fötter. En variant kallasklo,gamsklo ochgripsklo, utformade som en jättelik fågelklo.[1] Under medeltiden tycks dryckeshornen främst ha brukats vid minnesdrickning. Vid gillen tömdes dryckeshorn tilltreenighetens, Guds,Marias ochskyddshelgons ära. Särskilt vanligt var att hornen tillägnades detre vise männen. Juldrickningen har varit särskilt förknippad med dryckeshornen.[2]
Det var vanligt att dryckeshornen försågs med ättens vapen och många av dem gick i arv som betydelsefulla släktklenoder. Många av de senmedeltida dryckeshornen förbättrades och försågs med silverbeslag under 1500- och 1600-talen. Efterhand minskade dock deras popularitet som dryckesbägare, och de blev rena prydnadspjäser.[1]
Drottning Kristina sände 1647 ett silverhorn i gåva till den rysketsaren ochKarl X Gustaf förärade 1650 ett silverbeslaget elfenbenshorn. Dryckeshorn i glas tillverkades ännu vidKungsholmens glasbruk.[1]
Undernationalromantiken blev dryckeshorn återigen populära. Utöver dryckeshorn av hornmaterial tillverkades det återigen hornliknande dryckeskärl i andra material, nu särskilt itenn. Vissa av dessa kärl var dock mest avsedda som dekoration och inte för drickande.
Pårunstavarna brukadejulen, liksomnyåret, utmärkas med två korslagda horn. Mest bekant bland horn av detta slag ärLjungby horn, vilket uppges vara taget fråntrollen under en jullek. Mycket berömda är också de iDanmark funnaGallehushornen.
Användandet av dryckeshorn förekommer i många länder, ofta ifolkloristiska ochceremoniella sammanhang. ISverige förknippas dryckeshorn mest med vikingatiden och förekommer därför i sammanhang med vikingatema. Utövare avmodern asatro använder ofta dryckeshorn i sina ceremonier.
Inomlevande rollspel är det vanligt med dryckeshorn.
Dryckeshorn finns kommersiellt tillgängliga, men inomhistoriskt återskapande är det vanligt att man själv kokar ur och bereder horn. Urkokningen görs då utomhus, eftersom det luktar mycket illa. För att få bort benlukten och bensmaken från dryckeshorn är en vanlig metod att lägga hornet ite elleröl. För att dryckeshornen inte ska blibakteriehärdar utan kunna rengöras enkelt poleras de ofta och kan ävenlackas invändigt. Hornen förses ibland med en ställning så att man kan ställa det ifrån sig utan att ha tömt det. Det är också vanligt att bära sitt dryckeshorn i en hållare avläder ibältet.
Man bör inte drickamjölkdrycker ur dryckeshorn eftersom ämnen i mjölken löser upp ämnen i hornet och permanent framhäver bensmaken. Man bör även undvika att dricka varma drycker ur lackade horn eftersom de kan lösa upp lacket.
ITyskland förekommer dryckeshorn ibland i folkloristiska sammanhang.IGeorgien är dryckeshornet en viktig kulturell symbol som kallaskhantsi.[3]
När man dricker ur ett horn bör den som dricker - särskilt om hornet är stort - tillse att hornets spets är vänd endera till vänster eller höger (för enhögerhänt person är det oftast bekvämast att vända spetsen åt höger). Om spetsen är vänd från den som dricker är risken stor att den som dricker får innehållet över sig.