| Dramaten | |
 Kungliga Dramatiska Teatern iStockholm | |
| Officiellt namn | Kungliga Dramatiska teatern Aktiebolag |
|---|---|
| Plats | Nybroplan i centralaStockholm |
| Närmaste hållplats | Östermalmstorg |
| Typ | Teaterscen |
| Kapacitet | Totalt omkring 1500 på sex olika scener Stora scenen: 770 platser |
| Underhåll | ▲ 222 miljoner SEK (Statsbidrag) |
| Arkitekt | Fredrik Lilljekvist |
| Dramaten.se Webbplats | |
| Datum | |
| Byggstart | 1902 |
| Färdigställd | 1908 |
| Invigd | 18 februari 1908 |
Dramaten, formelltKungliga Dramatiska Teatern, ärSverigesnationalscen för dettalade dramat. Dramaten grundades år 1788 avGustav III, och har sedan dess haft kontinuerlig verksamhet. Nuvarande huvudbyggnad, det marmorvita teaterhuset, vidNybroplan iStockholm ritades avarkitektenFredrik Lilljekvist och invigdes år 1908. Teatern spelar omkring tusen föreställningar per år på de sex scenerna, och dessutom turnerar Dramatens föreställningar regelbundet i Sverige och internationellt.
KungGustav III var en mycket kultur- och teaterintresserad person. Som en av sina första åtgärder efter trontillträdet 1772 avskedade hanAdolf Fredriksfranskspråkiga teatertrupp, och började i stället undersöka möjligheterna att spela teater på svenska.
År 1782 instiftade kungenFörbättringssällskapet för svenska språket med uppgift att läsa och granska dramatiska verk på svenska, och på våren 1787 inrättadesSvenska dramatiska teatern under ledning av bibliotekarienAdolf Fredrik Ristell. Kungen ville skapa en nationalscen för svensk taldramatik, något som inte fanns – teater spelades på franska. Föreställningarna gick av stapeln iStora Bollhuset på Slottsbacken, som inretts till teater redan 1699. Premiärföreställningen den 2 juni 1787 varVisittimman i bearbetning av Ristell, samt ett stycke som kungen själv hade skrivit (Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna) medFredrica Löf i huvudrollen.
Teatern gick emellertid omkull efter bara något år, varpå skådespelarna bildade ett nytt bolag, som den 10 maj 1788 fick tillåtelse att kalla sigKongliga Svenska Dramatiska Theatern. Scenen var liksom tidigare Bollhuset. Chef för det nya bolaget (där skådespelarna var delägare på livstid) blev militärenGustaf Mauritz Armfelt. Teaterdirektörens militära bakgrund avspeglar sig i teaterns reglemente från 1789, som är fyllt av termer som "subordinationsbrott" och "arreststraff" (skådespelarna kunde långt in på 1800-talet sättas i arrest för förseelser på eller utanför scenen).
En välkänd rapport frånAbraham Niclas Edelcrantz till Gustav III från den 26 oktober 1789 har blivit ett illustrativt exempel på dess styrelsemöten, där ledamöterna skulle fatta beslut om en pjäs av kungen, som hade inlämnats till teatern anonymt, skulle uppföras:
Den nya nationalteatern hade skapats efter utländsk förebild, till exempelComédie-Francaise ellerDet Kongelige Teater iKöpenhamn. Tanken var att skapa en scen för svensk taldramatik, något som dittills helt enkelt inte existerat. Nationalscenen skulle även ha en normerande inverkan på svenska språket, och hamnade underSvenska Akademiens överinseende. Ursprungligen skulle teatern enbart uppföra svenskspråkiga original, men denna strikta linje fick relativt snabbt överges eftersom pjäser av god kvalitet på svenska var så fåtaliga. Enligt de nya riktlinjerna fick man även spela utländsk dramatik i god svensk bearbetning.
Teatern var kungens privata projekt som han själv betalade för, och så mycket som 80 % av kungens handkassa gick till teatern och framförallt den nyinrättade operan. I bouppteckningen efter Gustav III ingår till exempel kostymer, maskineri och musikinstrument från teatern på Bollhuset.
Enligt planerna skulle lokalerna i Bollhuset ersättas med en permanent teaterbyggnad, och arkitektenErik Palmstedt fick i uppdrag att bygga den nya teatern. Projektet lades på is i och medkungens död den 29 mars 1792. Teatern flyttade till Operan i väntan på att en ny scen,Kongliga Mindre Theatern, skulle färdigställas i den så kalladeArsenalen, ett palats som hade uppförts avJakob De la Gardie (1583-1652) och som även kallades "Makalös". Byggnaden låg vid nuvarandeKarl XII:s torg i södra änden avKungsträdgården. Invigningsföreställningen spelades den 1 november 1793 och var Gustav III:s egenhändigt författadeDen svartsjuke neapolitanaren.
Kungliga Teatern (Operan och Dramaten) hade under första halvan av 1800-talet monopol på scenkonst i Stockholm. De högt ställda målsättningarna för teaterns verksamhet kvarstod, även om de inte alltid omsattes i praktiken – på repertoaren stod nästan enbart sångspel, komedier och operetter. EfterKarl XIII:s trontillträde 1809 blev teatern (liksom Operan) beviljade ett anslag från riksdagen, och övergick därmed från att vara en privat kunglig angelägenhet till att bli nationalscener i ordets mer egentliga bemärkelse. Från1815 fick teatern och Operan årliga anslag av riksdagen, men trots detta drabbades Dramaten av ständiga ekonomiska kriser, och räddades gång på gång av tillfälliga kungliga anslag. Scenen användes ofta till galaföreställningar vid bröllop inom den kungliga familjen, något som kanske var huvudanledningen till att kungligheterna gång på gång räddade teatern från undergång.Arsenalsteatern brann ner till grunden den 24 november1825 och verksamheten flyttades till Operan, som skulle komma att dela lokal med Dramaten fram till 1863. Det ansågs dock allmänt, att Operahusets lokaler hade olämplig akustik för talpjäser, vilket kom att anses som ett problem under den tid då Operan och teatern verkade under samma tak.
Under de perioder som Kungliga Teatern förfogade över två scener – alltså före 1825 liksom åren 1863–88 spelades stora uppsättningar – oavsett genre – på Stora teatern (Gustav III:s operahus) och mindre uppsättningar på Arsenalsteater/Makalös respektiveMindre Teatern (Gamla Dramaten). Så kunde till exempel samma kvällHamlet ellerBröllopet på Ulfåsa ges på Operan och Sköna Helena eller en kort opera tillsammans med ett par kortare talpjäser på Dramaten.
Andra halvan av 1800-talet innebar ett uppsving för den svenska teaterkonsten, med pjäser av författare somAugust Blanche ochHenrik Ibsen. Framförallt ökade den dramatiska repertoarens utrymme när Kungliga Teatern övertog konkurrentenMindre teaterns lokaler på Kungsträdgårdsgatan, som skulle komma att bli Dramatens lokaler fram till den nuvarande teaterbyggnaden färdigställts. Lokalerna hade inköpts avKarl XV året innan, och premiärföreställningen i september 1863 var en pjäs av Gustav III.August Strindberg debuterade 21 år gammal med enaktarenI Rom (1870), en föreställning som spelades elva gånger (författararvodet var 258 rdr och 93 öre). Banden med hovet försvann gradvis, och riksdagen 1881 övertog allt ansvar för teaterns existens genom att anslagen fördes över frånHovförvaltningen tillFinansdepartementet. Frågan om Dramaten skulle drivas som en hov- eller nationalteater var dock källa till heta debatter i riksdagen, och den 7 maj 1888 lyckades teaterkritiska ledamöter i andra kammaren driva igenom beslutet att upphöra med alla anslag till opera- och teaterverksamheten. Kungliga Teatern förlorade då sitt "kungliga" prefix,och operaverksamheten blev tydligare skild från den dramatiska teaterverksamheten. Teatern drevs vidare som en skådespelarassociation under ledning avGustaf "Frippe" Fredriksson.
Repertoarmässigt lyckades man inte förvalta den svenska litteraturens guldålder under seklets sista decennier, och hamnade i skuggan av till exempelSvenska teatern som började sin verksamhet 1875. Under 1880- och 1890-talen nöjde man sig med att uppföra säkra publikmagneter somVictorien SardousMadame Sans-Gêne.
Teaterhuset var mycket nedgånget och brandfarligt, och efter modell från det nya operahuset bildade direktören förNorstedt & SönerGustaf Birger Anders Holm ett konsortium som skulle bygga det nya teaterhuset med pengar från ett lotteri. Den sista föreställningen på gamla Dramaten gavs den 14 juni 1907.
1991 bildadesRomeo & Julia Kören, en musikdramatisk vokalensemble som nästan uteslutande arbetar med europeiskrenässansmusik. Kören bildades avBenoît Malmberg på Dramaten under en uppsättning avShakespearesRomeo och Julia i regi av Peter Langdahl.
Vid husknuten mot Nybrogatan utanför Dramaten står sedan 2009 en skulptur av skådespelarenMargaretha Krook (1925–2001). Statyn, som hålls ständigt uppvärmd, skapades på initiativ avMarie-Louise Ekman, som också blev teaterns chef samma år. Bronsstatyn utanför Dramaten är utförd av Hanna Beling med flera.[2] Den står vid det hörn där Margaretha Krook brukade stå och röka före föreställningarna.[3]
 |  | |
Fredrik Lilljekvists fasadritning och sektionsritning från 1904. | ||
Kungliga Dramatiska teatern invigdes den 18 februari 1908. Det var ett palats i slingrande jugendstil och landets mest påkostade offentliga byggnad.[4]
År 1901 beviljades rättigheter till ett penninglotteri för byggandet av ett nytt teaterhus. Enligt Wiborgsbladet av den 26 Feb. ansökte Herrarna Friherre Bonde, Greve Douglas, Hofintendent Johan Erik Algernon Börtzell[5], Vice Häradshöfding Holm samt Grosshandlare Per Wikström hos Kung. Majt. anhållit om att för uppförande af en ny byggnad för Dramatiska Teatern få anordna ett lotteri, liknande Nordiska Museets. En tomt vid Nybroviken har inköpts för 1 miljon kronor. Teatern beräknas kosta 2½ miljon kronor. Samma år lades grunden för teatern vidNybroplan. Byggherre varöverstelöjtnant P.A.L. Lindahl. Dramaten byggdes under åren 1902-1908.
Huset ritades avarkitektenFredrik Lilljekvist, som var en av landets mest ansedda arkitekter. Han inspirerades av samtida arkitektur- och teaterbyggnader i Europa. Samtidigt inspirerades han också av den nordiska naturens former och lät blommor och träd bli återkommande element i husets dekor.[4] Dramatens plan ritade han med Paris-operan som förebild och för scentekniken tittade han på teatrar i Tyskland. Ett besök i Wien 1903 blev tongivande för byggnadens stil. Byggnaden är inspirerad avklassicism ochwienerjugend. Wienerjugend präglar hela Dramaten, men däremot inspireras teatersalongen även avgustaviansk stil. Man valde i möjligaste mån material från Sverige för att byggnaden skulle kännas svensk.
AB Svenska Teaterbyggnadskonsortiet stod bakom 1908 års teaterbyggnad. Projektet stöttades avOscar II genom att han gav tillstånd tillteaterlotterier som finansierade bygget. Man räknade med att det skulle kosta 2,5 miljoner kronor, men det slutade med 5,4 miljoner kronor – Dramaten genomarbetades i alla delar. Bygget finansierades av 25 dragningar som inbringade sammanlagt 7 miljoner kronor, avsevärt mycket mer än beräknat. Det oväntade tillskottet av pengar gjorde att planerna blev mer ambitiösa än som varit tänkt från början. Huvudentreprenör för bygget varmurmästarenFrithiof Dahl.[6]
Exteriört är byggnaden starkt påverkad av wienerjugend med rik dekorativ utarbetning av fasaderna.Fasaden är i vitEkebergsmarmor frånNärke som bearbetades av flera ledande skulptörer, bland andraCarl Milles ochChristian Eriksson. Ekebergsmarmor är endolomitiskmarmor, som fått namn efterEkebergs gård vid Hjälmaren och bryts vidGlanshammar nordost om Örebro. Den är Närkeslandskapssten under benämningendolomitmarmor. Den relativt kostsamma Ekebergsmarmorn är vit med en dragning åt gult, inte lika bländvit som den lysande vita, klassiska italienska skulpturmarmorn frånCarrara. Denna ljusa marmor är inte beständig utomhus, utan drar åt grått, varmt grågult eller rosa. Under byggtiden förändrades ritningarna flera gånger, bland annat tillkomkupolen mitt på huset för att byggnaden inte skulle hamna alltför mycket i skuggan från ett nytt och mycket högt hus ikvarteret Bodarna i början av Strandvägen. Kupolen högst upp på Dramatenbyggnaden kom till först när bygget av teatern redan börjat då grannhuset fått tillstånd att bygga en våning högre och man inte ville att teaterhuset skulle kännas för litet. Efter en renovering av kupolen 2008 skiner den åter vit igen.[7] Arbetet blev mycket försenat, bland annat på grund av strejker 1904–1905 och på grund av att grundförhållandena var besvärligare än vad man räknat med. På sina ställen fick man påla ned till 19 meters djup för att komma ned till berget som dessutom sluttade mycket brant, och gatunivån fick höjas med upp till en meter.
 |  | |
Masker pålyktstolparna utförda av Carl Milles. | ||
Dramatens arkitekt Fredrik Lilljekvist anlitade flera av det tidiga 1900-talets främsta konstnärer för att utföra utsmyckningar av Dramatensfasad. Den monumentala skulpturgruppen som föreställerskådespelarkonstens musa tillsammans med Sveriges riksvapen finns högst upp på fasaden. Där finns också många andra ornament signerade Carl Milles.Carl Milles fick år 1903 i uppdrag att utföra tre olika utsmyckningar för Dramaten. Han har även gjort fleramasker på fasaden samt enbyst av kungen i foajén. Carl Milles gjorde tillsammans medGottfrid Larsson skaften till de åtta utvändigamarmorkolonnerna och denkrönande gruppen, som bär upploggian, fasadens centralparti, med tvåputti som bär uppSveriges riksvapen. Förutom Carl Milles anlitadesChristian Eriksson,Theodor Lundberg ochJohn Börjeson för fasadens utsmyckning. Christian Eriksson utfördefriserna i entréfasaden. John Börjeson gjorde de två förgyllda bronsskulpturerna vid entrén,Poesin ochDramatiken.
Carl Milles utförde:
Sedan 1993 förvaltas Dramaten avStatens Fastighetsverk och inför 100-årsjubileet 2008 sprids ny strålglans över entrén. Den 18 februari 2008 fyllde Dramaten 100 år. I samband med detta renoverades Dramatens entré. I renoveringen ingick förgyllning med bladguld av entréns skärmtak. De fyralyktpelarna av Ekebergsmarmor med sina lyktbärare försågs med nyttbladguld. Även entrétaketskonsoler ochlistverk försågs med bladguld. Även bokstäverna i texten "Kungliga Dramatiska Teatern" ovanför de mittersta entrédörrarna har förgyllts med 24 karats bladguld. Dramatens entré utstrålar samma guldglans som vid invigningen 1908.[a] De fyra lyktpelarna av Ekebergsmarmor som står utanför entrén har också renoverats. Smidet har förgyllts, sprickbildningarna i marmorblocken tätats, marmorn blästrats och ett nytt elsystem till glasgloberna har monterats in. Bladguldet gör att alla förgyllda delar glänser precis som de gjorde 1908. Framför entrén finns två förgyllda bronsskulpturer, som föreställerPoesin ochDramatiken, utförda avJohn Börjeson (1835-1910),
Originalarmaturen lyser än idag upp Dramaten. Lyktpelarna ovanför entrén ärförgyllda medbladguld. Arkitekten Fredrik Lilljekvist skapade en väl sammanhållen helhet tack vare att han även formgav detaljer som belysningsarmatur och möbler.
Terrazzogolvet var ett uttryck för jugendidealens tidsanda.Terrazzo tillverkas av krossadgranit,marmor ochbasalt som blandas med cement, gjuts till plattor och blankslipas. Fasaden mot Nybroplan kläddes i vitEkebergsmarmor som hämtades frånNasta marmorbrott iNärke, och till stora foajén använde man vit svartådrig marmor frånGrekland.
Fredrik Lilljekvist förknippas främst med Dramatens nybyggnad i Stockholm åren 1901–1908. Dramaten är en av Sveriges mest representativajugendbyggnader och var oerhört påkostad. Konceptet till teatern var en konventionelltittskåpsteater, ett så kallatdiorama, som ger en perspektivisk helhetsbild,[b] medhästskoformad salong.
Salongen blev en hyllning till teaterkungenGustav III. Fredrik Lilljekvist lät inredningen i salongen få färgsättning i blått, vitt och guld. Det var samma färgsättning som han föreställde sig att Gustav III:s teater hade inretts i. I övrigt utformades salongen i enlighet med traditionen, att gå på teater var ett tillfälle att umgås och synas. Den kungliga logen placerades så att alla i salongen kunde se den, däremot syntes inte scenen så bra från logen. Teatersalongen är ett av de mest påkostade rummen. Det utsmyckades med målningar avJulius Kronberg, som spelade huvudrollen bland Dramatens konstnärer. Julius Kronberg var professor vidKonstakademien i Stockholm. I salongens tak syns de sköna konsternas beskyddare,Apollo omgiven avde niomuserna, som poserar bland molnen. Ovanför scenen syns kärleksgudenEros i sällskap med ödets tre gudinnor. Kronbergs eleganta och mytologiskt laddade konstverk blev mycket väl mottagna av samtidens kritik.
Prins Eugen målade den kungligalogen, varifrån hans bror,Gustav V, kunde blicka ut översalongen ochscenen.Publiklogen på Dramaten är en exklusivare, avskild privatavdelning i salongen för medlemmar av den kungliga familjen.Artistlogerna, som finns bakom scenen, ligger avskilda i teaterbyggnaden. Teatersalongen restaurerades på 1980-talet och är idag i stort sett som den var 1908. Arkitekten lät scenen få enWagnerridå, som drogs åt sidan samtidigt som den hissades upp. På så vis slapp publiken se skådespelarnas fötter före deras ansikten.
I marmorfoajén representeras flera av dåtidens främsta och mest kända konstnärer. Man lade stora resurser på husetsinteriör, där dåtidens kända konstnärer fick i uppdrag att utföramuralmålningar i Dramatens marmorfoajé. Här är väggarna täckta avCarraramarmor från Italien. Till stora foajén använde man vit svartådrig marmor från Grekland. Fredrik Lilljekvist ville attStatens teater måste få ett ståtligt utseende, få något af pondus öfver sig. Lilljekvists ord om stilfull pondus stämde väl överens med byggherrens målsättning. Byggnaden skulle berika Stockholm och den växande kapitalstarka medelklassen. Teatern skulle rymma stor publik, vara frikostigt utsmyckad och förses med modern elektrisk belysning. Ljusarmaturen formgavs bland andra av Fredrik Lilljekvist och tillverkades avNordiska Kompaniet. Teaterbyggnaden Dramaten var ett konstverk i sig, allt i skenet av elektriskt ljus. I marmorfoajén sprids ljuset via teatermasker, formgivna av skulptörenGustaf Malmquist (1865–1926). Inredningen präglas av jugend med ornamentik i form av slingrande linjer av blom- och växtmotiv. I enlighet med tidens nationella anda hämtades motiven från den svenska floran. Svenska material skulle användas i möjligaste mån. Det stora undantaget blev den mäktiga foajén av italienskCarraramarmor. Tanken med marmorfoajén var att skapa en konsthall, där publiken kunde ta del av svensk konst under pauserna.Carl Larsson utförde den stora takmålningen i marmorfoajén. Dramaten skulle bli något av ett galleri över samtida konst och en ovanligt stor del av byggkostnaden gick till konstnärlig utsmyckning.
I marmorfoajén står byster och skulpturer av berömda skådespelare från 1700-talet och framåt. Centralt placerad ärGustaf Cederströms målning, där Gustav III lyckönskar skådespelerskan och hovsångerskanElisabeth Olin (1740–1828) påGripsholmsteaterns scen. Dramatens mest kända konstverk ärallegorin över dramats skapelse, som målades av Carl Larsson ifoajéns tak,plafonden i taket.
Fler än 25konstnärer anlitades, däriblandskulptörernaSigrid Blomberg,Carl Milles ochChristian Eriksson. Eriksson utfördefriserna i entréfasaden. KonstnärernaAlfred Bergström,Oscar Björck,Gustaf Cederström,Gottfrid Kallstenius ochCarl Larsson anlitades och målningar utfördes. ÄvenTheodor Lundberg ochJohn Börjeson var inblandade i den konstnärliga utsmyckningen. Invändigt var detJulius Kronberg, som måladeStora scenensplafond ochCarl Larsson som målademarmorfoajénsplafond,Dramatens födelse.Oscar Björck målade 1907 vestibulens tredelade väggfält, en monumentalmålning,View of the park, ett idealiserat pastoralt landskap. MålningenGustaf III avlägger ett besök på Gripsholms slottsteater på foajéns ena långvägg är utförd avGustaf Cederström. Väggmålningen i den kungliga foajén är målad avPrins Eugen. De två friserna på den utvändiga fasaden är utförda avChristian Eriksson och föreställer ett Dionysoståg och de mest kända figurerna från den italienskaCommedia dell'arte-traditionen.
Bland andra kända namn som medverkade med målningar eller skulpturer finnsViktor Andrén (Vicke Andrén),Reinhold Norstedt,Georg Pauli ochRobert Thegerström. De omfattande resurser som lades på utsmyckningen visar vilken vikt man tillmätte den nya nationalscenen – i tidens anda ville man manifestera nationen i ett imponerande och påkostat byggnadsverk. Salongen inreddes i de svenska färgerna blågrått och gult, trots att man var rädd för att den färgskalan skulle göra att damernas hy mindre fördelaktig.
Huset stod färdigt 1908 efter att ha kostat 6,3 miljoner kronor, vilket var 3,8 miljoner mer än beräknat. Teatern invigdes den 18 februari 1908 medAugust StrindbergsMäster Olof i fem akter. Den offentliga invigningen var den 19 februari, med samma stycke, och föreställningen pågick mellan 19.30 och 23.30. Biljettpriset var 13,50 kronor på första raden. Från kungahuset deltogGustaf V, kronprinsGustaf Adolf samt hertigarna avSödermanland,Västergötland ochNärke.[10]
Teatertekniskt var byggnaden emellertid föråldrad redan när den byggdes, även om elektricitet användes för belysning, manövrering avjärnridån och alla hissar på scen. Moderniteter som rundhorisont och vridscen saknades, och utrymmena för verkstäder och magasin var klart otillräckliga. Dramaten byggdes med höga krav påbrandsäkerhet. En eldskyddandejärnridå för en teater är en ridå avmetall. Vid händelse av brand sänks järnridån ned och skiljerteatersalongen frånscenen för att hindra branden att sprida sig. Enbart enridå är en barriär av tyg, som skiljer salongen från scenen. Ridån dras för att markera föreställningens början och slut och för att dölja dekormiljöer och scenbyten i mellanakterna, det vill säga i pauserna. Dramaten består av olika utrymmen för publik och medverkande. Publiken befinner sig isalongen och de medverkande skådespelarna framträder påscenen. Brandsäkerheten har de senaste åren bland annat förbättrats med talande brandlarm.[7] Kungliga Dramatiska Teatern är en del avvårt gemensamma kulturarv och förvaltas sedan 1993 avStatens Fastighetsverk, SFV.
Dramaten har tillsammans med Operan dekorverkstäder, ateljéer och repetitionslokaler vidGäddviken i Nacka, vilka i samband med att hyreskontraktet där går ut år 2024 flyttas till ett helt nytt produktionscenter på cirka 12 000 kvadratmeter, som byggs iFlemingsberg.[11][12]
I dag (2021) har Dramaten följande scener:[13]
I perioder under senare halvan av 1900-talet har Dramaten även spelat på extra scener såsomAlléteatern,Nybropaviljongen (en tidigare träbyggnad påNybroplan) ochSibyllan (inrymd i en lokal påSibyllegatan strax norr omÖstermalmstorg). 1963–1966 fungerade närliggandeChinateatern som särskild scen för ungdomsteater underIngmar Bergmans chefstid. I samband med renoveringen och därmed stängningen av huvudbyggnaden "Thaliahuset" 2019, flyttades delar av spelande verksamhet till andra tillfälliga scener såsomScenkonstmuseet (grannhus till Thaliahuset) samt en större evakueringslägenhet påHötorget.
•2019–2024Maria Groop Russel (vd)•2024–innevarandeKitte Wagner (vd)
Wikimedia Commons har media som rörDramaten.
| |||||
| ||||||||||||||||||||||||||
| ||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||
