Dragspel, även kallatdragharmonika,handklaver eller (mer avancerat)ackordeon, på finlandssvenskahajdare, är ett luftdrivetfritungeinstrument. Ljudet frambringas av smågenomslående metalltungor, liktmunspelet ochorgelharmoniet, medan luftflödet åstadkoms med bälgen.
Ett instrument med dragspelets grundprinciper konstruerades redan 1822 avFriedrich Buschmann under namnetHandäoline. Det första dragspelet patenterades dock avCyrill Demian i Wien 1829 under namnetAkkordion.[1][2]
De äldsta dragspelen var alla knappdragspel av den typ man kallardurspel. Med sina typiska registerknoppar blev de de första massproducerade dragspelen. De kallas ofta Magdeburgerspel eftersom det i den tyska stadenMagdeburg vid den tiden tillverkades mängder av spel. Vid någon tidpunkt fanns 19 dragspelsfabriker i staden. I början var alla dragspel enradiga,diatoniska och växeltoniga (ger olika toner vid in- och utblås genom ventilerna) med två ackord i basen.[3]
Senare utvecklades två- och treradiga dragspel. I slutet av 1800-talet kom liktoniga och kromatiska dragspel. Pianodragspelet lanserades omkring 1910.[3]
De vanliga dragspelen finns i två sorter:knappdragspel där diskanten spelas med små runda knappar, samtpianodragspel, som har pianoklaviatur i diskanten. På bägge sorterna är basen likadant konstruerad.
Ett fullstort dragspel har vanligen sex rader med knappar på vänsterhandsdelen (i basen). När en knapp i de två inre raderna trycks in ljuder endast en ton medan övriga basknappar ljuder som ett helt ackord (dur-, moll-, durseptim-, respektivehelförminskade septimackord finns i var sin basrad). Basknapparna är placerade så att man utmed en rad rör sig enligtkvintcirkeln. På tre- till femradiga knappdragspel är diskantknapparna placerade så att tonavståndet alltid är ett helt tonsteg i den ena diagonalen, ett halvt i den andra. Vertikalt ligger knapparna i en liten ters avstånd och där två terser skapar en tritonus intervall. Det är därför förhållandevis lättare att byta tonart med ett knappdragspel än med ett pianodragspel, eftersom greppen i princip blir desamma, bara på en ny plats. Ett knappdragspel får också plats med fler toner per decimeter än ett pianodragspel, som å andra sidan är lättare att lära sig för den som är van vid andraklaverinstrument. Knappdragspels struktur ligger väl till och är liknande som finns i människans hand. Det erbjuder musikanten stora tekniska möjligheter för virtuost spel samt fina möjligheter för spel med stora intervaller.Blockackord är en annan finess med knappdragspel med dess klichéformad klaviatur.
Vissa knappdragspel har melodibas, vilket innebär att endast en ton ljuder när en basknapp spelas, oavsett rad. Dragspel med melodibas kallas på svenskaackordeon.[4] De som spelarklassiska musikstycken på dragspel brukar oftast använda sådana. Melodibasen är oftast en spegelvändning av diskantklaviaturen, dvs högerhandsklaviaturen i ett knappspel, och förekommer i en variant som används i bland annat Ryssland, Belgien och Norge (ibland kallad "Norsk" eller "Rysk" läggning). Den andra varianten är den som används i Sverige, Tyskland, Frankrike, Holland, England och USA. Finland har ett eget system, lik det som brukas i Sverige, men hjälpraderna, de två diagonala rader i lodrät riktning längst in på ett svenskt instrument ligger i ett finskt spel längst ut. De ryska instrumentens melodibas har de mörka tonerna längst ner, medan de i ett svenskt instrument ligger högst upp, dvs i en exakt spegelvändning till diskantklaviaturen.
Små en- eller tvåradiga dragspel brukar ofta kallas fördurspel. En variant av dragspel som är vanlig itangomusik heterbandoneon. Bägge dessa sorters dragspel ger olika toner för samma knapp, beroende på om man trycker ihop eller drar ut bälgen. Enconcertina av Anglo-typ är också konstruerad på detta sätt (medan en English concertina har samma toner oavsett om bälgen trycks ihop eller dras isär). Den diatoniska principen med olika toner i samma position tillämpas även förmunspel, som ger olika toner försug respektiveblås. Dessa små instrument hålls enbart mellan händerna, till skillnad från de större dragspelen, som på grund av sin tyngd måste hängas upp på musikantens axlar med remmar – ”ryggsäck på magen”. De större spelen är oftast femradiga, men två rader är dubbleringar och ger inte fler toner än ett treradigt dragspel, bara enklare fingersättning.
Dragspel, både stora dragspel och små durspel, är vanliga isvensk folkmusik ochgammeldansmusik. Instrumentet förekommer också icountrymusik och används av mångadansband. Dragspel förekommer också i mycket stor omfattning i denslaviska folkmusiken och i kulturen som finns i de berörda länderna.
De mest berömda svensktillverkade dragspelen är de av fabrikatetHagström.
Musettedragspelet är byggd med parallella stämmor (kor) för varje ton, där den ena stämman avsiktligt stämts en aning uppåt, och det parallella koret en aning nedåt. Dragspelet får med detta stämningssätt en alldeles speciell klang. Musettedragspelet har i Frankrike varit typiskt för enklare danslokaler. Instrumentet har fått sitt namn frånMusette de Cour, som är ensäckpipa. Musettestämningen kan jämföras medspikpianots.
Inom så kalladefinkulturella kretsar, som oftast framhållerklassisk musik, såg man länge ned på dragspelsmusik. Anklagelserna mot instrumentet har varit flera. När dragspelet togs upp inom den folkliga dansmusiken vid tiden för sekelskiftet 1800-1900 anklagades instrumentet för att ha tagit död på den ”äkta” folkmusiken.[5][6] På 1950-talet handlade debatten om dragspelets roll som musikbildande instrument. Kritikerna ansåg att instrumentet var så undermåligt att det inte borde få användas i de populära musikcirklar som då var något av en landsomfattande folkrörelse.[7] Den svenskekompositören och musikvetarenSten Broman var en av alla de som offentligt angrep dragspelet, och med sin uttrycksfulla och ofta excentriska framtoning har han för många kommit att personifiera motståndet mot dragspelet.[7][8] På senare tid har dragspelet fått höjd status, och det finns numera särskilda dragspelsklasser på flera av landetsmusikhögskolor.
^Nyare forskning om dragspelets historia finns i Bo Nybergs böckerDet svenska dragspelet. BokenSuomalaisen Harmonikan historia av Vesa Kurkela och Marko Tikka har en mer ingående historisk forskning med en mer internationell utblick utöver Norden. Boken är bara utgiven på finska.
Lundberg, Dan, Malm, Krister & Ronström, Owe (2000).Dragspel och gammaldans i Sverige. Ingår i:Musik, medier, mångkultur. Hedemora: Gidlunds förlag
Suomen Harmonikka Instituutti, Suomen Harmonikkaliitto, red. Vesa Kurkela och Marko Tikka 2014Suomalaisen harmonikan historia Vammalan Kirjapaino OY Sastamala 2014,ISBN 9789526826004
Mattila, Kimmo; Rantanen Matti (1987).Harmonikka Elämäntyönä Ikaalinen: Suomen HarmonikkainstituuttiISBN 9519991212
Svenska dragspelsmästare, inspelningar 1906-1951. Vaxholm: Vax records. 2010.Libris11846644
