RomanGräset sjunger NovellsamlingThis Was the Old Chief's Country FacklitteraturGoing Home (reportage) DiktsamlingFourteen Poems TeaterpjäsEach His Own Wilderness
Doris May Lessing, föddTayler den22 oktober1919 iKermanshah iIran, död17 november2013[4] iLondon, var enbrittiskförfattare, ansedd som en av 1900-talets främsta. År 2007 belönades hon medNobelpriset i litteratur med motiveringen "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som medskepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".[5] Hon var den äldsta person som belönats med Nobelpriset i litteratur.[6] Lessing avstod, på inrådan av sin läkare, från att resa till Stockholm för att hämta priset.
Doris May Tayler föddes iKermanshah iPersien, nuvarandeIran, som dotter till två britter. Fadern Alfred Cook Tayler förlorade ett ben som soldat underförsta världskriget. På sjukhuset Royal Free Hospital iLondon träffade han sin blivande fru,sjuksköterskan Emily Maude McVeagh, när han höll på att återhämta sig från sin amputation.[7][8]
Efter sitt giftermål flyttade paret till Iran, för att Alfred skulle ta ett jobb som kontorist hos Imperial Bank of Persia.[9][10]
1925 flyttade familjen till den brittiska koloninSydrhodesia (nuvarandeZimbabwe) för att odla majs och andra grödor på cirka 1 000 tunnland mark som Alfred hade köpt. I den tuffa miljön strävade hans fru Emily efter att leva enedvardiansk livsstil. Det hade kanske varit möjligt om familjen varit rik; i verkligheten hade de ont om pengar och gården gav mycket små inkomster.[11]
Modern gav Doris Lessing en klassisk engelsk uppfostran och sände henne tillklosterskola och därefter till flickskola. Hon hoppade av skolan när hon var tretton år gammal och skaffade sig på egen hand den kunskap hon önskade. Hon var därmedautodidakt, det vill säga saknade formell utbildning.
När Lessing var femton år flyttade hon hemifrån för att komma ifrån sin mor. Hon tog anställning som barnflicka och studerade med hjälp av sin arbetsgivare litteratur isociologi och politik. År 1937 fick hon plats som telefonist iSalisbury (nuvarande Harare).
Sitt första äktenskap ingick Lessing 1939, vid nitton års ålder, med Frank Wisdom som blev far till hennes första två barn, John och Jean. Äktenskapet blev inte vad hon hade föreställt sig. Hon lämnade både make och barn 1943 och ägnade energi åt denkommunistiska grupp, Left Book Club i Salisbury, hon blivit medlem i året dessförinnan[11][12]. Där mötte hon den tysk-judiske flyktingen och kommunisten Gottfried Lessing som hon gifte sig med 1945. Med honom fick hon sonen Peter.[13]
Äktenskapet med Gottfried Lessing sprack1949, varpå Doris Lessing samma år flyttade tillLondon med sin yngste son. Året därpå debuterade hon som romanförfattare medGräset sjunger. Efter att en period ha varit aktiv medlem av kommunistpartiet, kvinnofrihetskämpe och deltagit i antiatomvapenkampanjer, övergav hon kommunismen 1956. Samma år förbjöds hon inträde till bådeSydafrika ochSydrhodesia för sin kritik motapartheid; det sydafrikanska förbudet hävdes inte förrän 1995. Sedan dessa årtionden har hon varit verksam som författare på heltid. Hon var bosatt i London fram till sin död och var verksam som författare. Med tiden vände hon sig allt häftigare mot kommunismen, och hennes världsbild blev mer präglad avsufismen,islams mystik. Hon var framförallt inspirerad av författarenIdries Shah som hon kom i kontakt med på 1960-talet.
Doris Lessing fick ett flertal erkännanden för sitt författarskap, som inbegriper såväl skönlitteratur som faktaböcker, och i samtliga fall innehåller ett stort mått avsjälvbiografiskt innehåll. Hon har engagerat sig förafghanerna underSovjetunionens invasion, genom Afghan Relief.[14] I samband med detta företog hon 1986 en resa till ett afghanskt flyktingläger i Peshawar iPakistan om vilket hon har skrivit iVåra ord blåser bort med vinden (1987).
Lessingsprosa brukar delas in i tre skilda faser:Kommunisttemat 1944–1956, när hon skrev radikalt om sociala frågor,Det psykologiska temat 1956–1969 och därefter detsufiska temat, som kom att etablera Lessing som en mystikförfattare av rang. Efter det sufiska temat producerade hon litteratur inom alla tre områdena.
Lessing började sin karriär med romanenGräset sjunger (1950), som handlar om rasmotsättningar och romantik, och utspelar sig iSydrhodesia. Hennes nästa roman,Martha Quest (1952), blev den första delen av fem i den långa svitenVåldets barn, som mynnar ut i den dystra undergångsvisionenStaden med fyra portar (1969).
Det var emellertid med monumentalverketDen femte sanningen (1962) som hon etablerade sig som författare av internationell rang. Denna bok betraktas av många (dock inte av Lessing själv) som ett viktigtfeministiskt verk.Den femte sanningen är ett betydande experimentellt verk och handlar om en ung kvinna, författarinnanAnna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam, ibland tillsammans med väninnor. Boken illustrerar vilka krav samhället ställer på en ensam kvinna och vilken slags roll hon mer eller mindre tvingas in i. Boken har också en intressant struktur baserad på längre prosastycken följda av brottstycken ur fem olika "minnesböcker", där huvudpersonen själv analyserar sin situation. Boken har också uppenbara självbiografiska inslag.
Dystopi medScience fiction-inslag hade kommit medStaden med fyra portar och på den följer några år med fristående noveller, där handlingen delvis utspelar sig på ett plan, som Lessing själv karakteriserat som "inner-space fiction":
Briefing for a Descent into Hell (1971) som sätter enschizofren person på en mystisk färd.
The Summer before the Dark (1973) som utsätter en krisdrabbad kvinna för en liknande yttre/inre upptäcktsresa.
En överlevandes minnen (1974) beskriver en urban civilisations förfall genom en kvinnas fönster, medan en flicka växer upp vid hennes sida som ett tyst hopp om en fortsatt mänsklig tillvaro. Filmatiserad 1981.
MedrymdeposetShikasta (1979) tog Lessings karriär steget fullt ut. Det ledde henne till ett allvarligt försök inom mjukscience fiction efter att ha undersökt "inre verkligheter" och blivit fascinerad av de nya möjligheterna med genren. "Jorden", här kalladShikasta, kom att bli inledningen till en serie om fem böcker med samlingstiteln "Canopus inArgos: Archives" (ungefär Ur arkiven frånCanopus i Argo). Bland kännare av science fiction betraktas hennes verk som några av de mest originella romaner som skrivits. Science fictions verktyg blir i Lessings händer till parabler ochallegorisk/didaktiska skildringar, med anspelningar på förmyndarattityder ibibel-skildringar och tydlig inspiration avislams mystik,sufismen och tänkarenIdries Shah. Om Idries Shah skrev hon att han "var en vän, en guide och kunskapsförmedlare" för henne. Pentalogin visar från många olika infallsvinklar ett par mycket avancerade rymd-civilisationers enträgna försök med “påtvingadevolution”.
Den femte sanningen gjorde Lessing aktuell som nobelpriskandidat, men det sas att hennes science fiction-böcker diskvalificerade Lessing som toppkandidat. 2007 fick hon dockNobelpriset i litteratur med motiveringenden kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning. Om motiveringen sa hon själv i en intervju: "Löjligt, men dom måste väl hitta på någonting att säga".[15]
Lessing skrev också ett antal böcker omkatter, som var hennes favoritdjur.[16]
Under 1990-talet publicerade Lessing sin självbiografi i två band. År 2001 komLjuvaste dröm som är självbiografisk men i romanform, eftersom hon inte ville lämna ut vänner eller vänners barn. År 2007 utkom hennes sista bok,The Cleft.
Österreichischer Staatspreis für Europäische Literatur (1981)
Shakespeare-Preis der Alfred Toepfer Stiftung F. V. S., Hamburg (1982)
W. H. Smith Literary Award (1986)
Palermo Prize (1987)
Premio Internazionale Mondello (1987)
Författare-hedersgäst på 1987 årsWorldcon (Science Fiction-världskonvent) i första hand för sinCanopus i Argo-pentalogi.Mainstreamförfattare i gemen undviker gärna att skylta med sina försök inom SF, medan Lessing aldrig tvekat att medge detta. Hennes presentation, där hon beskrev sin SF-betonadeMemoirs of a Survivor (1974) som "ett försök till en självbiografi", blev också mycket väl mottagen.
Premio Grinzane Cavour (1989)
James Tait Black Memorial Book Prize (1995)
Los Angeles Times Book Prize (1995)
Premio Internacional Catalunya (1999)
David Cohen British Literary Prize (2001)
Companion of Honour from the Royal Society of Literature (2001)
