ÖnHispaniola har varit bebodd sedan omkring 4000 f.Kr. Vid tiden för Kr.f. förekom jordbruk och keramiktillverkning. De byar och hövdingedömen somtaínofolket skapade gick under efterChristofer Columbus ankomst1492. Ön blev de spanskaconquistadorernas första huvudbas i Amerika och en språngbräda för Spaniens erövring avKaribien och det amerikanska fastlandet. Spanjorerna gjorde guldfynd och ursprungsbefolkningen decimerades till följd av sjukdomar och kolonisternas brutalitet.
När conquistadorerna fortsatte till andra öar och fastlandet svalnade Spaniens intresse och delar av ön, särskilt nord- och västkusterna, användes av pirater som attackbaser eller för förnödenheter. 1606 fick den spanske kungen invånarna att flytta närmare huvudstaden Santo Domingo, för att undvika piraterna. 1625 hade franskabuckanjärer satt sig fast på ön Tortuga men var också verksamma i västra delen av Hispaniola. Spanjorerna drev ut dem flera gånger men de kom tillbaka och 1659 blev den franska bosättningen på Tortuga officiellt grundad. 1665 erkände den franska kungen den slavdrina kolonisationen av västra Hispaniola, kolonin Saint-Domingue. År1697 erkände SpanienFrankrikes närvaro på den västra tredjedelen av Hispaniola[5], utan att ett officiell gräns drogs, och 1795 avträddes hela ön till Frankrike.
Efter slavuppror och strider blev den västra fransktalande delen ett självständigt svart kejsardöme1804 (underToussaint L'Ouverture). Den spansktalande delen, som då kallades Santo Domingo, hölls av fransmännen fram tills den spanska återerövringen 1809. Santo Domingo försökte bli självständigt från Spanien1821[5], men erövrades istället och styrdes av Haiti i 22 år. Den spanskspråkiga vita minoriteten i öster revolterade1844 och bröt sig ur den svarta staten Haiti[5].1844 fick Santo Domingo självständighet och blev Dominikanska republiken.[6] 1861 övergav den Dominikanska republiken sin självständighet för att ingå i Spanien, men övergavs 1865 och blev åter självständigt[5]. 1869 ansökte Dominikanska republiken om att ingå i USA, men ansökan avslogs genom veto avUSA:s senat.[5]
Efter 1869 utmärktes den Dominikanska republiken av inbördes strider samt tid av diktatur. De konstanta striderna ledde till sämre statsfinanser. Mellan 1901 och 1904 försökte europeiska stormakter lösa återbetalningen av statsskulderna på diplomatisk väg, utan att lyckas. 1905 ingrep USA i Dominikanska republiken genom att bevilja två lån åt landet, men tog samtidigt över förvaltning av landets tullar och statsskulden. Ingripandet ledde till förbättrade statsfinanser och näringsliv.[5]
1911 mördades presidentRamón Cáceres, efter att ha varit president i sex år. Följden blev flera år med politisk instabilitet och inbördeskrig.
Juan Isidro Jimenes Pereyra som blev president1914 vid relativt fria val tvingades avgå i maj1916.USA:s presidentWoodrow Wilson beordrade då en amerikansk ockupation av Dominikanska republiken.Marinsoldater från USA landsteg den 16 maj 1916 och hade kontroll över landet efter två månader. Den militärregering som insattes av USA, ledd av konteramiralHarry Shepard Knapp, fick inte invånarnas förtroende. En del regeringsposter måste fyllas av amerikanska marinofficerare eftersom dominikaner vägrade att ingå i regeringen. Ockupationen upphörde i oktober1922 och val hölls i mars1924. Segrare i presidentvalet blevHoracio Vásquez Lajara som hade samarbetat med amerikanerna. Under hans sex år vid makten respekterades medborgerliga rättigheter och ekonomin växte. Han tvingades avgå 1930 och efterträddes av chefen för armén, generalRafael Trujillo, efter ett manipulerat presidentval.
Från 1930 till 1961 styrde Trujillo landet direkt eller indirekt och etablerade en brutaldiktatur med många excentriska inslag även om han också på många vis gav landet stabilitet och en modern infrastruktur och ekonomi. Men han sög även ut landet och berikade sin familj. Han bekämpade kommunismen och fick ett visst amerikanskt stöd.[6]
Trujillo förde en rasistisk politik mot etniska haitier i Dominikanska republiken vilket ledde till en djup konflikt med grannlandet. År1937 beordrade Trujillo armén att döda haitier som bodde på Dominikanska sidan av gränsen tillHaiti. Armén dödade uppskattningsvis mellan 17 000 och 35 000 haitier under sex dagar. För att försvåra bevis för arméns engagemang, använde soldaternamachetes snarare än kulor. Händelserna benämndes Persiljamassakern.
Efter mordet på Trujillo inleddes en ny period av instabilitet. Trujillo hade inte utsett någon efterträdare. De sammansvurna som hade planerat mordet hade planerat att ta över regeringsmakten, men detta kunde inte genomföras.Joaquín Balaguer, som varit vicepresident hos Trujillo satt kvar. Han lät diktatorns son,Rafael Trujillo Lovatón återvända från Paris och de facto ta kontroll. Trujillo Jr fortsatte terrorn och utförde blodiga hämndaktioner. Till skillnad från sin far genomförde han dock några få symboliska reformer. Dessa räckte emellertid inte för att tysta det folkliga motståndet. Människors glädje över mordet förbyttes i besvikelse när det mesta fortsatte som förut. Förbittrade människor strömmade ut på gatorna. I oktober ägde dagliga protester rum. De stoppades med stridsvagnar. Studenter sköts ihjäl av regeringstrupper. USA fruktade att det som påKuba skulle kunna ske ett kommunistiskt övertagande, trots att vänstern i Dominikanska republiken var obetydlig efter åratal av repression.
Amerikanska diplomater framförde att USA:s militära makt om nödvändigt skulle komma till användning för att åstadkomma en provisorisk regering under ledning av Joaquin Balaguer tills val kunde hållas.[7][8]
De första demokratiska valen i landets historia hölls den 20 december 1963. De främsta presidentkandidaterna vid valet varJuan Bosch Gavino, en intellektuell och poet, som från exilen hade organiserat motstånd via Dominikanska revolutionära partiet (Partido Revolucionario Dominicano – PRD) ochViriato Fiallo som tillhörde Unión Nacional Civica (UCN). Bosch segrade med 64 procent av rösterna, Hans parti, PRD, fick även majoritet i parlamentets båda kamrar. En regering under Juan Bosch tillträdde i februari1963, men störtades i september samma år av högermilitärer.
Ett militärt styre inrättades. I april 1965 utbröt en folklig och militär resning, som syftade till att återinsätta Bosch vid makten. USA:s presidentLyndon B. Johnson oroades över möjligheten av att kommunister skulle kunna ta över revolten och skapa ”Ett andra Kuba", sände 30 000 soldater till Dominikanska republiken för att kväsa upproret.
USA:s trupper stannade kvar i landet i över ett år och övervakade valen år 1966, som vanns av högerpolitikernJoaquín Balaguer. Han kom att sitta kvar vid makten som president i 12 år. Den högt utbildade Balaguer styrde inledningsvis auktoritärt, men med mindre våld än Trujillo. Hans presidenttid innebar dock brott mot mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, med motivet att hålla pro-Castro eller prokommunistiska partier utanför. Under hans styre växte klyftan mellan rika och fattiga. Han genomförde ett ambitiöst infrastrukturprogram som innehöll stora bostadsprojekt, sportanläggningar, teatrar, museer, akvedukter och vägar.
Boschs gamla parti kom till makten 1978. Efter valet 1982 blevSalvador Jorge Blanco president fram till 1986. Perioden innebar en katastrofal ekonomisk situation och växande social oro där strejker och massdemonstrationer 1984 urartade till kravaller med ett hundratal döda. Balaguer blev åter president 1986 och försökte nu skapa en mer dynamisk ekonomisk utveckling, som dock blev kortlivad. Inflationen steg kraftigt och underskottet i handelsbalansen växte. En stagnerande ekonomi ledde till ökad social oro. Efter presidentvalet 1994 accepterade Balaguer att inte kandidera ännu en gång.
1996 valdes, med stöd av Balaguer,Leonel Fernández Reyna, tillhörande Partido de la Liberación Dominicana (PLD), till president. Fernández, som valdes åter 2004 och 2008, förde ennyliberal politik med bland annatprivatiseringar av statliga bolag. Under Fernández växte ekonomin, men ojämlikheten ochstadsskulden ökade.
Danilo Medina från PLD valdes till president 2012 och omvaldes 2016. Hans tid vid makten präglades av ökad brottslighet,korruption och ett svagt rättssystem, men också av ett fokus på sociala reformer och ekonomisk tillväxt.[9]
Efter protester mot regeringen förlorade PLD makten i valet 2020, och Luis Abinader från oppositionen tog över.[10] I maj 2024 blev Abinader omvald, med hårdmigrationspolitik mot Haiti som en populär valfråga.[11][12]
Landet uppfylls av flera väst-östliga bergskedjor, som i de centrala delarna når drygt 3 000 m. Här finns Västindiens högsta topp,Pico Duarte (3 175 m). Sluttningarna täcks av tropisk regnskog. Dalar och slätter har savannvegetation. Det tropiska klimatet mildras av nordostpassaden som ger mycket regn i de nordliga bergen. Öns södra delar är ofta orkandrabbade.[6]
Dominikanska republikens lägsta punkt ärLago Enriquillo, 46 meter under havsnivå.
Enligt 1966 års grundlag är Dominikanska republiken en enhetsstatlig och formellt demokratisk republik. Landets högsta verkställande makt utövas av presidenten, som väljs genom allmänna val för en fyraårsperiod och inte kan väljas om direkt efter mandatperiodens slut. Den lagstiftande makten ligger hos en nationalkongress som består av en senat med 32 medlemmar och en deputeradekammare med 178 ledamöter. Båda kamrarna väljs genom allmänna och direkta val för fyra år. Rösträttsåldern är 18 år.[14]
Landets politiska historia har präglats av låg stabilitet. Efter en statskupp 1930 styrde diktatorn Rafael Trujillo fram till 1947 och indirekt via sin bror fram till sin död 1961. Därefter dominerade Joaquín Balaguer från det kristligt-sociala reformpartiet den politiska scenen fram till sin död 2002. Politiken präglas av motsättningar mellan två nästan jämnstora block, ett till höger och ett till vänster. Vid valet 2006 fick det vänsterorienterade PLD, presidentens parti, egen majoritet i båda kamrarna i kongressen.
Politiska oroligheter, tillsammans med påverkan från det ännu mer instabila grannlandet Haiti, har lett till låg internationell tillit till landet. Utrikeshandeln präglas av en hög utlandsskuld. Det saknas en effektiv ekonomisk politik för tillväxt, och välfärdsinsatserna är begränsade.[14]
Högsta domstolen, med minst 11 (för närvarande 16) domare och riksåklagaren som medlemmar, är den högsta juridiska instansen. Det finns också appellationsdomstolar, domstolar i första instans och lokala domstolar. Högsta domstolen har disciplinärt ansvar över andra domstolar. Riksåklagaren leder justitiepolisen och representerar justitiedepartementet i högsta domstolen. Domare utses av senaten. Landets rättssystem bygger på franska rättstraditioner.[14]
Dominikanska republiken är ett utvecklingsland och har varit ensidigt beroende av sittjordbruk. Det bedrivs dels på konstbevattnade odlingar (socker,kaffe ochtobak), dels på småbruk för husbehov (ris,majs ochbönor). Ekonomin är sårbar; den styrs av världsmarknadspriserna på socker, som länge varit den viktigaste exportvaran, och andra jordbruksprodukter. Sockerplantagerna har dominerats av amerikanska intressen, men är numera till stor del förstatligade.Gruvindustrin är under utveckling (nickel,bauxit,guld), och turismen ger ett växande bidrag till statsinkomsterna. Den viktigaste handelspartnern ärUSA.[6]
Efter en inhemsk ekonomisk kris i början på 2000-talet lyckades landet förhandla fram en överenskommelse medIMF år 2005 som lade grunden för ett antal år med mycket god tillväxt. Denglobala finansiella krisen drabbade dock Dominikanska republiken med början år 2008 och tillväxten började sjunka och fortsatte att göra så år 2009. Men sedan vände ekonomin och tillväxten steg igen och blev så hög som 7,5 procent år 2010. Åren därefter fortsatte tillväxten att vara hög, över 5 procent, och bland den högsta i hela Latinamerika.[15]
Inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga i landet är stora. Den rikaste tiondelen av befolkningen får 40 % av landets totala inkomster. 25 % av befolkningen räknas som fattiga.
Vägnätet i landet sträcker sig över 19 700 kilometer, varav lite mer än 30 procent är belagda med asfalt. Kollektivtrafiken för passagerare sker huvudsakligen med bussar. Järnvägsnätet omfattar 500 kilometer, men används främst för transporter inom sockerindustrin. Endast 142 kilometer av spåren trafikeras av persontåg. År 2009 invigdes Västindiens första fullskaliga tunnelbanesystem i Santo Domingo.
Landet har sju internationella flygplatser, där de mest betydelsefulla finns i Santo Domingo, Puerto Plata och Barahona. De viktigaste hamnarna ligger iSanto Domingo, La Romana vid sydkusten och Puerto Plata längs nordkusten.[16]
Utbildningen i landet är kostnadsfri och obligatorisk för barn mellan 7 och 14 år. Efter den sexåriga grundskolan kan elever välja att fortsätta i en fyraårig fortsättningsskola eller en tvåårig yrkesskola. Även om nästan alla barn påbörjar sin skolgång, avbryter många den i förtid för att bidra till familjens försörjning. Endast en liten andel av ungdomarna fortsätter studera efter grundskolenivån. Utmaningar som lärarbrist och överfulla klassrum är vanliga inom utbildningssystemet.
Högre utbildning erbjuds vid flera universitet, inklusiveUniversidad Autónoma de Santo Domingo, som grundades 1538 och är det äldsta universitetet iNya världen. År 1993 var omkring 70 000 studenter inskrivna vid landets åtta universitet.[16]
Folkökningen har varit snabb. Landet är tättbefolkat och arbetslösheten är ett svårt problem. Myndigheterna har uppmuntrat utvandring och har försökt hejda invandrare frånHaiti (de utnyttjas som billig arbetskraft på plantagerna). Omkring tre fjärdedelar av invånarna är ättlingar till spanska kolonisatörer och svarta. Den indianska urbefolkningen utrotades i hårt tvångsarbete och ersattes på plantagerna av importerade svarta slavar. Denkatolska kyrkan har en stark ställning. Det officiella språket ärspanska.[6]
Kristendomen är den dominerande religionen i landet, med cirka 95 procent av befolkningen som anhängare.Katolska kyrkan är det största kristna trossamfundet och har över 80 procent av befolkningen som medlemmar.Protestanter utgör omkring 8 procent, och bland dem ärsjundedagsadventisterna den största gruppen. Enligt vissa officiella källor uppskattas antalet muslimer i landet till mellan 5 000 och 10 000. Det finns också små grupper avbuddhister,judar,hinduer ochbahaier. En del kristna, även om exakt antal är osäkert, blandar sin tro medsantería,magi ellervoodoo.
Den nuvarande konstitutionen, som antogs 2010, nämner Gud i sin inledning. Enligt både konstitutionen och andra lagar råder religionsfrihet, och detta respekteras i praktiken. Även om konstitutionen inte fastslår någon statsreligion, erkänns katolicismen som den officiella religionen genom ett avtal medVatikanen, vilket ger den särskilda privilegier, såsom statsbidrag och tullbefrielse. Enligt lag ska bibelläsning ingå i skolundervisningen, men detta tillämpas inte i alla skolor.[21]
