 | Den här artikelnbehöver fler eller bättrekällhänvisningar för att kunnaverifieras.(2014-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
| Dolksvansar Stratigrafisk utbredning:Ordovicium - Nutid | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Palpkäkar Chelicerata |
| Klass | Merostomata |
| Ordning | Dolksvansar Xiphosura Latreille, 1802 [1] |
| Underordning | Xiphosurida R. & E. Richter, 1924 [2] |
| Familj | Dolksvansar Limulidae Leach, 1819 [3] |
| Vetenskapligt namn | |
| § 'Limulidae' | |
| Släkten | |
| Synonymer | |
| Kungskrabbor | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Dolksvansar (Limulidae) är den enda nutida familjen inom ordningenXiphosura. Ordningen tillhörleddjuren och familjen lever främst i grunt havsvatten vid sandiga eller leriga bottnar. Under fortplantningen befinner de sig ibland uppe på stränder. För cirka 65 miljoner år sedan fanns dolksvansar i alla världens hav men i och med utvecklingen av andra havslevande djurarter minskade antal dolksvansarter och utbredningsområdena krympte. Idag finns det fyra arter av dolksvans. Artendolksvans (Limulus polyphemus) förekommer utmed den amerikanska atlantkusten, frånMaine tillMexikanska golfen. De övriga tre arternaTachypleus gigas,Tachypleus tridentatus ochCarcinoscorpius rotundicauda förekommer i kustområden i södra och östra Asien.[4]
Dolksvansarna ingår i ordningenXiphosura, inomleddjuren, och är avlägset släkt medspindlar, och på längre håll medkräftdjuren. Deras närmaste släkting tros vara de nu utdödahavsskorpionerna. Dolksvansarna utvecklades underpaleozoikum för 542–251 miljoner år sedan, tillsammans med andra primitiva leddjur som exempelvistrilobiter. De äldsta formerna av dolksvansar saknade grävförmåga. Ur dessa utvecklades klassernaChasmataspidida ochSynziphosurida som jagade på botten och dog ut för ungefär 300 miljoner år sedan.[5]
Dolksvansarna anses vara några de äldsta marina leddjuren och kategoriseras somlevande fossil eftersom de inte har utvecklats nämnvärt de sista 350 till 400 miljoner åren.
Ordningen XiphosuraLatreille, 1802
Det finns fyra recenta arter av dolksvans som placeras i tre släkten:[3]
Dolksvansarna har ett yttre skal uppdelat i tre delar. Den första delen är det släta frontskalet som döljer djuretsögon, ben, mun,hjärna ochhjärta. I mittendelen sittergälar ochkönsorgan, och den sista delen är svansen som kan användas somhävstång om den skulle råka hamna upp och ner. Munnen sitter mitt på undersidan och de har ett par små klor på varsin sida om munnen som den kan hålla fast maten med. Dolksvansarna har fem gälar som är så kalladebokgälar och består av 100-tals tunna membran som sitter som bladen i en bok. De har fyrafasettögon som är oberoende av varandra och studier indikerar att den kan seultraviolett ljus. Dolksvansarna har blått blod, då de harkopparbaserathemocyanin istället förjärnbaserathemoglobin, som människor har. Derasimmunsystem är enkelt men mycket effektivt. När en främmandebakterie tar sig in i ett sår kapslar deras immunförsvar genast in den med ett geléliknade material som effektivt fångar bakterien. Gelén kallas förLimulus Amebocyte Lysate (LAL).
De största arterna blir 85 cm långa.[6]
Dolksvansarna kan både andas i vatten och i korta perioder på land, så länge deras gälar hålls fuktiga. Under lekperioden kommer de upp till vattenbrynet. Honan gräver där ett djupt hål i sanden på så grunt vatten som det går där hon läggeräggen som hanen befruktar. I takt med att de unga dolksvansarna växer drar de sig till allt djupare vatten.
Dolksvansarna lever av olika slagsblötdjur och maskar.[6]
Dolksvansar används som bete vid fiske, inomgödningsmedel och inom medicinsk forskning. Populationerna har minskat på grund av förstörda kuststräckor och rovdrift utmed Nordamerikas kust.[7] Dolksvansar kategoriseras somlevande fossil.[8]
|
